Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Mitt förhållningssätt till solipsism är väl ungefär detsamma som det jag har till Gud, det finns ingen möjlighet att bevisa vad som är sant, trots det så går det så går det inte att sluta fundera över hur det egentligen ligger till.

Om jag gör något riktigt jävla efterblivet så blir jag gärna solipsist för en stund, plötsligt spelar ingenting så stor roll längre.

Mr Radarkontakt citerade några sidor bak Wittgenstein, som påpekar att förekomsten av ett (nåja) konsistent språk gör livet knepigt för solipsisten. I samma linje verkar hans privatspråksargument, som i praktiken skulle göra det omöjligt att lita på kontinuiteten i sinnesintrycken.

Vad gäller den fysiska världen som "förklaringsmodell", så stämmer det naturligtvis i någon mening att det är ett antagande. Samtidigt, om du vill anamma solipsismen som idé måste du självfallet ange en annan förklaringsmodell, nämligen dina sinnesintryck och din oändliga fantasi. Likväl kan du inte med endast din vilja förändra världen (försök få kaffekoppen att sväva när du släpper taget). Följaktligen måste du omge din fria vilja och fantasi med ett antal restriktioner som du uppenbarligen inte förfogar över fritt. Även om antagandet fortfarande är teoretiskt möjligt, känns det som ett enklare och rimligare antagandet än att dina sinnesupplevelser faktiskt orsakas av en oberoende verklighet?

Gamle Occam hade onekligen en poäng redan för 600 år sedan...

Förlåt, men ni kanske förstår vad det är för kul med detta skämtet:

http://www.youtube.com/watch?v=sBq1cxoA0tI
(Johan glans i slutet )

Detta har jag gått och grubblat på sedan jag var en liten snorunge: Tänk om jag är den enda riktiga människan i denna värld? Tänk om det inte finns några andra och allt är tillgjord för min skull? Händer det verkligen något när jag inte märker det. Har gud skapat ett universum för var och en av oss för att testa oss?

Jag kanske är helt dum i huvudet, som tror att allt roterar runt min axel? Jag är inte egotrippad och hatar all form av uppmärksamhet, så jag förstår inte varför jag ens kommer in i dessa tankar. Kanske för att jag alltid haft svårt att känna empati och att folk inte kan sätta sig in i mina tankar och förstå mina problem. Ibland kan jag inte alls förstå hur folk tänker och kanske har det med att göra.

Någon annan som har känt likadant förut? (Det finns det säkert och det finns säkert en stor tråd om detta också ).

Jag vet att detta kanske låter helt absurt för vissa av er, men ni får gärna filosofera och få en alltför vetenskaplig och deterministisk pojk på helt andra tankar.

Tänk om jag är en morot?

Precis! Just varför skulle någon kunna motbevisa det?

Just därför lämnade jag matematikavdelningen för att se hur man kan få saker och ting att hänga ihop genom filosofi. Surt att allt inte går att bevisa matematiskt .

Jag blir galen av tanken att ingen egentligen finns.

Har tänkt exakt samma. Att världen är lite som en Truman Show. Jag kan ju faktiskt inte veta att alla andra i världen verkligen är riktiga personer, med mig själv som referens.

Och precis som du tänker, hur vet jag att det jag inte ser verkligen existerar?

Jag har funderat på denna tankenöt, sedan..jag vet inte hur länge, barnsben åtminstone. Har dock inte kommit så mycket längre, fast ibland känns det som världen är byggd åt mig, vore ju rätt waste om jag skulle gå igenom min smärta förgäves. Men jag tycker inte att ögonblick av välmående inte är så mycket bättre. Efteråt drabbas man ju av nostalgi, samtidigt som man går igenom en pissfas i livet. Nostalgin triggar kedjereaktioner i verkligheten, om jag en stund mår bra, och inte tar till mig den. Är det precis som ett "vanligt" ögonblick. Om jag mår dåligt, ja, då mår jag dåligt. Så det är sällan man jag mår bra, vet inte hur det är med er. Men det är så jag uppfattar det.

Jag kan säga att du är inte den första och inte heller den sista. Att andra människor också ställer sig frågan brukar oftast få de tankarna att försvinna, i alla fall för mig.

Solipsismen, någon?

Ja, det gör det. Trådar sammanfogade.

/Mod

Hur vet vi att morötter inte är människor? Det kanske är vi som är morötterna.