Justitieminister Bodströms konspiration för att legalisera cannabis

Att Statrådet och chefen för Justitiedepartentet har ett förflutet (?) som cannabisanvändare är väl känt, så väl att han till och med har medgivet det själv offentligt.

Bakgrunden är ganska klar, Lennart Bodström, tidigare utrikesminister och med MYCKET goda kontakter inom det styrande socialdemokratiska partiet oroade sig över sin sons missbruk.

Vad göra? Se till så att grabben får ett jobb där det blir jävligt svårt att röka på. När justitieministerposten blev ledig såg Lennart sin chans. Dags att utnyttja sina kontakter. Visst, grabben har inga kvallifikationer för jobbet, men vad fan gör det? Tjänster och gentjänster, du vet.

OK, grabben blev justitieminister.

Vad gör en flummare som har fått denna chans? Äntligen ska det bli fritt att röka på! Men det är nog lite svårt att dra igenom det så här rakt av...

Tänk, tänk, tänk.

En idé! Swedish Match vill sälja snus i hela EU, men det finns ett direktiv som säger att snus är förbjudet i EU, utom i Sverige. Det är ofarligt att vara drogliberal i Sverige när det gäller snus, så då kör vi på det!

Ta det till EU domstolen. Argumentera för harm reduction! Argumentera för att snus är ganska ofarligt och kan stryra över konsumtionen från cigaretter till snus. Köper domstolen argumentet och upphäver snusförbudet vore det väl fan om man inte skulle använda det prejudikatet när det gäller cannabis.

Cannabis är ofarligare än heroin, tänker vår justitieminnister, och köpte dom argumentet med snus måste de vara konsekventa och upphäva cannabisförbudet i hela EU! Sweet dreams.

Nu finns ju risken att det går åt helvete, vad gör man då?

Tänk, tänk, tänk.

Idén är kläckt: "Harmonisering av straffsatser rörande gränsöverskridande brottslighet inom den Europeiska Unionen" Låter jävligt just! Inte en fan kommer att fatta nått!

Vad betyder det? Droghandeln är ju gränsöverskridande, det vet ju varenda jävel som varit på chriss. Harmonisering innebär att man jämnar ut skillnaderna i straffsattser som drabbar den som röker på. Eftersom de svenska påföljderna är helt extrema om man jämför med andra EU länder så kan det bara betyda en sak: Jävligt lindrigare straff i Sverige! Kanske blir det bara en klapp på axeln om det handlar om eget bruk.

Vid det här laget känner vår justitieminister sig tillfreds med sig själv, faktiskt ganska harmonisk. Sweet dreams...

En liten fundering - var han inte advokat innan han blev justitieminister?
Det var nog ett tag sedan innan honom som vi hade en juridiskt skolad justitieminister, så helt utan kvalifikationer var han nog inte.

Givetvis skadade det inte att han var son till sin far ...

Det är legio att justitieministrarna är jurister. Här är en lista på de senaste justitieministrana.
http://susning.nu/Justitieminister

Man kan särskilt framhålla Just R Romanus, samt Presidenten i Göta Hovrätt Carl-Axel Petri.

Lejon var ett svagt kort och 1988 präglades av Ebbe Carlsson.

Det är ingen hemlighet att Bodström allmännt anses som ett MYCKET svagt kort, som aldrig hade haft en chans om han inte hade varit pappas pojke.

Tja... en överförd form av nepotism har alltid funnits i politiska kretsar. Vem talade om kompetens? Vem av nuvarande ministrar har verklig kompetens inom sitt område? Det är därför jag i politikforumet föreslagit att Sverige går över till samlingsregering som i Schweiz. Då skulle vi åtminstone få in friskt blod i systemet.

Det finns en internationellt vedertagen term för vad man benämner utnämningar av, släkt, vänner och bekanta till attraktiva poster.

Korruption

Sanna ord är inte vackra, vackra ord är inte sanna.

Genom den utnämningspolitik som förs är Sverige ett genomkorrumperat samhälle.

Dessutom så spelade han fotboll i allsvenskan i världens bästa lag AIK!
Så för mig duger han som justiteminister!

Han är ingen bakåtsträvare i varje fall.

Ja... den kompetensen räcker ju gott för en minister i Sverige!

Så illa är det tyvärr!

Och vad har detta med legalisering av cannabis att göra?

Följande artikel är skriven av Thomas Bodström och publiserad i Liberal Debatt nr 7 1998. Det tord vara fritt för vem som vill att jämföra vad han skrev då med den politik som han nu framför.


Var är humanismen?

Av Thomas Bodström

Trots att det sedan länge är känt att det främst är sociala faktorer som avgör vilka som blir kriminella, är det få idag som talar om att ge vård för de som har hamnat snett i samhället. Det skriver Thomas Bodström, och menar att 1990-talets svenska justitieministrar i praktiken haft ett slags tvekamp där det gäller att stå för den mest restriktiva kriminalpolitiken.

Valet 1998 ligger nu några månader tillbaka. Analyser pågår om varför det inte gick bättre och vilka frågor som glömdes bort. En fråga som helt lyste med sin frånvaro i valdebatten var kriminaldebatten. Trots att det berör så många människor i vårt samhälle var det inget parti som ansåg det viktigt att
diskutera den frågan.

