Gissa Bokcitatet

”Det är något så skrämmande trist i detta att eftersträfva och få en kvinna, det vållar äckel och smärta från början till slut. Först gå de der, de båda, mannen och kvinnan, och stryka sig uppåt hvarandra som två brunstiga kattor, och varje lönlig blick som de byta blottar, i sin lystna glöd eller trånande fuktnad eller skamsna skygghet, denna könsliga drift som fysiskt orenar dem båda. Jag har alltid känt vämjelse vid åsynen af denna snuskiga och löjliga kurtis, åt hvilken hela världen småmyser menande och kyniskt och hvilken ständigt påmint mig om den sprättiga tuppens sirliga kärlekslater inför den sippa hönan. Och när så den storartade lycka och den sällhetsråga som är den erbarmliga parningsakten vunnits, så är historien ute och så är der just icke så synnerligen mycket mer att få, ty i nittionio fall af hundra finner man sig, förr eller senare, ansigte mot ansigte gent emot en varelse som man aldrig sett förut och långt mindre knutit bekantskap med eller längtat efter att ha för sig sjelf, och man vaknar en vacker dag i sin säng med en främmande kvinna vid sin sida, och man kan icke känna igen ett enda drag i hennes ansigte eller hennes själ."

Detta måste vara Vilhelm Ekelund, rätt tidigt i prosaskedet, mellan 1915-1925 någon gång, när han var 35-45 år gammal...Kanske ur Veri similia eller Sak och sken, men han publicerade ju rätt mycket under de där åren.
Jag känner väl igen citatet, och det innehåller en grym sanning om hur tokigt det kan bli i människolivet.

Inte riktigt rätt, men på rätt spår. Fel författare och år, men du är i rätt del av Sverige, och med tanke på stavningen i citatet så kan du ju snabbt gissa vilken sida av sekelskiftet du skall leta.

Hu vilken klumpskalle jag visade mig vara, det är Ola Hansson! Sensitiva amorosa?

Correct! Sparka igång ett nytt citat! Detta var ju kul!

"Veckor igenom måste jag leva som en förstenad väktarstaty, av fruktan för att bli plundrad på mina manuskript. Det var den tid då jag upplevde min djupaste förnedring. När mitt huvud brann av längtan efter arbete sa jag till mig själv: du är av sten, och för att hålla mig stilla trodde jag på det. Den av er som har haft skatter att bevaka kan säkert sätta sig in i min situation. Jag tror inte på något öde. Men hon har skyndat sitt till mötes. I stället för mig, vars död hon nästan vållade genom lömska överfall, låg hon nu där, förtärd av sin vansinniga hunger. Hon visste sig ingen råd. Det fattades henne självbehärskning. Hon åt upp sig själv. Bit för bit av hennes kropp föll offer för glupskheten. Hon blev magrare för varje dag. Hon var för svag att resa sig och blev liggande i sin egen träck. Jag ser kanske mager ut i era ögon. Jämfört med mig var hon som en skugga, beklagansvärd och föraktlig, om hon hade rest sig upp kunde en vindpust ha vält omkull henne, hon var som en tändsticka, vilken svag stackare som helst, till och med ett barn tror jag, kunde ha brutit sönder henne. Det går inte att berätta några detaljer."

Stilen liknar Süskind.

Det här är en äldre herre, nu död. Boken publicerades första gången under mellankrigstiden och var den enda roman mannen i fråga skrev, så vitt jag vet. Men den polyglotte gentlemannen skrev även annat...

"In trädde Benedikt Pfaff.
-Jaså minsann! Redan uppe! En mycke god morgon, professern! Ni är fliten själv. Jag hämtar olja. Har ni hört hur porten gnisslar? På den sängen sover man outtröttligt, en björn i vinteride är ingenting mot det. I den har jag legat tre på en gång när gumman levde och min salig dotter också. Jag ger er ett gott råd som vän och husföreståndare. Stanna ni här nere, där ni nu är! Här kommer ni att uppleva naturens under, som man säger. Ett helt hus stiger upp. Alla rusar till arbetet. Folk har bråttom, dom sover för länge, idel fruntimmer och sjusovare. Om ni har tur så passerar tre par ben på en gång. En intressant syn! Man känner inte igen dom. Aha! tänker man och så är det ändå någon helt annan. En fullkomlig teater! Håll inne med skrattet, det säjer jag. Annars kunde det här bli er sista morgon före begravningen!"

Det torde vara die Blendung av Elias Canetti.

Förbländningen är det ja, Die Blendung, om den lärde sinologen, enslingen och tvärviggen Peter Kiens burleska nedgång och fall.

Haha... Jaså. Den hade jag inte kunnat klara av... Måste dock kollas upp. Låter intressant.