Gissa Bokcitatet

Underligt att bokvärlden kan bli så liten ibland. Igår tänkte jag, vore kul att ta ett citat ur boken jag just läser, men var inte GULAG-arkipelagen uppe nyligen? Hmm, bäst jag kollar, och så söker jag på författarnamnet och inte titeln av någon obegriplig anledning, hittar ditt citat från Cancerkliniken i somras och tänkte att jag blandat ihop det med den. Och postar gladeligen ur samma bok som Rieux hade uppe för dryga tre veckor sen.

Ja, det har hänt förr, minns att jag körde en Stig Trenter "Roparen" och bara några veckor senare som kommer ngn annan med samma bok! Dråpligt. Men där var det inte samma citat.
I det här fallet så kastade Slottsherre för ett halvår sedan fram "Under flera dagar hade spillror av en flyende armé dragit genom staden. [...]".

Visst, men så länge vi inte googlar (vilket vi gått ed på, antar jag...) så tycker jag det är ok. Och att citera de inledande raderna i ett verk kan vara festande. Men, som du skriver, att det skedde för inte så länge sedan är kanske lite olyckligt.

Jag håller med att det är ett verkligt nöje att gå bakåt i tiden och läsa i tråden.

Nu har jag kommit hem och plockat fram följande:

"Igår lät jag mig övertalas av N.N. att följa med till Museo Nacional de Bellas Artes. Detta överflöd av tavlor gjorde mig alldeles matt redan innan jag började titta på dem; vi gick från sal till sal; vi stannade till framför någon av bilderna; sedan gick vi till nästa tavla. Min följeslagare utstrålade givetivs "enkelhet" och "naturlighet" (den sekundära naturlighet som är övervunnen förkonstling) och i enlighet med rådanden savoir-vivre aktade han sig noga för allt som kunde uppfattas som överdrivet... Jag utsöndrade apati med skiftningar av vämjelse, motvilja, upproriskhet, vrede och absurditetskänsla.
Förutom vi ett tiotal personer... som klev fram, tittade och titade, klev undan... det mekaniska i deras rörelser, deras tigande, fick dem att se ut som marionetter, deras ansikten var ett intet i jämförelse med de ansikten som blickade ner från dukarna. Det här är inte första gången som jag till min förtrytelse ser konstens ansikte utsläcka de levandes ansikten. Vem går på museum? En och annan målare- ofta en konststuderande eller en gymnasist- en kvinna som itne vet hur hon sak fördriva tiden, ett antal konstälskare- långväga resenärer på besök i staden- men därutöver ingen, fast var och en skulle gå ed att Tizian och Rembrandt är rena underverken som får dem att rysa."

Jag tycker inte heller att det gör något att samma böcker återkommer. Däremot retar det mig att jag inte mindes att GULAG varit på tapeten alldeles nyss, men jag får väl sälla mig till skaran av dem som påstår att de håller på att få alzheimers.

På själva citatet gissar jag Marcel Proust (även om det spanskklingande namnet på museet tyder på att det är någon annan).

Det är en europé, men av något senare datum.

"Jag skriver den här dagboken motvilligt. Dess oärliga ärlighet plågar mig. Vem skriver jag för? Om det är för mig själv, varför går det då i tryck? Och om det är för läsaren, varför låtsas jag då samtala med mig själv? Talar du så till dig själv att andra ska höra dig?"

Men för tusan! Jag vet mycket väl vad det är för verk, eftersom...

Gå nu inte och titta på mina tidigare inlägg i den här tråden. Jag håller tyst medan jag väntar på rätt svar och nytt citat.

Det är en europé, men av något senare datum.

"Jag skriver den här dagboken motvilligt. Dess oärliga ärlighet plågar mig. Vem skriver jag för? Om det är för mig själv, varför går det då i tryck? Och om det är för läsaren, varför låtsas jag då samtala med mig själv? Talar du så till dig själv att andra ska höra dig?"

Jag tänkte Umberto Eco när jag läste det första citatet, men då borde jag känna igen det, så det är säkert fel.

Han ligger mellan Proust och Eco på tidsaxeln och nästan jämnårig med Buñuel.

"Milosz är en första rangens kraft. Han är en författare med en klar definierad uppgift, kallad att påskynda vårt tempo så att vi håller jämna steg med vår tid- en storartad talang, ytterst väl lämpad att fylla sitt värv. Han har någonting som är guld värt, nämligen vad jag skulle kalla för "vilja tlii verklighet", och därtill en känsla för var nervknutarna i vår kris står att finna. Han tillhör det fåtal vilkas ord har en betydelse (det enda som hotar honom är hans brådska).

Denne författare har emellertid nu förvandlat sig till en expert på Hemlandet och därmed kommunismen. Liksom jag har skilt på öst-Milosz och väst-Milosz, borde jag kanske även göra en skillnad mellan den "absolute" författaren Milosz och det aktuella historiska ögonblickets författare Milosz. Och just väst-Milosz (den som i västs namn avger omdöme om öst) är en Milosz av mindre format och tillfälligare art. Mot väst-Milosz kan man resa en rad invändningar som gäller hela den sektor av dagens litteratur som livnär sig på ett enda problem: kommunismen.

Den första invändningen är denna: de överdriver. Inte i den meningen att de blåser upp faran, utan på så vis att de ger denna värld dragen av någonting sånär enastående, någonting aldrig tidigare skådat och därmed fullständigt häpnadsväckande. Men ett sådant synsätt är oförenligt med ett moget sinne- som ju känner livets väsen och inte låter sig förvånas av dess tilldragelser. Revolutioner, krig, katastrofer- vad betyder detta skum på ytan i jämförelse med tillvarons grundläggande fasa? Ni säger kanske att någonting liknande aldrig tidigare har skådats. Ni glömmer att det på närmaste sjukhus pågår lika vidriga grymheter. Ni säger kanske att miljoner människor får sätta livet till. Ni glömmer att miljoner människor oupphörligen, utan andhämtningspaus, har fått sätta livet till alltsedan världens begynnelse. Ni förfasas och förvånas över detta hemska därför att er fantasi har fallit i sömn och ni har glömt att vi snuddar vid helvetet för varje steg vi tar."