Gissa Bokcitatet

Inne på samma spår men jag tror det är Madame de La Fayette och från La Princesse de Clèves.

Nja, nää. Eremiten har sannolikt det rätta svaret. Madame de Sévignés är det säkert. Jag har fel.

Det citerade är hämtat från en urvalsvolym översatt av Stig Ahlgren och publicerad 1948. Vad jag vet är det den enda svenska översättningen av madame de Sévigné, vars verk i den senaste franska upplagan fördelades över tio volymer.

Äran och citaträtten till Eremiten!

I de länder där kejsar Maximilian av Österrike härskade låg ett högt ansett franciskankloster, i vars närhet en adelsman hade sin bostad. Denne var munkarna därstädes så tillgiven att han frikostigt gav dem av sina rikedomar för att i stället dra nytta av deras förböner, fastor och späkningar. Bland andra fanns det i detta kloster en ståtlig och vacker munk, som adelsmannen hade antagit till sin biktfader och som hade lika mycket att säga till om i adelsmannens hus som han själv. Denne munk förälskade sig till den grad i adelsmannens vackra och ärbara hustru att han helt förlorade aptiten och varje spår av sunt förnuft.
En dag beslöt han att göra slag i saken, gick till adelsmannens hus, och då han inte träffade denne hemma frågade han hans fru vart mannen hade gått. Hon svarade att han hade rest till en av sina lantgårdar och inte kunde väntas tillbaka förrän efter en två tre dagar, men att hon om han hade ett viktigt ärende till hennes man ville sända ett ilbud till honom. Han sade att detta inte var nödvändigt och började gå av och an, liksom en som välver stora planer och grubblar över dem. Slutligen gick han ut ur rummet, och damen sade till den ena av sina tjänarinnor: "Skynda efter patern och fråga honom vad det är med honom, ty han ser inte riktigt nöjd ut." Huspigan gick ut på gården för att fråga honom om det var någonting han önskade. Han sade ja, drog henne till en undanskymd vrå, grep en dolk som han bar i sin rockärm och stötte den i hennes bröst. Knappt hade han utfört detta dåd förrän en av adelsmannens tjänare, som hämtade med sig arrendeavgiften från ett av hemmanen, kom inridande på gården. Så snart denne stigit av hästen hälsade han på munken, som omfamnade honom och samtidigt stack honom med dolken mellan skulderbladen; därpå låste han gårdsporten. När damen såg att hennes kammarjungfru inte återkom, undrade hon vad munken kunde ha så länge att tala med henne om och sade till den andra kammarjungfrun: "Gå och se efter varpå det kan bero att din kamrat inte kommer tillbaka" Flickan gick, men så snart munken såg henne drog han henne avsides och gjorde med henne detsamma som han hade gjort med den första. Emedan han nu visste att han var ensam i huset gick han till damen och sade till henne att han redan länge älskade henne och att den stund nu hade kommit då hon måste göra honom till viljes.

Jag skjuter från höften för det här var lite kul.

Är det "Strändernas svall" av Eyvind Jonsson?

Mycket äldre.

Ja, det är sällan man träffer med höftskott. MYCKET äldre säger du och munkar och grejer.

Maximilian den förste var kejsare över det heliga romerska riket på 1400-talet. Måste väl vara han som åsyftas. Svårt.

