Gissa Bokcitatet

Helt riktigt!

Ur Den oändliga rättvisans matematik.

Över till dig.

Tack. Vem ligger bakom dessa ord då?:

"Sällan, mycket sällan händer det, att vi träffar på en diktare, som skriver rakt ur oss själva. Somliga hittar en sådan diktare, de flesta säkert ingen. Också där han är gåtfull för andra, är han klar och tydlig just för mig, jag känner igen vad han menar. Vad är det som är klart och tydligt? Vad är det som är taget ur mitt eget innersta? Inte nödvändigtvis tankar och livsfilosofi. Bara det skulle för övrigt inte räcka för denna djupa och svårförklarliga gemenskap. Den ligger på ett annat plan än det logiska. Jag förstår, att den diktaren och jag ser tingen genom glas av samma slag. Hur förstår jag det? Ett tecken är, att bilder, liknelser och händelser för mig tycks ha samma känslovärde och plats i världsbilden som för diktaren: de bilder han tillgriper är de samma som jag också skulle välja, de situationer han skildrar har ett slags typisk betydelse för mig också. Man kan säga: å ena sidan orden, å andra sidan situationerna har samma symboliska värde för oss båda."

Mycket känd författare

"Allmängiltigheten i vårt symbolspråk har egentligen först klarlagts av psykoanalysen. Den har visat, hur allt vad vi gör, allt vad vi säger och allt vad vi tänker är fullt av detta symboliska språk, att vi alla går omkring som diktare i mindre skala, kunde man säga. Vidare att vars och ens symbolspråk inte är godtyckligt valt, utan har kommit till efter bestämda lagar och fungerar efter bestämda lagar. Slutligen att våra personliga språk inte är så utan beröringspunkter som man skulle tro: vad som hos en är urskog, finns i alla fall hos oss andra som frö, som grodd, kanske som ett helt underjordiskt träd.
Därav skulle det alltså framgå, att det åtminstone i någon mån är möjligt att uppfatta en annans säregna språk, vilket i sin tur betyder möjlighet att tränga in i en ny värld, eller rättare sagt att tillägna sig en ny sida av allas vår gemensamma värld."

En svensk poet möjligen? Jag får väl gå ur först och väcka löje.
Det opretentiösa anslaget påminner om Tranströmer. Liksom hänvisningar till psykoanalys. Det får bli min gissning även om språket känns lite äldre.

Du är på rätt spår. Svensk poet är det, minst lika känd som Tranströmer.

"Att viljans herravälde över diktningen är starkt begränsat, vet alla diktare av erfarenhet. Den mystiska föreställningen om ett främmande väsen, en gudom, som talar genom skalden och som denne har att inviga sig åt och följa, är ur diktarens synpunkt långt fruktbarare än en hantverksmässig uppfattning. Vad man med vilja och disciplin kan åstadkomma, är bara att söka underlätta kontakten med detta främmande väsen och skärpa hörseln, finna vägen till sitt eget underjordiska språk, med andra ord sträva till allt större äkthet som diktare.
Däremot kan man aldrig sträva efter att bli en stor författare, det avhänger inte av vår vilja. Utan att ha funnit vägen till sitt omedvetnas språk blir man inte en stor diktare, men man blir det inte nödvändigt för att man har funnit den heller. Ty storhet betyder, att samma strängar som hos mig ljuder starkast också är de starkaste, ger den starkaste genklangen i vida kretsar och genom tiderna. Men det råder jag inte över."

Lars Gustafsson?

Jag gissar på Ekelöf!

Ekelöf är närmaste gissning. Den sökte skrev en av den svenska litteraturens allra mest kända och citerade dikter, och även en romanklassiker.

"Den underjordiska betydelsevärlden i ett diktverk, det hemliga och personliga språket innanför det logiska, är det som avgör, om diktverket skall ha förmåga att gripa eller inte.
Närvarande är det språket i all diktning, ja i allt skrivet och talat, som inte helt och hållet går efter schablon. Men det är mer eller mindre närvarande. ”Osökt”, säger man om en litterär form, som verkar självklar. Ingenting kan vara vackrare än det som är äkta personligt och samtidigt verkar självklart, omedelbart. För diktaren själv kan emellertid det osökta vara ett mindre lyckligt ideal: menar man med osökt det som dyker upp av sig själv, så är det i nio fall av tio schablon. För honom gäller det att söka, inte efter det egendomligaste eller ovanligaste, utan efter det teckenspråk, som förefaller uttrycksfullast."

Med hjälp av ledtrådarna hittade jag fram till Karin Boye och essän Språket bortom logiken.

Alldeles riktigt. Ursprungligen publicerad i Spektrum 1932. Finns i Litteraturbanken och tryckt i boken Det hungriga ögat 1992. Över till dig.

Tackar! Nästa gåta:

Omedelbart före den österrikiska ockupationen kom Veliudin Pascha, kallad Tjerkessern, för andra gången till Bosnien; den här gången som överbefälhavare för hela den armé som befann sig i Bosnien. I början av januari anlände han till Sarajevo, utan harem och med få tillhörigheter. Detta lade man genast märke till. I basarkvarteret blev han kallad för en misslyckad existens och fattiglapp. "Han hade kunnat frakta alltihop på två störar", sade folk i basarkvarteret. "Men när han ger sig av från Bosnien, då skall ni få se på vagnslaster och knyten." I själva verket var Veli Paschas hushåll snarare oordentligt än torftigt. Det sköttes av en sjuklig kvinna, en judinna från Bessarabien. Hon var avmagrad och böjd i förtid och med något sorgset och dunkelt i ögonen som enda spår av en förgången skönhet. Tjänstefolket var hoprafsat från allla håll - en oduglig, tjuvaktig och lat samling. Veli Pascha bodde i Alajbegovićs hus, högst upp på den branta Logavina-gatan.

Någon måste ju inleda gissandet så därför ett slumpskott på Ismail Kadare'