Teorier för sanning och epistemologi

När jag en gång frågade min lärare hur jag kunde veta att det är sant att det regnar ute svarade han precis som du att det är sant att det regnar ute om, och endast om, det regnar ute. Jag antar att detta är en definition av sanning som refererar till en korrespondensteori. Men jag har aldrig riktigt greppat ideen fullt ut om det här. Visserligen är det sant att det regnar ute om, (faktat), det regnar ute. Men man får ändå en känsla att man inte får någonting från svaret som frågan inte redan innehåller. Det uppstår en ontologisk antagande dessutom som är implicit i frågan. Regnets ontologiska nödvändighet så att säga. Ett sådant svar på sanning får mig bara att ställa frågan vidare: Men hur vet jag då att det regnar ute i så fall? (Här man man iof undra angående förhållandet mellan epistemologi och definitionen av sanning). Borde man inte vädja till empiri eller någon slags koherens mellan det tänkta och det observerade eller i alla fall till någonting mer än det som är implicit i frågan?

Korrespondens är en teori för sanning, inte en teori för berättigande. Koherensteori, pragmaticism och den typen av icke-realistiska teorier sammanblandar ofta detta. Så metoden för att ta reda på fakta är för korrespondens skiljt från när ekvivalensrelationen sanning föreligger. En realist kan ju säga att subjektivt-objektivt är en fråga om gradskillnader och att desto bättre metoder desto mer objektivitet för att säkra att vi verkligen känner till vad som är fakta - men detta är som sagt en fråga för epistomologer. Detta är just ofta vad icke-realister ifrågasätter, och genom att de omdefinierar vad sanning är så skulle de också kunna undvika det skepticistiska kring när vi vet att fakta föreligger. Fakta ska vara mind-independent, vilket gör att man får problem om man ser subjektivitet-objektivitet som en ren binär dikotomi, men för icke-realister, som säkerligen ofta accepterar denna dikotomi, förhåller det sig inte så att där är något, fakta, som är mind-independent, vilket då också ses som en början på en lösning på de skepticistiska problem som en realistisk teori ska skapa.

Jag tror korrespondens hämtar näring från väldigt banala situationer. T ex om du tror på och undrar om det är sant att dörren är stängd och låst, ja, då går du bort till dörren och känner på handtaget för att ta reda på om fakta föreligger som kan göra denna tro sann. Det rimliga är ju att anta att dörren var låst redan innan du kände på handtaget och att den kommer att fortsätta vara låst tills någon öppnar den - så, just detta fakta är mind-independent och består oavsett något medvetande. Det är väldigt common-sense, och jag tror att de flesta håller detta för sant. För naturvetenskapen gäller nog detta, och jag tror det är svårt att jämka icke-realistiska teorier med den typ av teorier som kommit fram där. Solen kretsar kring solen, och den kretsade kring solen redan innan vi kände till det, och den kommer att fortsätta kretsa efter att vi glömt bort det. Icke-realistiska teorier åker ofta snålskjuts på en korrespondensteori och absolut sanning. Exempelvis, har en koherensteoretiker väldiga problem med vad denne menar med grader av sanning, om det inte också faller tillbaka på sammansättningar av påståenden med absolut sanning. Om ett påstående har som sitt innehåll också alla dess implikationer, och att graden av dess sanningshalt beror av dessa (tillsammans med alla andra påståenden i systemet), så, faller dessa tillbaks på just varje enskild implikations sanning eller falskhet, men koherensteoretikern är ju inte ute efter absolut sanning utan grader av sanning - ett väldigt stort problem i troligheten av teorin uppstår därför. Så länge man kan få intuitionen att icke-realister menar något annat än vad de gör, vilket innebär att de rider snålskjuts, så kan man hålla de för troliga, men detta faller ofta sönder när man dyker djupare.

Ja, jag vet inte ifall jag svarade på frågan , drev en dit bort med tankarna.

Själv tänker jag att korrespondensteorin är mest rimlig men att den måste göra mindre anspråk på sanning. Precis som du säger uppkommer frågan hur man vet att det regnar ute. Och absolut vetande som den formuleras i den traditionella analysen är orimlig. Absolut vetande överhuvudtaget är orimligt om det inte gäller ens egna upplevelser. Så korrespondansteorin kanske borde säga något i stil med "eftersom jag ser att det regnar ute är det mycket rimligt att det regnar ute."