I staden Tours levde en synnerligen fiffig och klok man, tapetvävare hos avlidne hertigen av Orléans, konung Frans I:s son. Ehuru han såsom svit efter en sjukdom hade blivit döv hade hans förstånd fördenskull inte förlorat något av sin skärpa; ty det fanns ingen som var skickligare än han i hans fack och också i andra ting var han framstående: ni skall genast få se hur klok han var. Han hade gift sig med en ärbar och duktig kvinna med vilken han levde i fred och endräkt. Han var mycket mån om att inte göra henne emot, och hon försökte också lyda honom i alla avseenden. Men trots all sin tillgivenhet för henne var han så frikostig och barmhärtig att han ofta skänkte grannfruarna det som endast tillkom hans hustru, men alltid i största hemlighet. De hade i sin tjänst en välväxt och ståtlig kammarpiga i vilken tapetvävaren förälskade sig. Rädd som han var att hans hustru skulle märka någonting låtsades han ofta vara ledsen på henne och grälade på henne och gav henne snubbor, sägande att hon var den allra lataste tjänarinna han någonsin hade sett och att detta inte alls förvånade honom i betraktande av att hennes matmor aldrig agade henne. En gång då de talade om festen på de menlösa barnens dag och seden att på den dagen gå omkring och risa sjusovarna sade tapetvävaren till sin hustru: "Det vore mycket lämpligt att en gång ordentligt risa upp den lata pigan som ni har; men med eder hand kan det inte få ske ty den är allt för svag och ni har ett alltför medlidsamt hjärta. Jag borde få göra det, då bleve vi väl bättre betjänade av henne för framtiden." Hustrun som inte anade någonting ont bad honom göra så och hon bekände tillika att hon varken hade mod eller styrka att slå henne. Mannen åtog sig beredvilligast uppdraget och bar sig åt som om han hade varit en verklig bödel. Han lät köpa de tunnaste videspön som man kunde få tag i, och för att lägga i dagen sin alldeles speciella iver att straffa henne lät han ytterligare lägga dem i blöt i saltlake, så att den arma frun hyste så stort medlidande med sin kammarpiga att hon inte hade plats med misstankar mot mannen. När nu dagen var inne steg tapetvävaren tidigt upp och gick till den kammare på vinden där flickan sov alldeles ensam och gav henne ris, men på ett helt annat sätt än han hade sagt till sin hustru. Tjänarinnan grät ymniga tårar men det båtade ingenting. För att hans hustru inte skulle komma underfund med hur det i verkligheten gick till piskade han med spöna på sängens sidobräden tills de bröts och barken fläcktes av, och i detta skick bragte han dem till sin hustru sägande: "Nu tror jag, kära vän, att hon skall komma ihåg det riset." Efter det tapetvävaren hade lämnat sitt hus och gått till sitt arbete kastade sig tjänarinnan till sin matmors fötter och sade att hennes man hade begått den största oförätt mot henne som man kan begå mot en kammarpiga. Hennes matmor kunde inte tro annat än att hon beklagade sig över riset som hon hade fått och lät henne därför inte tala till slut utan sade: "Min man har handlat rätt, jag har redan under en månads tid bett honom därom. Om det gjorde ont, så gläder det mig. Skyll bara allt på mig; jag tycker att han hade bort göra sin sak ännu bättre." När kammarpigan såg att hennes matmor gillade det inträffade höll hon det inte mera för en så stor synd som tidigare emedan husets härskarinna, som allmänt ansågs vara en mycket anständig fru, själv hade givit påstöten därtill och hon vågade inte beklaga sig längre. Då mannen å sin sida såg att hans hustru var lika tillfreds med att bli bedragen som han med att bedra henne beslöt han att ofta skaffa henne denna tillfredsställelse, och snart blev pigan så tam att hon inte mera grät när hon fick ris. Härmed fortsatte han länge utan att han hustru märkte någonting, ända tills de stora snöfallen. Liksom tapetvävaren tidigare hade risat sin kammarjungfru på gräsmattan i trädgården ville han nu också göra det i snön. Och en morgon innan någon i huset ännu hade vaknat förde han henne ut för att i snön efterbilda Frälsaren på korset, och medan de bägge i bara skjortan roade sig med att kasta snöbollar på varandra glömde de inte heller det andra. En av grannkvinnorna som trätt fram till sitt fönster, för att se hurudant vädret var såg emellertid den oanständiga scenen och blev så indignerad häröver att hon beslöt att säga detta till sin goda väninna, på det att hon inte längre skulle låta bedra sig av en så falsk man eller av en så skamlös slyna."



Det fetmarkerade i citatet är en betydelsefull ledtråd.

Nånting leder mig mot Gullspång kanske. Nu ska jag leta.

