Gissa Bokcitatet

Rätt så. Papa Ubu fotsätter.

Ja då axlar jag väl manteln.

"Ewa Ericsson, hustru till en svensk diplomat med placering i London, tillbringade semestern med sin femårige son i en villa vilken hon hyrt för en månad i Sticklehaven i Devon. Maken Sven Ericsson som måste vara kvar i London över kröningsfestligheterna skulle komma ut till dem söndagen den trettonde sedan han bevistat kungaparets stora mottagning den tolfte på kvällen i Buckingham Palace för mer än tvåtusen inbjudna. Ewa var klen till hälsan och därför hade hon anställt en ung fransyska som au pair-flicka med enda uppgift att ta hand om sonen, och på orten anskaffades en hemhjälp för städning och matlagning. Sven Ericsson möttes vid ankomsten på söndagskvällen av en fasansfull syn: sonen flöt i badkaret, uppsvälld som ett gummidjur, och Ewa låg med uppskurna handleder på badrummets kakelgolv; döden måste ha inträtt minst fyrtioåtta timmar tidigare, eller senast på fredagskvällen."

La Vie mode d'emploi.

På franska och allt! Alldeles korrekt, och Camberwell tar över.

(Och, för den icke fransktalande, citatet kom från Georges Perecs fantastiska bok Livet en bruksanvisning)

Ett verk som är är en given kandidat att ta med på den där ön som det talas så mycket om.

Här kommer något som jag själv läste häromveckan, men som flertalet forumister förmodligen stiftade bekantskap med redan vid seklet början:

Det farligaste, det han mest av allt ville varna för, den enskilda faktor som sänt hela kompanier av unga stackare in i dårskapens dimmor, var dock bokläsningen. Denna ovana hade ökat under den senaste generationen, och farsan var outsägligt tacksam för att jag själv inte hittills visat sådana tendenser. Sinnessjukhusen var överfyllda av folk som läst för mycket. En gång hade de varit som du och jag, kroppsligt starka, frimodiga, nöjda och balanserade. Sedan hade de börjat läsa. Oftast av tillfälligheter. En förkylning med ett par dagars sängliggande. Ett vackert bokomslag som väckt nyfikenhet. Och plötsligt var ovanan född. Den första boken ledde till nästa. Och nästa, och nästa, länkar i en kedja som ledde rakt ner i mentalsjukdomens eviga natt. Man kunde helt enkelt inte sluta. Det var värre än narkotika.
Möjligen kunde man i största försiktighet hantera böcker där man lärde sig något, som uppslagsverk eller reparationshandböcker. Det farliga var skönlitteraturen, det var där som grubblerierna grundlades och uppmuntrades. Fy fan! Så vanebildande och riskabla produkter borde bara säljas i statligt kontrollerade butiker mot legitimation, ransonerade, till enbart folk i mogen ålder.

Och där har vi ett citat ur "Populärmusik från Vittula", lite imponerad över mig själv att jag kom ihåg den, var inte över mig förtjust i boken när jag läste den. (Och ja, den där läsningen är ett narkotikum )

Rätt så. Ubu far vidare!

Då hoppas jag att ni får jobba lite mer med denna än med Perec som Camberwell knep snabbt.

Den gamla nunnan steg upp i gryningen, med värk i alla leder. Hon hade stigit upp i gryningen sedan försat dagen som postulant och fallit på knä på hårda golvplankor för att be. Först drog hon upp rullgardinen. Där ute låg skapelsen, små gröna äpplen och smittsamma sjukdomar. Sedan ställde hon sig på kna i den vita nattskjortans veck, tyg som tvättats otaliga gånger, dunkats med vispad såpa och till slut blivit bronsaktigt och stelt. ... Hon läste en morgonbot och reste sig. Vid kommoden skrubbade hon händerna flera gånger om med en grov brun tvål. Hur kan händerna bli rena om tvålen inte är det? Det var en ständigt malande fråga i hennes liv. Men om man tvättar tvålen med blekmedel, vad tvättar man då blekmedelsflaskan med? Om man tar skurpulver på blekmedelsflaskan, hur rengör man då Ajaxburken? Baciller har personlighet. Olika föremål härbärgerar hot från en mängd lömska sorter. Och frågan borrar sig inåt i all evighet

Ingen som nappade på nunnan med tvångstankar? Det rör sig om en ganska känd bok av en ganska känd författare, och en riktig tegelsten.

Och så kör vi ett citat till.

Jag körde ditut i soluppgången. Jag parkerade invid ett förrådsskjul och började ta mig uppför en liten höjd som skulle ge mig en naturlig utsiktspunkt över flygplanen. Jag hörde dem innan jag såg dem, ett oroligt gnissel, kastbyar som satte snurr på rörliga delar. Så kom jag upp på sandstensplatån och där stod de i bred formation över världens urblekta botten.

Jag hade inte förstått att det var så många plan. Antalet plan förbluffade mig. De var uppställda i åtta led med några enstaka maskiner på snedden längst ut. Jag räknade varenda ett medan solen steg. Det fanns tvåhundratrettio flygplan, med bakåtriktade vingar, med fenor som bottendjur, vissa delvis bemålade, andra nästan färdiga, många ännu orörda av färgsprutorna och de var istället grå som slagskepp eller i grånad kamouflagemålning eller sandblästrade in till blanka metallen.

Vi testar med ett citat till. Nu även med möjlighet att googla. Det rör sig om en samtidsförfattare, och om jag säger att sporten som bollen i stycket nedanför kommer ifrån är baseball så borde det vara ganska enkelt.

Pafko vid muren. Så tittar han upp. Folk undrar var är bollen. Den kanppt märkbara fördröjningen, det hårfina uppehållet i tiden. Och Cotter står i sektion 35 och ser bollen komma flygande åt hans håll. Han känner hur kroppen förvandlas till rök. Bollen försvinner ur sikte när den stiger ovanför överhänget och han tror att den kommer att landa däruppe. Men innan han hinner flina eller skrika eller slå till sin bänkgranne på armen. Innan ögonblicket hinner ta andan ur honom dyker bollen upp igen, de snurrande sömmarna syns tydligt, så nära kommer den, slår i en pelare - händer blixtrar överallt.

Det borde vara Don DeLillos "Underworld", väl? Har funderat på att köpa den.

Stämmer utmärkt, och i pocketform är den väl värd de 39 kronor Adlibris vill ha för den. R.Stotzky fortsätter.