UPPGIFTSPRINCIPEN -Möjligheten att leva utanför samhället

Jag vaknade upp häromdan, utan att ha någon aning om vilken dag det var. Då det väl slog mig att det var söndag blev jag besviken. Besviken eftersom inget skulle hända den här dagen, inget utöver det vanliga. Ingen uppgift skulle presentera sig som man kunde greppa taget om och pressa fram kicken ur.
Det slog mig då att jag hade ställt mig utanför samhället och den traditionella, kulturella strukturen. Utan ett ens tänka på det.

Jag kände mig fan fri.

Förut levde jag nämligen med tanken att vi alla var slavar under systemet.
Fångad i det stora hamsterhjulet utan någon möjlighet att påverka sin situation. Som lågavlönad arbetare var du på botten av skalan och dömd att som en nyttig arbetshora nöta på så gott du kunde. Så länge man inte gick in för det och sålde sig helt, inte levde för att jobba utan bara jobbade för att leva, då var det fortfarande bara ett nödvändigt ont och om kanske inte helt rätt ändå acceptabelt.

Inställningen var simpel.

Hitta den bra skiten i skiten - fixa de pengar du behöver för att på sidan av kunna syssla med vad du egentligen hade velat ägna dig åt i livet - Tom Waits style. Men efter att ha provat att bara arbeta deltid för att ägna mig åt mitt skrivande så insåg man tillslut hur disciplin och struktur är det mest nödvändiga som behövs för att kunna producera något. Det krävdes inspiration från hårdnackade människor, människor som verkligen personifierar drivkraft, för att kunna förstå principen. Människor som exempelvis Henry Rollins, Charles Bukowski och Elmore Leonard.

De fick mig att inse att man inte kan dela in livet i arbete eller fritid. För att lyckas med det du vill åstadkomma så handlar det alltid om personligt ansvar och hårt arbete fördelat på rutin. De har alla producerat oerhört mycket och genom den prestationen blivit erkända som dem som levererar. Det hela fick mig att fundera vidare på konceptet och kom slutligen fram till en simpel insikt.

Om samhället inte hade existerat så hade vi behövt lösa andra uppgifter som vi numera inte ens behöver ägna en tanke åt. Hade vi alla varit fria hade vi varit tvungna att jaga för att få in mat, bygga hus för att inte frysa ihjäl och liknande. Detta slipper vi numera fundera över eftersom samhället grejar det åt oss. Allt vi behöver fixa idag är en simpel uppgift – pengauppgiften.

Något du grejar med ett jobb. Så med andra ord så lever vi inte under eller utanför samhället. Vi lever i symbios med det. Livet är hårt och orättvist, så det gäller att helt enkelt lära sig ta skit och fixa sina uppgift - något ALLA har förmågan att göra om du inte har något allvarligt problem som hindrar dig och där räknas inte lathet in tyvärr. Det handlar bara om perspektiv och inställning.
Ingen vill känna sig som en slav under ett tungt maskineri utan möjligheten att inverka, men ändå är det en realitet för många i dagens samhälle. Släng sedan på all medial press utöver det, all konsumtionspropaganda kring vad du måste köpa och äga för att vara en fulländad, riktig människa och lyckad person av idag. Det blir inte så konstigt att folk går in i väggen. Men det är inte samhället du är slav inför, utan den kulturella och mediala propagandan. Kort sagt - de felaktiga perspektiven

Ser du istället skiten för vad den egentligen är - vad arbete, vardagssysslor, fritidsaktiviteter, drömmar och ambitioner, egentligen är i grunden - då får man ett helt annat perspektiv. För allting är egentligen bara uppgifter som du själv är skyldig att lösa inför dig själv. Istället för att springa efter djur i skogen numera så kan du lugnt och fint greppa din biff från kyldisken. Du har inget större ansvar för någon annan än dig själv och din egen ganska simpla överlevnad idag. Allt som krävs för det är att du sköter och tar ansvar för pengauppgiften och sedan är du klar. Du har tak överhuvudet, mat i kylen och halva dygnet på dig att göra vad du vill istället för att ägna den återstående tiden av dygnet i förberedelse för nästa dags möjlighet för överlevnad.

