Gissa Bokcitatet

Han gick in i garaget igen och tog alla patroner han hade, drygt fyrahundra skott. Han stoppade ner dem i sin gamla ryggsäck och satte på sig den. När han kom ut i solskenet log han exalterat, hans ögon dansade - det var det sätt som pojkar ler på när de fyller år eller när det är jul eller fjärde juli. Det var ett leende som bedådade raketer, trähus, hemliga tecken och hemliga mötesplatser, dyningarna efter den stora triumfmatchen då spelarna bärs ut från stadion och in i stan på de jublande beundrarnas axlar. Det extatiska leendet hos linhåriga pojkar som drar ut i krig med kolboxhjälmar.
"Jag är världens kung!" ropade han högt mot den blå himlen och höjde geväret med båda händerna över huvudet och höll det kvar ett ögonblick. Sedan flyttade han över det till högra handen och började gå mot den plats över motorvägen där terrängen sluttande brant och där det döda trädet skulle ge honom skydd.

Det var fem timmar senare och nästan mörkt då de hämtade ner honom.

Det var fem timmar senare och nästan mörkt då de hämtade ner honom.

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten. skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.
Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenens slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.
Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pest hålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.

I skogen tjänade jag inte mer pengar än som gick åt till mat och kläder och följaktligen blev barnet Nils Johan Valdemar Anderson utan. Jag darrade för de grå, pockande breven som kom var vecka. Och så jag hatade dem! De blev allt skarpare och hotade mig med de åtgärder situationen fordrade. Oron ristade allt djupare fåror i mitt inre och snart började jag märka en del saker i min kropp som jag aldrig vetat om. Den permanenta stoppen i bröstet blev allt tyngre, hjärtat började slå ojämnt och jag trodde att jag en vacker dag skulle falla ner och dö. Men jag talade inte om det för någon utan ljög i stället när hjärtat hoppade till och började slå mot revbenen.