2010-11-23, 21:41
#1
Reagerade på hur många trådar här som handlar om människan kontra samhället och arbete kontra frihet. Vi verkar alla ha sjunkit så djupt in i dagens materalistiska samhällsbild att våran kulturella statusjakt är allt som vi kan se. Att grunda sin egen lycka och strävan i livet blir automatiskt jämfört med den officiella statusrankningen och krossad av rättfärdigad cynism. Människan är så hemsk, samhället är bedrövligt och livet är skit.
Har själv varit en del av denna offerkultur, men med rätt perspektiv insåg man slutligen vilken emo-generation som vuxit fram och vad man gjorde sig till en del utav. Postar en essä här kring ämnet som sumerar det hela ganska bra ur mitt synsätt.
(Nämner även uppgiftprincipen i texten, den finns att läsa här: https://www.flashback.org/t1281776 )
FRIHETENS TIDSÅLDER MARKERAR MÖJLIGHETERNA FÖR DITT OBEROENDE
Det är intressant hur man med rätt perspektiv kan få en helt annan inställning kring saker som tidigare bara var ren skit. För mig har uppgiftsprincipen hjälpt mig enormt i vardagen då man insett värdet i oberoendet och känt stoltheten som kommer med den självrespekt som följer. Det krävdes en rejäl omvärdering av det mesta som jag tidigare ansåg vara det givna utgångsläget och ett långt sökande inom rock´n roll kulturen för att hitta åt kärnan av den revoltkänsla som alltid följt med musiken. Det var i punken den slutligen visade sig i form av do-it-yourself-andan och när tanken väl lagt sig insåg man ganska fort att det man letade efter var helt enkelt en grund för sin egen frihet och värdet hos sitt eget uttryck, oberoende av kulturella värderingar och förutbestämda strukturer. Jag behövde bli visad vars vägen fanns. Att sedan vandra framåt som fri man gjordes lätt på egen hand.
Det sägs att man inte kan förstå sin samtid innan man förstått sin historia. Något som självklart idag kan kännas som en sådan där pretentiös klyscha, men gräver man lite på ytan inser du fort att det fan ligger en hel del bakom påståendet.
Ju mer historisk förståelse jag exempelvis får desto mer uppenbart blir min frihet och mitt eget välstånd av idag. Det är med den förståelsen som jag sedan börjar man se luckorna i den offer-emo-kultur som präglar samhället. Istället för att se möjligheterna som man som arbetande individ verkligen har idag, jämfört med gårdagens arbetsslavar som saknade några direkta rättigheter överhuvudtaget, speglar emo-generationen sin egen situation i förhållande till överflödet på MTV-cribbs. Det är vad vi växer upp med. Den information vi blir matade med.
Som reaktion känner sig givetvis dagens generation därför lite utelämnade då de inte kan köpa sig en vattenskoter för nöjes skull, istället för att hylla sin position som självständiga, fria människor. Det hela blir mer och mer uppenbart ju längre bak man blickar i historien. Mer uppenbart och på något vis tragikomiskt roande. För om jag med lätthet kan hitta åt den här informationen, vad hindrar andra?
Bara konceptet av en sak som klasskamp blir i 2000-talets Sverige. Vi har knappt några klassproblem överhuvudtaget idag jämfört med den livssituation som du som fri man befann dig i bara för något sekel sedan. Ja den ledande eliten styr över oss och påverkar vår livssituation genom att hålla i rodret, men den stora skillnaden nu från då är att idag kan vi gott klara oss ändå. Vi kan leva ett helt liv oberoende av de beslut som makten tar och är därmed så gott som fria individer i ett fritt samhälle. Den markanta skillnaden är bara att vi idag blir förvånande och har denna naiva förväntan att den styrande klassen ska agera som ideal, istället för att simpelt säkra sina egna ryggar och styra världen efter deras intressen. Historiskt sätt har det aldrig funnits något alternativ till detta. Det som har hänt är att vi lagt så stort krokben på vår egen förståelse för demokrati och folkstyre att vi nu ser våra rättigheter som något självklart. Ser demokratin som naturlig solid.