Vi har det så mycket bättre nu än tidigare generationer att det knappat är jämförbart, men är vi lyckligare? Nej och det eftersom vi inte tål något längre. Vi har det så bra att minsta lilla motgång blir en kamp. Något som är ganska logiskt om man inte är van att kämpa. Men livet är en ständig kamp i en orättvis värld. Något som vi i vår bortskämda existens fullkomligt har glömt bort. Något man märker då människor kan bli deprimerade över att de inte har råd att köpa en speciell möbel. En pryl, ett tingest.

Med allt vi har idag, alla möjligheter såsom - måttlig frihet i allmänhet, möjligheter att ta oss världen över, tillgång till mat, husrum, underhållning, fri sjukvård och skola – verkar vi ändå bara se nackdelarna. Vi ser bara det vi saknar, som bortskämda småbarn saknar vi förmågan att förstå kvaliteten på den standard vi har vuxit upp med och vill därför bara ha mer.

Idag har vi även något som tidigare generationer aldrig haft tillgång till. Ett verktyg som gett oss möjligheten att uttrycka oss när som helst, vars som helst, om vad som helst. En plattform för oändlig information och gratis kunskap.

Vi har internet.

Sammanfattningsvis, det enda vi egentligen behöver göra är ju att lösa själva arbetsuppgiften och världen ligger framför oss, redo att nyttjas. Jämför det med förut i tiden då folk var fast i sin klasstillhörighet, fast i det jobb och situation som de föddes intill. Den gård de levde på, de eventuella partens som fanns runt omkring dem. På den tiden hade du varit slav under väder och vind. Fullkomligt beroende av en bra skörd och friska kreatur – bara för att få mat.

Klart livet fortfarande är tufft och det kommer alltid vara det, men helvete vad vi slösar bort tid på att se alla begränsningar vi har då vi fan egentligen är överösta av möjligheter.

Du skriver så vackert!

Jag antar att det mänskliga egot aldrig kommer kunna bli tillfredställt. However, ifall människor skulle lära sig att gå bortom egot och börja odla lycka under sina fötter istället för att jaga den i horisonten. Pja, då skulle vi också förmodligen kunna vara lyckliga samtidigt som vi lever i ett samhälle.

Problemet är att hamsterhjulet kommer kollapsa om människor lär sig att lyckan inte sitter i bankkontot, 52'' TV:n, sportbilen, högskolediplomet och de coola vännerna. Lycka är en inställning som alla kan välja genom att gå bortom sitt ego. Inte ett materiellt mål som endast några få kan nå.

Pengar är till exempel inte ett mål som ger dig evig lycka, även om många lever med den tron. Pengar är snarare ett medel för att förenkla livet. Och som vi alla lärt oss av ditt inlägg: förenkling är inte lika med lycka. Tvärtom vill vi bara ha mer mer mer mer. Det tar aldrig slut.

Jag vädrar ett kollektivt uppvaknande och kapitalistiskt förfall. Inte för att kapitalism är enbart av ondo. Men för att ingen blir lycklig av det. Inte ens dem som faktiskt klättrar upp till toppen av pengapyramiden blir speciellt lyckliga. När de nått sina mål ställer sig alla samma fråga: "Is this all there is?". Jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker inte det verkar som om till exempel Bill Gates direkt svävar på rosa moln trots sin rikedom. Så, vi kanske borde inse att sann lycka finns i våra händer hela tiden och sluta jaga alla kortvariga materiella glädjerus. Sedan kan man självfallet ha kvar sina materiall mål. Men man når dem med en helt annan distans och insikt.

