Gissa Bokcitatet

det var en förmiddag. det kan ha vart en lördag. det kan ha vart nån annan jävla dag också. jag vet inte. jag höll inte reda på sånt. jag satt i soffan i min lilla lägenhet och bläddrade i senaste numret av funtime. hela fanzinet handlade om throbbing gristle. engelsk industrirock. jag hade en platta med dom. det var riktigt roliga grejer. extremare än punken. som en bandsågs-cutup av tidiga stooges.

det fanns olika nivåer av kassettbandsinspelningar. den första var att spela av hela skiver från början till slut, som vi gjorde nu. platter som polarn hade, men som man inte hade råd med själv, eller som var slutsålda. svensk punk trycktes inte i så stora upplagor så man fick vara kvick om man ville tjacka ett ex.

den andra nivån var att spela in blandband. det var roligare. man valde dom allra bästa låtarna av olika punkband och satte ihop ett slags best of-kassetter. dom var bra att ha när man skulle på fest hos nån med dålig musiksmak. man stängde av discosmörjan, satte på ett blandband med punk och posterade en kraftig kille vid musikanläggningen så ingen vågade byta tillbax. sen var det bara att poga tills möblerna började gå sönder och nån ringde snuten.

tredje nivån på kassettskalan var att spela in temakassetter. då krävdes en stor skivsamling. jag hade band med anti-religion, anti-krig och anti-snut. c invände vid nåt tillfälle att man inte kunde vara emot allt. man måste vara för något också. jag funderade på det. hon hade nog en poäng där. så jag spelade in en kassett med bara låtar om alkohol.

Sverige var bra på fanzines. det skrevs, klipptes och klistrades i varenda förort. man smygkopierade på farsans jobb. vi var bättre på fanzines än på själva musiken. mycket av svensk punkrock led svårt av någon slags proggsyndrom. man sjöng om samhällsproblemen, om inkomstklyfterna och kärnkraften. och det var ju behjärtansvärt. fint tänkt. empatiskt. men det var inte punk. […] när kriminella gitarrer sjöng om vårdad klädsel för att få komma in. när rude kids sjöng om att få spö av raggare. när ebba grön sjöng om rågsved. när bosse skrev en låt om hur värdo det var i plugget. det var punk. […] många svenska punksinglar föll på att producenterna inte visste hur det skulle låta. där satt någon långhårig studiosnubbe och tvättade bort attacken och energin. vad blev kvar då? platt intet. skral pop med odistade gitarrer. i fanzinen fick man hållas utan att nån tog bort nåt.

vi växte upp här. i betongen. i bollmora. vi gick i plugget här, dom dar vi inte skolkade. vi lärde oss det man behöver för att överleva i en betongförort. snatta, sniffa lim och sätta en vinsats i badrummet. vi var den första generationen äkta förortsbor. vi längtade inte bort. vi ville inte flytta ut på landet och odla höns, plocka spenat och ro omkring i nån liten jävla båt.