Vad historien i kontrast lär ut är att då demokratin kom till i början av 1900-talet var det verkligen ett folkstyre då politiker exempelvis i Sverige inte ansågs som ett yrke utan ett uppdrag. Fram till 50-talet satt många förtroendevalda på sina poster på halvtid och det politiska engagemanget trappades successivt nedåt eftersom det blev var mans angelägenhet. Politiker var inte en titel, det var ett engagemang som innebar att du ägnade dig åt ditt folkstyrande uppdrag, din folkliga uppgift, på sidan av ditt civila liv. Det var en nödvändighet och något att vara stolt över eftersom du som människa kontrollerade ditt eget öde till en viss del. Folkstyret innebar med andra ord att massan styrde sig själv i kontrast till det officiella elitstyret som tidigare präglat samtliga generationer innan dess. Kontentan är att det var amatörerna, lekmännen, som drog lasset. Som styrde sig själva. Och det fungerade – för en period. Men folkhemmet rasande samman efter ett tag eftersom problemet med amatörstyre är du tids nog kommer bli bra på det. Som resultat har idag politiker som begrepp gått från att vara ett förtroendeuppdrag för en lekman, till att bli ett elityrke och genom det har vi därför fått tillbaka en slags adel-klass. Men frågan blir där om det verkligen påverkar oss och våra liv något anmärkningsvärt idag?
Jämför de möjligheter som du har för att påverka din egen situation idag med en arbetare för hundra år sedan och du kommer inse att vi i våran minsann hemskt, utsatta arbetande medelklass, har större överflöd och bättre levnadsstandard än den äldre tidens arbetare hade kunnat föreställa sig vara möjligt. Men ändå är vi självklart inte nöjda och långt ifrån tacksamma för det historiska flytet av att vara födda i denna tidsepok. Självklart inte.
Vi väntar fortfarande på den där vattenskotern som TV utlovade. Klagar som satan på sjukvården istället för att inse det fantastiska i att den överhuvudtaget existerar.
Rikedom som koncept har genom fantasin blivit en utopisk rättighet i emo-generationens kollektiva sinne och om den blir utelämnad från våra liv, om den aldrig dyker upp, då är livet minsann orättvist. Varför ska de rika ha det så mycket bättre än vad vi så fattiga och hemskt utsatta arbetare har det? Vad vi fria människor, med alla tänkbara do-it-yourself-möjligheter, har det?
Att tanken är oacceptabel blir uppenbar genom faktumet att vi i Sverige idag, tillsammans med Frankrike, har de bästa omständigheterna för arbetare i hela världen och klagar därför självklart även mest av alla över dessa förutsättningar. Den som har det bra vill bara ha mer, mer, mer och så vidare. Folkets position i förhållande till samhället blir där igenom väldigt uppenbar.
Vi är uttråkade.
Så fruktansvärt uttråkade av att aldrig behövt utsättas för någon verklig stress eller något verkligt meningsfullt, att drömmen bort emot än mer lyx och överflöd blir idealbilden för lyckliga liv. Mer pengar innebär bättre och bättre leksaker, samt ökar möjligheterna för de statussymboler som krävs. Det som krävs då ens uttråkade sinne blockerar möjligheten att värdera något överhuvudtaget för egen räkning. Måttstocken vi alla kan gå efter.
För med statussymboler kan du då åtminstone vara trygg i vetskapen om att något faktiskt är värt något just tack vare dess status. En trygghetssymbol i kontrast med ens egna uppgivna rastlöshet. Desto mer historia du tar till dig, ju mer uppenbart och roande blir denna utveckling.
