Gissa Bokcitatet

Jag ser tillbaka,
från nu till då,
och jag minns det min tanke
sökt förtränga, sökt gömma genom att bygga
labyrinter av de stigar som min överlevnad
tvangs att vandra.

Jag ser tillbaka, från nu till då,
och jag minns min allra tidigaste rädsla,
känner den ångest jag då kände
men som jag inte vågade äga.

Jag ser min pappas onda kropp
och känner hur den gör illa min.
Jag blundar för M:s min mors,
ansikte men bevittnar skräckslagen,
med hela min känsla,
hur hennes hat ville döda mig.

Jag ser tillbaka och jag minns
genom att nu känna all den smärta som var då,
så outhärdligt att min tanke inte förmådde
äga den åtkomlig i min vardag,
tillgänglig i min helgdag.
Min smärta var gömd men inte glömd.

Pappa är snäll som vill att jag skall följa med honom;
han vill det därför att han tycker om mig.
Pappa drar fram cykeln ur cykelstället och då ser jag det:
SIMONPAKETET!

Han spände fast paketet på pakethållaren
Mina ben var som gelé när P lyfte upp mig till sadeln.
Han satte sig bakom mig så att jag satt mera i hans knä
än på den bruna sadeln.
Vi cyklar jättelångt.
När vi kommer in på en stig hoppar cykeln och
jag blir orolig att paketet skall lossna från pakethållaren.

– Vi vilar, säger pappa och hjälper mig av cykeln.

Paketet är kvar!

– Oj då, säger han.

- Det här strömmingsrenspaketet skulle vi ha slängt hemma. Det
är bäst att vi lämnar det här för annars kommer det att lukta.

Pappa vet inte!

– Här är en bra grop, säger han och släpper ner Simon i den.

Pappa är snäll,
pappa är snäll-snäll och jag tittar på hans skor
när vi går mot Korsnäs; dom går och går och jag vågar
tala om att jag har haft tandvärk men inte att
jag har haft myror i snoppen.

Han slutar att gå och hans hand vänder min
otymplighet mot sig och han säger att det var bra att
tandvärken var över.

Hans händer öppnar min jacka.

Det är djävligt tursamt att jag håller hans och mina
hemligheter hemliga.

Vi går kusliga stigen fram till stora stenen.

– HERRE GUD, HÄR HAR VI VARIT FÖRUT.

Och han drar ner sina byxor.
Det känns som om jag skall dö så jag skyndar mig att
tänka BO-tankar fastän det är pappa och inte mördaren.
Myrorna börjar krypa och jag får så ont i magen när
pappa låter arg för myrorna gör att min snopp inte kan bli
hård och han säger att det var mycket bättre förut när jag inte
hade hår vid snoppen men att jag inte skall slippa undan för jag
vill lika mycket som han och att min snopp som började bli äcklig
minsann skulle bli hård när min längtande stjärt fick
smaka hans frukt.

Hans händer kröp under min tröja och skjorta.
Han skrek ÄCKLIGA SATANS UNGDJÄVUL när han kände
håren i mina armhålor och jag operaskrek NEJ, NEEEJ.
Jag jämfotahoppade bakåt och drog upp mina byxor och mina
släckta glödlampor såg pappas bleka ansikte när jag tog upp
den grova grenen och slog mot honom,
på den hemska förstöraren.
Jag var på operan, scengolvet var mitt och jag sjöng med alla
mina röstresurser:

- Aldrig mer, ALDRIG MER.

[…]

Jag slog grenen mot och på den hemske förstöraren,
han föll mot mig, hans nerhasade byxor tog snavtipp på honom,
han hade själv gjort sin fälla.
Mitt hjärta slog våldsamt och när han instinktivt höll upp
huvudet och jag såg den öppna, slappt gapande, munnen,
ville jag köra pinnen i hans hals.
Mitt hjärta dånade, jag ville släppa grenen och sticka min
högra hand i mannens mun, jag ville klösa hans gom,
ville låta honom känna gomsmärtan, jag ville låta
förstöraren känna den sväljhindrande, dödande gomsmärtan som
han gav mig för så länge sedan.

Jag var tretton år gammal när jag mötte pappa i skogen,
när jag mötte hans sista övergrepp och min första protest mot
vad han gjorde och som han så många gånger tidigare gjort mot mig.
Jag var tretton år gammal, inom ett halvår skulle jag bli
fjorton och en månad senare mördare.

De kallade mig Sture, men i mig var namnet Sturehet,
Strulighet.

Matslukerskan var tidigt hos mig
– ångestgivaren, ångestkvarblivaren–
[…]