Så för att avrunda. Jag tror vi kan leva lyckliga och samtidigt ta del av samhällets komfort. Om vi bara väljer att göra det. Och då måste vi lära oss hur. Förslagsvis kan man tanka hem lite Eckhart Tolle och inse vad ego egentligen är och hur man lever i en värld ovanför egot istället för att slava under det.

Det du säger kan kopplas till "när" eller "då" tankefällan. Att man färdas genom livet med en princip och ett tankesätt som går ut på att när man väl har tagit examen, då kommer man att bli lycklig, när man får det nya jobbet, först då kommer man bli lycklig. Partner, lottovinst, hundvalp, tatuering, nya skor, you name it. Eckhart nämner också detta, att egot är något som drömmer om en tanke, framtiden, och att i tanken så kommer det vara bättre än det är nu.

Grejen är ju också som du säger att bara för att något uppfylls så mättas inte glädjen för mer än tillfälligt, man hittar istället ett nytt mål som man vet att man kommer känna lycka när det väl uppnås. Galenskap med andra ord. Tricket är att verkligen ta till sig detta och istället uppskatta allt som finns i nuet och känna sann glädje och uppskattning.


OnT: TS, Kaleman, jag måste säga att jag älskar både den här och Projekt Mayham-tråden, bägge är extremt inspirerande och du kan faktiskt ha påverkat mitt liv ganska ofantligt med dem, det får dock tiden utvisa, men jag vädrar direkt aktion..

Din hemsida är för övrigt också väldigt intressant, jag avslutar med att önska dig lycka till med ditt skrivande, har en förnimmelse av att du kan gå hur långt som helst! Tack.

Tack för de orden, jävligt kul att höra att man kan inspirera andra genom att presentera de perspektiven som hjälpt en själv. Kul som fan


Tackar tackar!

Ja, det är väl mer eller mindre vad man kan göra - försöka hitta metoderna som funkar för en själv. Men världen är inte rättvis heller och folk måste ta ansvar för sina egna liv och hur de ser ut. Det som ibland kan störa mig, att man antingen måste styra upp hela världen och förändra allting, eller bara bli en del av massan. Lev som du lär, gör vad du kan för dig själv i första hand och du kanske kan inspirera folk i din omgivning, eller exempelvis försöka nå ut lite som jag exempelvis kör nu med min hemsida. Men folk måste själva välja och jag anser inte att man har någon direkt skyldighet att tvinga på dem något "bättre" synsätt utan snarare har som skyldighet till sig själv att styra upp och ta ansvar för sitt eget liv i så stor utsträckning som man kan.

Skrev en fortsättning på UPPGIFTSPRINCIPEN här om dagen och publicerar den här nu med tanke på det intresse man fick.

DEN ULTIMATA REVOLTEN

Efter att ha kommit fram till uppgiftsprincipen har jag verkligen börjat se och strukturera upp saker som enskilda uppgifter istället för exempelvis arbete och fritid. Mitt jobb är min pengauppgift, motsvarigheten till andra skyldigheter som man annars hade haft till sig själv om man levt utan samhället. Jobbar gör man istället för att exempelvis jaga för att få mat eller bygga ett hus för att ordna en boplats. Du kommer helt enkelt alltid att ställas inför uppgifter som du själv har ansvaret att styra upp oavsett tidsålder - ingen annan kommer göra dem åt dig.

I det fallet finns det ingen bättre motivation än simpel överlevnad, men problemet vi står inför idag är ironiskt nog att vi fan har det för bra. Det går att överleva utan några större ansträngningar här i Sverige. För bra utgångslägen från grunden, kombinerat med en kultur som talar om för dig att livet minsann ska vara rättvist, men där du samtidigt inte ska tro att du är någon speciell eller kan något utöver det vanliga. Då man väl släpps ut i verkligheten saknas all naturlig förståelse för att man måste stålsätta sig inför orättvisor och ta en hel del skit där ute för att palla med dagens samhälle.
Perspektiv som jag verkligen behövde för att kunna skippa det kulturella martyrkomplexet och ta kontroll över min vardag. Detta genom att simpelt inse att jobbet är något man gör för sig själv istället för en syssla som man utför åt någon annan. Jag slavar inte för andra utan nyttjar de företag som anställer mig för att lösa min pengauppgift – och på så vis lever i symbios. Tänk igenom det några gånger och principen är ganska simpel.