I det amerikanska frihetskriget ansåg de styrande sig spegla tidsandan som frihetens söner - The sons of liberty. De verkade då efter en sammanslagning av olika tankar om individuell frihet som utvecklats sedan 1600-talet och som till sist ledde fram till samlingsnamnet liberalism i början av 1800-talet. Synar vi vår egen tidsålder från historiens utopiska inställningar och det blir fort uppenbart att vi idag faktiskt lever i tidsåldern för La libertie. Vi har möjligheten idag att skapa oss ett oberoende som fria, arbetande och självlärda människor. Pengar öppnar alltid upp möjligheter, men är samtidigt bara ett verktyg. Det har inget värde i sig och kan därför inte bli ett meningsfullt mål i sig. Det är med kunskap som man säkrar sin position som fri människa, något var och en av oss har möjligheten till idag med en simpel uppkoppling. Vi har anlänt, friheten är här och nu.
Spegla din egen tidsålder i förhållande till historien och en ny inställning till personlig frihet blir uppenbar. Vi överlever idag utan problem, något som varit prioriteringen för fria människor sedan urminnes tider. Det är inte längre en faktor för oss och som konsekvens har vi som sagt blivit uttråkade. Kanske hade det varit en idé att istället verkligen se värdet i möjligheterna framför oss och ta ansvaret inför oss själva? Historiens fritänkare har lett oss fram till demokratins tidsålder och gjort folkstyre till något så självklart att vi idag tar detta styrelsesystem, som för ett sekel sedan var en utopi, som något fullkomligt självklart. Så självklart att vi inte ens förstår våran egen roll i förhållande till det. I rädsla för vår enorma frihet och det medföljande ansvaret har vi formaterat om oss från fria människor till konsumenter med förväntade beteenden.
Förut var man såväl tvungen att säkra sin existens och överlevnad genom gemensamma värderingar – medan vi nu istället har funnit tryggheten genom att förslava oss efter kulturella traditioner. Traditioner som baseras på materialism och konsumtion.
Genom att anamma do-it-yourself-andan och ta sitt eget ansvar för sitt eget liv, markerar man naturligt ens personliga oberoende från statsmaskinen. Kort och gott - det du behöver för att säkra din existens idag är inte vapen i handen, utan tillgången till kunskap. Den möjligheten har vi alla idag utan att inse det. Vi har alla möjligheten idag att bli självständiga och självlärda fria människor med enorm möjlighet för att själva påverka våra liv.
Möjligheten att bli autodidakter.
Har själv varit en del av denna offerkultur, men med rätt perspektiv insåg man slutligen vilken emo-generation som vuxit fram och vad man gjorde sig till en del utav. Postar en essä här kring ämnet som sumerar det hela ganska bra ur mitt synsätt.
(Nämner även uppgiftprincipen i texten, den finns att läsa här: https://www.flashback.org/t1281776 )
FRIHETENS TIDSÅLDER MARKERAR MÖJLIGHETERNA FÖR DITT OBEROENDE
Det är intressant hur man med rätt perspektiv kan få en helt annan inställning kring saker som tidigare bara var ren skit. För mig har uppgiftsprincipen hjälpt mig enormt i vardagen då man insett värdet i oberoendet och känt stoltheten som kommer med den självrespekt som följer. Det krävdes en rejäl omvärdering av det mesta som jag tidigare ansåg vara det givna utgångsläget och ett långt sökande inom rock´n roll kulturen för att hitta åt kärnan av den revoltkänsla som alltid följt med musiken. Det var i punken den slutligen visade sig i form av do-it-yourself-andan och när tanken väl lagt sig insåg man ganska fort att det man letade efter var helt enkelt en grund för sin egen frihet och värdet hos sitt eget uttryck, oberoende av kulturella värderingar och förutbestämda strukturer. Jag behövde bli visad vars vägen fanns. Att sedan vandra framåt som fri man gjordes lätt på egen hand.
Det sägs att man inte kan förstå sin samtid innan man förstått sin historia. Något som självklart idag kan kännas som en sådan där pretentiös klyscha, men gräver man lite på ytan inser du fort att det fan ligger en hel del bakom påståendet.
