Gissa Bokcitatet

Det sägs att gamla patienter fortfarande återvänder till Klockhusparken vid Beckomberga, att de står där under träden med händerna tryckta mot den solblekta fasaden, som om ett institutionshjärta ännu slog där inne, en svag människopuls mot min hand när jag rör vid fasadens svagt blodröda färg. Det är skuggorna och rösterna av alla dem som var här en gång, de stiger och sjunker där inne som instängda fåglar och när jag blundar ser jag mig själv och Jim där vi ligger ihopkrupna och sover högst uppe under sjukhusklockan under hans noppiga vinterrock. Vi är ensamma i världen som vi alltid har varit, ensamma med hans olycka. I sömnen håller han om mina skuldror för att jag inte ska frysa.