Det intressanta blir däremot de perspektiv man sedan får på resten av den så kallade fritiden. Istället för att bara se det som den dödtid som utgör livet då man inte jobbar, den dödtid som är bäst lämpad för att långrunka framför TVn – kan man istället se det som outnyttjad tid. Om arbetet idag representerar en massa olika uppgifter som man annars hade varit tvungen att ägna sig åt, vad mer kan jag faktiskt använda min tid till med dagens möjligheter? Om jag utan problem tar ansvar för min pengauppgift vad mer kan man prova på?
Med do-it-yourself-andan som drivkraft kom det naturligt för mig att slutligen ta steget och börja lära mig om saker som man varit nyfiken på tidigare, men helt enkelt varit för lat för att orka gå in närmare på. Det började med mitt naturliga intresse för musikhistoria, men gled sedan vidare till att egentligen handa om allting som kan tänkas vara värt att veta. För om jobbet kan bli en uppgift man gör för sin egen skull, varför inte se lärandet på samma sätt?

Vi har alla blivit uppväxta till att uppfatta pluggande som något påtvingat, något som man gör för att andra anser att det är viktigt, eller för att kunna passa in i ett samhälle som man ändå inte känner någon tillhörighet till. Poängen blir här att utmana sig själv och faktiskt göra det för sin egen skull. Utmaningen ligger inte att nå upp till andra människors krav utan prova sig fram själv och se hur mycket man faktiskt fattar på egen hand. Vad kan jag fixa som jag egentligen inte borde kunna eller förstå? På så vis gör man lärandet till ett verktyg för sin egen självservice istället för att låta andra styra över vad du ska lära dig – något som i alla fall drev mig till vansinne i skolan. Men genom att själv ta ansvar för sin kunskapsnivå på samma sätt som man tar ansvar för resten av vardagen blir kunskapen ens egen.

Do-it-yourself-andan i sitt ess – vem fan är du att säga att jag inte duger till eller klarar av något? Du revolterar med andra ord varje gång du lär dig något nytt. Frågan blir då hur man på bästa sätt motiverar sig till detta? Personligen gillade jag aldrig att sitta i skolbänken och även om man kan ha ett ytligt intresse för något brukar det verkligen behövas en stark motivation för att orka ta tag i något. Intresse behöver så att säga finnas där från början.

Dessa funderingar fick mig att blicka tillbaka emot då jag var yngre och hjälpte farsan att arbeta i skogen, stappla ved eller liknande arbete hemmavid. Själva arbetet var så jävla tråkigt och att bara möjligheten att kunna lyssna på musik genom min freestyle gjorde en skillnad på natt och dag. Hjärnan blev öppen för allting då den fysiska ansträngningen lämnade mig totalt uttråkad mentalt.
De gånger jag exempelvis var i skogen utan musik började jag i ren reaktion fundera kring allt möjligt som jag annars hade kunnat göra och fick massa idéer för kommande skrivprojekt. Projekt som man sedan självklart aldrig tog tag i då man väl kommit hem. Hemma fanns det ju simplare saker att roa sig med. Uttråkningen var helt enkelt avgörande för att hålla sig motiverad.

Då jag blev äldre och började jobba inom städbranschen började jag med att motivera mig genom musik, men gick sedan vidare till talböcker av alla olika slag för rent mentalt fly bort från arbetet. Efter att ha insett fördelen med uppgiftsprincipen har jag nu gått från talböcker till föreläsningar om alla möjliga ämnen som kan tänkas vara värt att ta del av inom filosofi, fysik, biologi, historia eller kultur. Det handlar helt enkelt bara om att rikta uttråkningen emot den information som man exempelvis hade tröttnat på direkt tillbaka i skolbänken och på sätt och vis lura hjärnan att ta till sig av sådant den annars hade protesterat emot av simpel vana.