Ju mer historisk förståelse jag exempelvis får desto mer uppenbart blir min frihet och mitt eget välstånd av idag. Det är med den förståelsen som jag sedan börjar man se luckorna i den offer-emo-kultur som präglar samhället. Istället för att se möjligheterna som man som arbetande individ verkligen har idag, jämfört med gårdagens arbetsslavar som saknade några direkta rättigheter överhuvudtaget, speglar emo-generationen sin egen situation i förhållande till överflödet på MTV-cribbs. Det är vad vi växer upp med. Den information vi blir matade med.
Som reaktion känner sig givetvis dagens generation därför lite utelämnade då de inte kan köpa sig en vattenskoter för nöjes skull, istället för att hylla sin position som självständiga, fria människor. Det hela blir mer och mer uppenbart ju längre bak man blickar i historien. Mer uppenbart och på något vis tragikomiskt roande. För om jag med lätthet kan hitta åt den här informationen, vad hindrar andra?
Bara konceptet av en sak som klasskamp blir i 2000-talets Sverige. Vi har knappt några klassproblem överhuvudtaget idag jämfört med den livssituation som du som fri man befann dig i bara för något sekel sedan. Ja den ledande eliten styr över oss och påverkar vår livssituation genom att hålla i rodret, men den stora skillnaden nu från då är att idag kan vi gott klara oss ändå. Vi kan leva ett helt liv oberoende av de beslut som makten tar och är därmed så gott som fria individer i ett fritt samhälle. Den markanta skillnaden är bara att vi idag blir förvånande och har denna naiva förväntan att den styrande klassen ska agera som ideal, istället för att simpelt säkra sina egna ryggar och styra världen efter deras intressen. Historiskt sätt har det aldrig funnits något alternativ till detta. Det som har hänt är att vi lagt så stort krokben på vår egen förståelse för demokrati och folkstyre att vi nu ser våra rättigheter som något självklart. Ser demokratin som naturlig solid.
Vad historien i kontrast lär ut är att då demokratin kom till i början av 1900-talet var det verkligen ett folkstyre då politiker exempelvis i Sverige inte ansågs som ett yrke utan ett uppdrag. Fram till 50-talet satt många förtroendevalda på sina poster på halvtid och det politiska engagemanget trappades successivt nedåt eftersom det blev var mans angelägenhet. Politiker var inte en titel, det var ett engagemang som innebar att du ägnade dig åt ditt folkstyrande uppdrag, din folkliga uppgift, på sidan av ditt civila liv. Det var en nödvändighet och något att vara stolt över eftersom du som människa kontrollerade ditt eget öde till en viss del. Folkstyret innebar med andra ord att massan styrde sig själv i kontrast till det officiella elitstyret som tidigare präglat samtliga generationer innan dess. Kontentan är att det var amatörerna, lekmännen, som drog lasset. Som styrde sig själva. Och det fungerade – för en period. Men folkhemmet rasande samman efter ett tag eftersom problemet med amatörstyre är du tids nog kommer bli bra på det. Som resultat har idag politiker som begrepp gått från att vara ett förtroendeuppdrag för en lekman, till att bli ett elityrke och genom det har vi därför fått tillbaka en slags adel-klass. Men frågan blir där om det verkligen påverkar oss och våra liv något anmärkningsvärt idag?
Jämför de möjligheter som du har för att påverka din egen situation idag med en arbetare för hundra år sedan och du kommer inse att vi i våran minsann hemskt, utsatta arbetande medelklass, har större överflöd och bättre levnadsstandard än den äldre tidens arbetare hade kunnat föreställa sig vara möjligt. Men ändå är vi självklart inte nöjda och långt ifrån tacksamma för det historiska flytet av att vara födda i denna tidsepok. Självklart inte.
Vi väntar fortfarande på den där vattenskotern som TV utlovade. Klagar som satan på sjukvården istället för att inse det fantastiska i att den överhuvudtaget existerar.
