Nej
Här är en dikt från den senare perioden som ger ledtråd om en litterär bisyssla.
SANTA JUSTA-STATIONEN, SEVILLA, OKTOBER 2000
Ibland ännu denna känsla av att
orden faller fram i skallen,
som apokryfiska tecken
i en gammal träklapprande träfftavla i
skyttepaviljongen på tivoli.
Tecken, eller fabeldjur, som
elastofanten eller nyshörningen eller morgonrockan,
ihåliga glassouvenirer
fyllda av en ledande kondens
efter en som talade ut och strax
kastade sig åt sidan, att
ivrigt förväxlas med en som
förväxlas med en som också
tänker att: tja, jag, ja det är jag
eller alla andra.
Visitkortsautomaten har exakt
sexton mallar, och som
ingen vet smakar de alla oblat...
Fabeldjur, eller avgångs- och
ankomsttiders siffror av
hela kort darrande, sedan
gult stirrande gummiknoppar,
ovanför ett hav an ansikten, vart och ett
tomt av oro som en blåsig strand.
Men däremellan också
damm i väldiga, sneda schakt
och ekon av förstärkta röster som
plöjer genom sorlet och
är borta
längs långa rälsar
som om de aldrig funnits
eller funnits.