Jag är lite lur på att det rör sig om en diktande drottning, Marguerite de Navarre, ur hennes berättelsesamling Heptameron i så fall:

http://digital.library.upenn.edu/women/navarre/heptameron/heptameron.html

Visst rör det sig om "renässansens moder", den högkultiverade Margareta av Navarra (eller Margareta av Angoulême) (1492-1549). Dotter till Louise av Savojen och Charles d'Orleans, storasyster till Frans I, och mormor till Henrik IV.
Hon fick den bästa tänkbara uppfostran av utmärkta lärare och hade tillgång till ett rikhaltigt bibliotek. Hon behärskade spanska, italienska, tyska och latin, och studerade även grekiska och hebreiska. Hennes inflytande på dåtidens politik, religion (hon försvarade hugenotterna) och litteratur var betydande. Förutom dikter (hennes första bok fördömdes av Sorbonnes teologiska fakultet), komedier, mysteriespel och memoarer skrev hon alltså den eftersökta klassikern Heptameron ("De sju dagarna").
Det var omkring 1542 som hon fick idén till att skriva en samling historier fördelade på tio dagar. Förebilden var Boccaccios Decamerone. Hon arbetade på samlingen ända till sin död, men han troligen aldrig få den färdig. Titeln Heptaméron fick arbetet av Claude Gruget år 1559 när han utgav samlingen med inalles sjuttiotvå berättelser (de två sista historierna utspelas på åttonde dagen). Senare har man påträffat ytterligare ett par noveller, vilka finns med i den svenska utgåvan från 1954.



Över till Ezzelino!

"- Den värsta Ondskan av alla är att universum är dödsdömt. Från födelsen, så att säga. Men är den något att ha, den här världen där Ondskan existerar? Vore det inte bättre med en värld utan Ondska?

- Jovisst, svarade jag filosofiskt.

- Visst, en del säger att världen föddes av misstag, världen är en sjukdom hos universum, som redan på egen hand inte mådde bra, och en vacker dag drabbas det av den där bölden som är solsystemet och vi med det. Men stjärnorna, Vintergatan och solen vet inte att de ska dö och är därför inte oroliga. Men ur universums sjukdom föddes vi, som till vår olycka är mycket listiga och vi har förstått att vi måste dö. Därför är vi inte bara Ondskans offer, vi vet också om det. Och hur roligt är det?

- Men att ingen har skapat världen är det ju ateisterna som säger, och du påstår att du inte är ateist...

- Jag är det inte, därför att jag inte kan tro att allt detta som vi ser omkring oss, trädens och frukternas sätt att växa, solsystemet och vår hjärna, skulle ha uppstått av en slump. De är alltför välgjorda. Alltså måste det finnas en skapande själ. Gud.

- Och?

- Och hur jämkar du samman Gud med Ondskan?

- På rak arm vet jag inte. Låt mig fundera...

- Ja, ja, låt mig fundera, säger han, som om det inte i århundraden har funnits skarpa hjärnor som funderat...

- Och vad har de kommit fram till?

- Inte ett dyft. Ondskan, har de sagt, infördes i världen av de upproriska änglarna. Men hur? Gud ser och förutser ju allt, visste han inte att de upproriska änglarna senare skulle göra uppror? Varför skapade han dem om han visste att de skulle göra uppror? Som om någon skulle tillverka bildäck som gick sönder efter två kilometer. Det vore ju korkat. Men han, han skapade änglarna och satt där sen nöjd och belåten som en pascha, titta så duktig jag är som kan göra änglar också... Sen väntade han på att de skulle göra uppror (han dreglade säkert av otålighet när han väntade på att de skulle göra det där felsteget) och kastade sen ner dem i helvetet. Men då är han ju en hyena. Andra filosofer har tänkt på ett annat sätt: Ondskan existerar inte utanför Gud, han har den inom sig som en sjukdom, han tillbringar evigheten med att försöka befria sig från den. Stackarn, det kanske är så. men eftersom jag vet att jag är lungsjuk, kommer jag aldrig att sätta barn till världen för att inte skapa eländiga varelser, för lungsjukan går från far till son. Och en Gud som vet om att han har den där sjukdomen går och skapar en värld som, även om den fungerar väl, ändå domineras av Ondskan? Det är ju ren elakhet. Sen kan ju någon av oss sätta ett barn till världen utan att vilja det, därför att vi en kväll gav oss hän och inte använde gummi, men Gud skapade världen just därför att han ville.