Många människor diskuterar annars gärna frågor som rör brott och straff.
Rättegångar får dessutom allt större utrymme i massmedia. Tyvärr begränsas ofta åsikterna till krav på hårdare straff. Någon egentlig diskussion blir det sällan, eftersom de allra flesta verkar vara överens om att vi ska ha en strängare praxis. Det är idag få som talar om att ge vård för de som har hamnat snett i samhället. Och den som talar för en mer human kriminalvård stämplas närmast som en naiv och flummig kvarleva från 1960-talet. Detta är en spegelbild av den syn som finns hos de olika partierna.

Antagligen är det mest tabu att tala om att straffen är för hårda när det gäller narkotikabrott. Det vore säkert politiskt självmord att förespråka lindriga straff i dessa fall. Det är visserligen ingen tvekan om att narkotikan skadar samhället och skördar många offer, varför det är självklart att det ska vara straffbart att sälja narkotika. Men att döma ut fängelsestraff på upp till tio år, för att en tidigare ostraffad person, vid ett enda tillfälle har varit kurir,
saknar alla proportioner. De människor som gör sig skyldiga till detta är
dessutom själva många gånger i en desperat situation och det är inte ovanligt att de kommer från tredje världen.

Sverige för även en extremt hård kriminalpolitik mot dem som missbrukar
narkotika. I västvärlden är det bara Norge som kan mäta sig med oss på den
punkten (Det kan ju vara intressant för de som tror att det bara Maltas" med
brottslingar i Sverige):, Sedan 1988 är även konsumtion av narkotika olaglig i
Sverige och från 1993 kan man dömas till fängelse för det. Kriminaliseringen av konsumtion av narkotika har inte resulterat i en minskning av missbruket utan är mer ett utslag av politisk opportunism. Ingen narkoman slutar att missbruka heroin för att han riskerar att åtalas för det. Det är alltså en helt meningslös reform. Tvärtom har det i en alldeles färsk doktorsavhandling ("Polisen och narkotikaproblemet"), av sociologen Anders Kassman, kunnat konstatera att den nuvarande narkotikapolitiken i stället har inneburit att Sveriges 20 000-25 000 tunga missbrukare har uteslutits ur samhället.

Diskussionen om de sk gruppvåldtäkterna i Södertälje har också delvis präglats av frågan om rättegångar och strängare straff. I flera fall har det emellertid visat sig inte vara fråga om några våldtäkter utan i stället någon form av sexuellt utnyttjande, där det är tveksamt om de är straffbara. I de fall där det kan konstateras att det verkligen är fråga om våldtäkt måste naturligtvis åtal ske. Men i andra fall är inte rättegångar något som löser situationen. I stället är det största problemet de attityder som finns hos en del pojkar.

I de fall som diskuteras i Södertälje - liksom i många andra fall - ställs ofta
målsägandenas och de misstänktas situation mot varandra. Långa fängelsestraff mot pojkar, som fortfarande går i högstadiet eller nyligen börjat på gymnasiet, är dock inte något som förbättrar situationen för de flickor som har blivit utnyttjade. Varje barn som sätts i fängelse är ett stort misslyckande för samhället. Gemene man har inte heller generellt något att tjäna på att de som döms skall sitta allt längre tid i fängelset. Resultatet blir bara att antalet förhärdade brottslingar ökar.

När man ränker på vilka justitieministrar vi har haft under nittiotalet är det
naturligt att utvecklingen går i den riktning som den gör. Laila Frelvalds och
Gun Hellsvik har haft ett slags tvekamp där det gäller att stå för den mest
restriktiva kriminalpolitiken. Båda två tycks följa maximen att de som döms till
fångelse i princip saknar alla rättigheter. Nuförtiden är det i praktiken
omöjligt att få nåd, inte ens de som på grund av sjukdom bara har en kort tid
kvar att leva kan räkna med det.

Vid årsskiftet ändras bestämmelserna om villkorlig frigivning, vilket kommer att
innebära ännu längre fångelsestraff för den som dömts för brott. Andra
förändringar sorri har gjorts under de senaste åren har nästan uteslutande varit straffskärpande. Att debatten mellan Freivalds och Hellsvik är innehållslös och trist är inte så konstigt när de tycker likadant. Mer förvånande är det att inga andra politiker fyller tom - rummet som rimligtvis måste finnas vid sidan as, dem. Trots att det sedan länge är känt att det främst är sociala faktorer som avgör vilka som blir kriminella, är det ingen socialdemokratisk politiker som protesterar. Och var finns alla liberaler som pläderar för en humanare människosyn?

Liberal Debatt nr 7 1998

Jag kan inte låta bli att dumpa denna tråd. Den visar hur en människa kan förändras. I ovanstående artikel visar den unge Bodström en helt annan sida än dagens paranoide nätövervakare.

Numera skiter han i grundläggande västerländska rättsprinciper. Nu skall vi alla övervakas. Bugga och avlyssna vem som helst, utan någon brottsmisstanke!