Det öppnar upp möjligheten för lärandet som ett positivt alternativ till total uttråkning istället för något påtvingat som du måste lära dig för att andra har bestämt det. Du tar kontrollen och istället för pluggande har du fått tillgång till valfri, intellektuell underhållning. Kortfattat blir helt enkelt hjärnan öppen för all former av information förutsatt att man befinner mig i fysiskt stressande situation som verkligen måste göras. Med den förståelsen kan därefter forma sin pengauppgift till ett perfekt utgångsläge att lära sig nya saker. Med andra ord får du inte bara pengar för att lösa en uppgift – du får betalt för att lära dig.

Något som enligt mig borde vara definitionen av den ultimata revolten.

Tack för att du sätter ord på min känsla och provocerar mig till att starta en annan tråd.

Bravo! Det är alltid njutningsfullt att läsa en lång tankegång som obönhörligen vilar på en logisk grund och inte svävar ut i trams och som dessutom kommer fram till någonting i slutet. Det gör mig inte glad att du jobbar som städare med ett intellekt som det du har men samtidigt är kanske denna tankegång ett resultat av en lång dag på jobbet fritt tänkandes. Nietszche sa att de tankar som inte uppkom när man promenerade sällan var värda att tänka, och jag håller med honom. Många av mina bästa och mest rena tankar har kommit till mig när jag på ett eller annat vis motionerat. Under året är jag för preoccupied med verkligheten för att ha tid till reflektion, men under sommaren tvingar jag mig själv att släppa på saker och rannsaka mig själv om var jag har varit, vart jag är på väg och varför jag vill dit. Det är en ibland smärtsam process och ibland innebär det att jag gör en radikal förändring av mitt liv. Men aldrig har jag ångrat en radikal förändring, de enda sakerna som jag verkligen ångrar i mitt liv är de gånger jag inte gjort en radikal förändring, oavsett priset, av en situation som jag inte var nöjd med.

Jag uppskattar din stoicistiska slutsats. Och jag tycker att du har en poäng. Men jag undrar om denna poäng räcker hela ditt liv? Att skaffa sig en formell utbildning är vidrigt stundtals och inte sällan känner jag mig lätt äcklad av den låga nivån, men det finns ljuspunkter och framförallt öppnar det dörrar som tidigare var stängda. Jag säger inte att du inte kan leva ett rikt och lyckligt liv som städare, jag projicerar endast mina egna känslor på dig och säger väl egentligen bara att jag skulle inte kunna leva ett lyckligt liv som städare, tror jag, och därför förstår jag inte hur någon annan kan det. Det är simpelt tänkt; och jag antar att allt hänger på hur pass mycket livskvalitét du har utanför ditt arbete.

Det känns som om Ni alla borde läsa Walden av Henry Thoreau

När vi ändå är inne på ämnet har jag lite frågor:

Om man endast har sitt jobb för att lösa pengauppgiften, då kvittar det ju egentligen vad man jobbar med? Eller vad tycker ni?

Rent spontant hade jag till exempel ett lågavlönat skitjobb (lager). Där kunde jag chilla och fromligen utnyttja företaget på diverse resurser. Det vill säga: dricka kaffe, låtsatsjobba när chefen är nära och sen snacka med polarna när han gått. Jag gjorde inte så mycket helt enkelt. Och jag var långt ifrån ensam om det. På ett vis är det skönt att ha ett sådant enkelt arbete, man kan maska varenda dag och lönen ramlar in 25:e ändå. Varför ska jag till exempel studera för att tjäna mer pengar? Då är det ju smidigare att ta ett skitjobb och bli minimalist. Vad säger ni? Vad säger TS?