Detta fungerar dock inte för en person med schizofreni. Då kan ljud föreligga, men de simuleras bara i personens hjärna. Hur borde detta tolkas?

Fast korrespondensteorin säger inget om berättigandet, vill säga, hur vi kommer till att veta. Den säger bara när sanning föreligger. En teori för berättigande är inte en teori för sanning.

Visst, om vi bara ska se korrespondensteorin formellt. Men användningsområdet är ju inom epistemologin och då måste man berättiga ett påstående på något vis.

P.S Så jag håller naturligtvis med om korrespondens teorin. X föreligger om och endast om x föreligger. Men detta ligger på ett ontologiskt plan och säger alltså ingenting om vetenskapen, dvs epistemologin.

Ja men om du vill ändra ekvivalensrelationen till: 'P' är sant om, och endast om, S håller 'P' för sant genom metoden M, så, blir du icke-realist, och har formulerat något som inte har med någon korrespondensteori att göra. Denna typ av åtgärd är vad icke-realister vill göra för att lösa det skeptiska problemet om hur vi får kunskap alls. Men korrespondensteorin säger inget alls om vetande, utan tillfredsställer sig genom att den korrelerar väldigt väl med vår common sense-syn på när sanning föreligger.

Vilken ekvivalensrelation skulle du vilja föreslå, och hur skulle man kunna formulera den sådant att den ligger nära en korrespondensteori?

Edit:
Nja, det ska vara inom '...', vill säga påståendet '...' är sant om x föreligger. Vanligen får man skjuta in ett <avbildar>, <korresponderar> annars hamnar man i en semantisk teori för sanning. Men nu är jag bara petnoga. Jag ser inte sanning som ontologiskt, utan, "språkligt". Fakta är ju ontologiskt, men sanningsrelationen är ju mer en funktion i språket. En värld utan påståenden skulle ju inte ha någon sanningsrelation, men allt skulle ändå föreligga.

Men som du säger, teorin för sanning har inget egentligt att göra med epistemologi, därför, är skepticismen epistemologins problem, och, jag tror inte att man kan lösa ett skepticistiskt problem genom att ändra på ekvivalensrelationen för sanning - åtminstone skulle jag säga att vad man får fram, dessa icke-realistiska teorier, blir väldigt svåra att formulera på ett trovärdigt sätt.

Nej, det vill jag inte ändra till. Jag håller med om att P är sant om, och endast om, P föreligger. Det jag vill ändra till är väl snarare att S aldrig kan veta ifall P är sant. Så korrespondansteorin säger bara något om ontologin.

Okej. Då är jag med.

Jag tror att jag får bryta ut diskussionen till en ny tråd snart.

Nu blir detta OT. Du har naturligtvis rätt att det är ett påstående som måste vara sant enligt korrespondensteorin. Detta har jag dock problem med (kanske håller jag inte med om korrespondensteorin i alla fall). Hur kan ett påstående korrespondera med ett fysiskt fenomen, det låter som magi. Påståendet "bordet är rött" och faktumet "bordet är rött" är helt olika saker. Ordet "bord" är ju dessutom bara en språklig symbol för det fysiska fenomenet. Är inte detta ett stort problem för korrespondensteorin?

Det är mycket rimligare att acceptera det tautologiska förhållandet: X föreligger om, och endast om, X föreligger.

Wittgensteins bildteori är väl hetast. Orden avbildar världen på samma sätt som en tavla på en häst avbildar en häst. Det är väl inte magiskt?


Ja det är klart att det är rimligt att anta en tautologi eftersom den alltid är sann. Men den säger ju inte någonting alls om sanning. Ekvivalenser för sanning kan ju inte vara tautologier, för då har vi inte förklarat något.

Inlägg från Fakta eller information utbrytna till en egen tråd med rubriken "Teorier för sanning och epistemologi"

/MOD

Skulle man inte kunna tänka sig att det inte finns någon ekvivalens? Att orden avbildar världen är väl inte samma sak som att de är ekvivalenta med världen, eller?