Rikedom som koncept har genom fantasin blivit en utopisk rättighet i emo-generationens kollektiva sinne och om den blir utelämnad från våra liv, om den aldrig dyker upp, då är livet minsann orättvist. Varför ska de rika ha det så mycket bättre än vad vi så fattiga och hemskt utsatta arbetare har det? Vad vi fria människor, med alla tänkbara do-it-yourself-möjligheter, har det?
Att tanken är oacceptabel blir uppenbar genom faktumet att vi i Sverige idag, tillsammans med Frankrike, har de bästa omständigheterna för arbetare i hela världen och klagar därför självklart även mest av alla över dessa förutsättningar. Den som har det bra vill bara ha mer, mer, mer och så vidare. Folkets position i förhållande till samhället blir där igenom väldigt uppenbar.
Vi är uttråkade.
Så fruktansvärt uttråkade av att aldrig behövt utsättas för någon verklig stress eller något verkligt meningsfullt, att drömmen bort emot än mer lyx och överflöd blir idealbilden för lyckliga liv. Mer pengar innebär bättre och bättre leksaker, samt ökar möjligheterna för de statussymboler som krävs. Det som krävs då ens uttråkade sinne blockerar möjligheten att värdera något överhuvudtaget för egen räkning. Måttstocken vi alla kan gå efter.
För med statussymboler kan du då åtminstone vara trygg i vetskapen om att något faktiskt är värt något just tack vare dess status. En trygghetssymbol i kontrast med ens egna uppgivna rastlöshet. Desto mer historia du tar till dig, ju mer uppenbart och roande blir denna utveckling.
I det amerikanska frihetskriget ansåg de styrande sig spegla tidsandan som frihetens söner - The sons of liberty. De verkade då efter en sammanslagning av olika tankar om individuell frihet som utvecklats sedan 1600-talet och som till sist ledde fram till samlingsnamnet liberalism i början av 1800-talet. Synar vi vår egen tidsålder från historiens utopiska inställningar och det blir fort uppenbart att vi idag faktiskt lever i tidsåldern för La libertie. Vi har möjligheten idag att skapa oss ett oberoende som fria, arbetande och självlärda människor. Pengar öppnar alltid upp möjligheter, men är samtidigt bara ett verktyg. Det har inget värde i sig och kan därför inte bli ett meningsfullt mål i sig. Det är med kunskap som man säkrar sin position som fri människa, något var och en av oss har möjligheten till idag med en simpel uppkoppling. Vi har anlänt, friheten är här och nu.
Spegla din egen tidsålder i förhållande till historien och en ny inställning till personlig frihet blir uppenbar. Vi överlever idag utan problem, något som varit prioriteringen för fria människor sedan urminnes tider. Det är inte längre en faktor för oss och som konsekvens har vi som sagt blivit uttråkade. Kanske hade det varit en idé att istället verkligen se värdet i möjligheterna framför oss och ta ansvaret inför oss själva? Historiens fritänkare har lett oss fram till demokratins tidsålder och gjort folkstyre till något så självklart att vi idag tar detta styrelsesystem, som för ett sekel sedan var en utopi, som något fullkomligt självklart. Så självklart att vi inte ens förstår våran egen roll i förhållande till det. I rädsla för vår enorma frihet och det medföljande ansvaret har vi formaterat om oss från fria människor till konsumenter med förväntade beteenden.
Förut var man såväl tvungen att säkra sin existens och överlevnad genom gemensamma värderingar – medan vi nu istället har funnit tryggheten genom att förslava oss efter kulturella traditioner. Traditioner som baseras på materialism och konsumtion.
Genom att anamma do-it-yourself-andan och ta sitt eget ansvar för sitt eget liv, markerar man naturligt ens personliga oberoende från statsmaskinen. Kort och gott - det du behöver för att säkra din existens idag är inte vapen i handen, utan tillgången till kunskap. Den möjligheten har vi alla idag utan att inse det. Vi har alla möjligheten idag att bli självständiga och självlärda fria människor med enorm möjlighet för att själva påverka våra liv.
Möjligheten att bli autodidakter.