Först och främst så jobbar jag numera som golvvårdare, vilket för mig känns mer som ett slags hantverk än simpelt städ då det inkluderar en hel del moment som kräver kunskap och viss skicklighet samtidigt som det även är fysiskt ansträngande med högt tempo. Helt enkelt, det passar inte alla men jag fixar det. Att det sedan räknas som städ är en annan sak.
Men jag förstår din poäng och för mig handlar det bara om att jag placerat mig i en situation där jag trivs för tillfället. Jag arbetar självständigt, har mycket ansvar på mig men i och med det även mycket frihet. Som en simpel uppgift bland flera är det i nuläget en bra pengauppgift för mig. Prioriteringen för mig är som vanligt mina privata projekt såsom hemsidan och annat skrivande som jag ägnar mig åt. Det jag kan ägna mig åt efter pengauppgiften är löst helt enkelt.
Däremot har jag pluggat kreativt skrivande tidigare (skapande svenska A) och kommer läsa B-kursen nästa år för att eventuellt söka in till kulturjournalistisk senare. Man får se vad som passar bäst och vad som motiverar mig i framtiden helt enkelt.

Min ambition sedan länge har dock varit att bli författare och även om jag kan läsa underhållningslitteratur har jag velat skriva något med lite mer substans eller vad man ska säga. Men trots många försök har åren passerat utan att jag lyckats med någon konkret...jag har helt enkelt inte haft tillräckligt stor förståelse för vad jag egentligen velat uttrycka. Det hela slutade istället med en inre resa för att försöka få ordning på viljan bakom uttrycket. Detta är vad som slutligen resulterade i min skriftserie TANKEMISSBRUK, varav första delen KREATIVA TANKAR, finns ute på hemsidan. De återståend delarna och någon annan separat skrift eventuellt, kommer läggas upp så fort jag putsat till dem ordentligt.

Kortfattat så befinner jag mig väl mer eller mindre exakt där jag vill vara nu och öppnar upp mig inför en hel del möjligheter för framtiden. Det viktiga för mig är att jag på sätt och vis står på botten av statusrankningen och kan härifrån gå vars jag vill, med betoning på vill. Det optimala hade självklart varit att gå i Henry Rollins fotspår och kunna starta upp ett eget företag kring sina egna projekt och annat som intresserar en, men man får väl helt enkelt se vilka möjligheter som dyker upp. Det är vad som kommer bli spännande för mig nu framför - vad som öppnas upp för en med all den kunskap som man nu aktivt tar till sig av numera.


Trivs du med din pengauppgift och tycker det hela rullar på bra är det ju klockrent i sig. För mig handlar det ju mer om de uppgifter som man ägnar sig åt utöver pengauppgiften, det är där prioriteringen som sagt ligger. Vilket jobb man har är mindre viktigt då det helt enkelt bara är den uppgift som säkerställer att man kan ägna sig åt de saker som är viktiga för en. Det är därför det också gäller att ta vara på den sk "fritiden" och inte dö av framför TVn eller rutinfesta varje helg som kompensation på bättre innehåll. Det är då man börjar definiera sig efter vad man sysslar med.

Jag arbetar med golvvård för en städfirma, men jag kommer aldrig se mig som en städare för det. Jag är i första hand alltid en person som borde bedömmas efter summan av mina uppgifter. Vilka de uppgifterna sedan kommer vara är upp till mig och mitt eget ansvarstagande. Är väl lite så jag tänker om det hela. Finns som du säger ingen anledning att börja plugga bara för att få mer pengar, utan i sådana fall plugga för att utmana sig själv och placera sig i en sådan situation där man kan lösa sin pengauppgift - samtidigt som man ägnar sig åt något man verkligen vill syssla med.

Har aldrig förstått detta tänk med pengar = lycka.

Hade själv mycket hellre hållit på med det jag älskar och leva fattigt och knappt ha råd med saker än tvärtom, att leva för att kunna köpa saker.