Citat:
Ursprungligen postat av
Pomfritttillkorven
Vad är mina armar och ben? Uppenbarelser, inget mer?
Ja, allting som förnimms eller tycks upplevas är uppenbarelser i vad vi kan kalla "medvetandet".
Titta en stund på "dina armar" och försök att inte påverkas alls av hjärnans beskrivelser av fenomenet. Plötsligt är inte bara armen utan allt annat som uppenbaras något konstigt och icke definierbart(stavning?).
Titta på ett träd utan våra praktiska definitioner och förklaringar och trädet blir något mystiskt. Gör det samma med resten av världen inklusive mentala event och helt plötsligt så känns inget lika självklart längre. Förutom det faktum att något existerar då givetvis.
Alla idéer, hur logiska och kraftfulla de än är kommer efter det medvetna, det som gör upplevelser möjliga överhuvudtaget. Allt annat är antaganden baserat på logik och ett minst sagt tveksamt grundantagande. Logik i all dess ära men logik utan ett vad som verkar vara ett sanningsenligt axiom slutar i motsägelser. Vi kan omöjligen bevisa att världen existerar utanför vår upplevelse av den men antagandet om dess faktiska existens utanför oss själva är kanske nödvändig för att vi ska kunna kommunicera med varandra då allting mentalt i princip bygger på minnen av upplevelser vilket färgat vårt språk från topp till tå.
Vilket också förmodligen med evolutionen format en del av hur hjärnan fungerar då många tveksamma beteenden baserade på till exempel hat existerar intuitivt i oss på grund av hjärnans nödvändighet att tolka miljön på ett sätt som främjar överlevnad bra nog.
Men idag handlar det inte enbart om överlevnad längre, det handlar om att på vissa sätt optimisera och utveckla det sociala samhället och här råkar sanningen (det som är) faktiskt främja detta, även om det går emot intuitiva evolutionärt utvecklade känslor.
Så som tidigare sagt, "jag är" kommer innan någonting annat. Så jag hävdar också att ett moraliskt system i sin renaste form bör byggas upp med grundantagandet att självet är en illusion. Annars så bedrar man verkligheten (så som saker är eller åtminstone verkar vara)och den relativa harmonin vi alla strävar efter blir betydligt svårare att nå.
Kausalitet motsäger sig självt som med allt annat mentalt som inte utgår ifrån vad som är (medvetandet). Det går inte med hjälp av enbart mental gymnastik att härleda ett event till dess "absoluta orsak". Kanske är det så att svaret finns här och nu. Att medvetandet (vad det än är) ligger bakom allt. Hur big bang initierades kan antydas vara lika med att fråga "hur initieras något överhuvudtaget?". Allt verkar hända spontant. Så varför inte nöja sig med svaret "universum uppstod spontant"?
Universums skapelse är med andra ord lika förbluffande för en hjärna att tänka på som det faktum att något verkar agera överhuvudtaget.
Är allt bara en spontan dans följandes den universala lagen "sträva mot harmoni/balans/stabilitet"?
Men ärligt talat. Ta inte det jag just skrivit som någon absolut sanning. Jag spånar bara en jävla massa baserat på bland annat idéer inom österländsk filosofi jag tycker låter förnuftigt.
En del av det jag skriver låter kanske vettigt, en annan del åt helvete. Men en sak är jag säker på mr pommfritt, och det är att allting uppenbarar sig och därifrån tycker jag idéerna bör börja arbeta från.
Av just denna anledning så hänvisar jag gärna till sekulära tänkare såsom Sam Harris då jag tycker han verkar ärligast med vad som är.
Men du får givetvis göra som du vill med antagandet om det ena eller andra. Bilda en egen uppfattning. Jag vill inte verka pompös eller pretentiös...