- Han kanske inte kunde rå för det, det kanske var som att kissa på sig?

- Du tror att det är något att skämta om, men det är precis så som andra skarpa hjärnor har tänkt. För Gud var det som ett trängande behov, som det är för oss när vi kissar på oss. Världen är ett resultat av hans inkontinens, som en som har förstorad prostata.

- Vad är prostata?

- Strunt i det, jag bara gav ett annorlunda exempel. Att världen liksom slank ur honom, att Gud verkligen inte kunde hålla sig och att allt detta är effekten av den Ondska som han har inom sig, det är nämligen det enda sättet att ursäkta. Vi står i skiten ända upp till ögonen, men han har det inte mycket bättre."

"Jag berättar för honom att jag har blivit rekommenderad Papini och han säger att Papini är intressantast före sin omvändelse, inte efter. Vidsynt. Han lånar mig Un uomo finito (En färdig man) och tänker kanske att andens frestelser ska rädda mig från köttets frestelser.
Det är en bekännelse av någon som aldrig varit barn, han har haft en grubblande och vresig gammal paddas olyckliga barndom. Det är inte jag, min barndom var (nonem omen) ljus och lycklig. Men jag har förlorat den på grund av en enda dyster ovädersnatt. Den vresiga padda som jag nu läser om räddas av sin kunskapstörst och läser böcker "med grön, sliten rygg, stora, breda, skrynkliga sidor som är rödaktiga av fukt och ofta iturivna eller fulla av bläckplumpar". Det är jag, inte bara uppe på vinden i Solara utan i livet som jag valde efteråt. Jag lämnade aldrig böckernas värld, det vet jag nu i min sömns ständiga vaka, och jag förstod det i den stund jag nu minns.

Denne man, färdig ända från födseln, inte bara läser, han skriver också. Jag skulle också kunna skriva för att lägga mina egna monster till dem som vandrar i havsdjupen på tysta tassar. Den där mannen förstör ögonen på sidorna där han skriver ner sin besatthet med klibbigt bläck från bläckhorn med tjock bottensats, som en kopp turkiskt kaffe. Han förstörde dem redan i sin barndom genom att läsa i skenet av levande ljus, han har förstört dem i bibliotekens dunkel där han suttit med röda ögonlock. Han skriver med hjälp av kraftiga förstoringsglas i ständig fruktan för att bli blind. Blir han inte blind så blir han förlamad, nerverna är utslitna, han har värk och domningar i ena benet, ofrivilliga ryckningar i fingrarna och starka smärtor i huvudet. Han skriver med de tjocka glasögonen tätt intill pappersarket.

Jag ser bra, jag åker omkring på cykel och jag är ingen padda - kanske har jag redan mitt oemotståndliga leende, men vad ska jag med det till? Jag klagar inte över att andra inte ler mot mig, men jag finner ingen anledning att le mot andra...
Jag är inte som den färdige mannen, men jag skulle vilja bli det. Och göra hans rasande bibliomani till min möjlighet att fly undan världen utan att gå i kloster. Bygga mig en alldeles egen värld. Men jag är inte på väg mot en omvändelse, möjligen kommer jag från en. I sökandet efter en alternativ tro förälskar jag mig i dekadenterna. Bröder, sorgsna liljor, jag försmäktar av skönhet...Jag blir en bysantinsk eunuck som ser de stora vita barbarerna gå förbi medan han komponerar lättjefulla akrostikon...med vetenskapen installerar jag andliga hjärtans hymn, i mitt tålmodiga verk läser jag igenom kartböcker, herbarier och ritualböcker. Jag kan fortfarande tänka på det evigt kvinnliga, men bara om det är konstlat och har en viss sjuklig blekhet."