AA Och NA (Allmän diskussions-tråd)

Jag var på mitt första AA-möte idag. Det var en serie slumpmässiga omständigheter som gjorde att jag tog mig dit, slutligen, men ingen tvekan om att jag tycker att det var ännu ett nödvändigt steg.

Med det sagt. Jag har känner stor välvilja och respekt för de som tar kampen "dag för dag", eller 24 timmar i taget snarare sagt.

Nu har jag sett att det finns flera hundra sidor i olika underforum, men eftersom jag också har sett hur Fb kan urarta så har jag inte gått igenom dem än.

Mina första reflektioner är:
1) AA verkar fylla en stor funktion hos en hel del människor som har provat på andra modeller, men av en eller annan anledning finner att AA hjälper dem bäst. (neutral observation).
2) En viss majoritet av de jag träffade var av åsikten att de mådde bäst av att komma dit flera gånger i veckan. Många av dem kämpade fortfarande med den dagliga kampen mot behovet, men det verkade också som att de faktiskt står emot.
3) För min del bär det mig till en viss del emot att behöva gå till AA-möten flera gånger i veckan i resten av mitt liv. Ungefär som en del amerikaner går till psykologer lika ofta som svenskar går på gym... Någon gång vill jag väl att känslan att "nu är jag klar med det här" ska infinna sig.

Några reflektioner, angående det jag skriver? Kanske främst punkt 2) och 3). Det är nog dessa punkter jag funderar mest över i dagsläget.

mvh/F

Skaffa lite nykter tid, nåt år eller så, känner du att du trivs med det finns det ingen anledning att få till AA för att få behålla din nyktra tid, om du nu inte känner för att gå dit. Låt dig inte luras av de som tjatar om att man måste kämpa resten av sitt liv på ett påhittad sjukdom.

Det tog ett tag att lära sig bli alkis och det kommer ta ett tag att lära sig att man inte är alkis.

Jag tror själv på total avhållsamhet och praktiserar det själv men jag kommer inte göra mina tidigare problem till nån sorts identitet.

Om du pallar AA och tycker det hjälper dig, gå dit ett tag, när du känner att du vill pröva dina vingar i ett nykter liv så är det bara att köra.

Tack för ditt svar! Jag tycker att det är lite svårt att - förlåt - ganska rejält svårt att klara av de första dagarna. Kan inte riktigt se hur de "andra" har lyckats med det, när suget är så stort. De pratar om veckor, månader, etc. För mig är 36 timmar en stor merit.

Det som personligen tröttade ut mig mest var att det i upp mot en halvtimme skall läsas ur deras palfleter, (heter det så?)
Förstår att om där trillar in någon ny på mötet att denna individ kan få ta del utav informationen men i övrigt upplevs det som en grej som bara ska göras på rutin.
Hursomhelst, tänkte efter ett par möten att jag trillar in när det är dags för delning istället men det hela kändes bara för jävligt. Att allting skylls på drogerna och drogerna bara. Hade inte drogerna varit med i bilden hade den varit vad som helst, gjort si, gjort så men det köper jag inte. Det är en så mycket större bild som spelar roll. Att sedan sitta och lyssna på sjuhelvetes jobbiga deppigheter laget runt är inte en sund grej för mig då jag nämligen äter upp det negativa. Kan lika gärna dela med mig själv anser jag om inga motfrågor eller diskussion överhuvudtaget är aktuellt..

Har så oerhört svårt för det där med att allting är drogernas fel, att man aldrig någonsin kommer till att kunna ta ett glas eller röka en spliff om man ordnat upp med massa i sig själv som var grunden till att det börjades med narkotika och man blev beroende. DET är grejen.

Man får ju ta det för vad det är och måste vara. Jag tycker det är bra.

Förstår hur du menar. Du får ju göra som du vill med de rådande reglerna vi och du, har för dig.

Du ska ha en önskan om att sluta dricka, runka eller knarka. Finns inget mellanting. Mig veterligen.

Jag kan inte och vill inte supa mig full längre. det är bra.

Det som personligen tröttade ut mig mest var att det i upp mot en halvtimme skall läsas ur deras palfleter, (heter det så?)
Förstår att om där trillar in någon ny på mötet att denna individ kan få ta del utav informationen men i övrigt upplevs det som en grej som bara ska göras på rutin.
Hursomhelst, tänkte efter ett par möten att jag trillar in när det är dags för delning istället men det hela kändes bara för jävligt. Att allting skylls på drogerna och drogerna bara. Hade inte drogerna varit med i bilden hade den varit vad som helst, gjort si, gjort så men det köper jag inte. Det är en så mycket större bild som spelar roll. Att sedan sitta och lyssna på sjuhelvetes jobbiga deppigheter laget runt är inte en sund grej för mig då jag nämligen äter upp det negativa. Kan lika gärna dela med mig själv anser jag om inga motfrågor eller diskussion överhuvudtaget är aktuellt..

Har så oerhört svårt för det där med att allting är drogernas fel, att man aldrig någonsin kommer till att kunna ta ett glas eller röka en spliff om man faktiskt ordnar upp med massa i sig själv som var grunden till att det börjades med narkotika och man blev beroende. DET är grejen.

Det måste inte alls vara så. Kan slå vad om att alla stänger öronen inför det. Har diskuterats tidigare i tråden om NA och AA's statistik för hur många gruppen faktiskt hjälper och då frågar man ju sig själv varför man inte ändrar på ett misslyckat upplägg om det enbart är 5% som lyckas genom det och 95% misslyckas.

Det är kanon att du inte vill supa, det är inte nödvändigt. Men om någon ordnat upp med alla trasiga bitar som funnits där innan drogerna och förvärrats utav drogerna och man fokuserar på sin personliga utveckling så är man inte forever doomed.

Anmärkningsvärt att du skriver vi först sen jag. Det är bara jag.

Konstigt nog hjälpte mig en påbörjad tolvstegsbehandling och ett fåtal NA-möten på så sätt att jag hade svårt att ta till mig deras budskap och fick mig att hoppa av direkt och känna ”i helvete heller, detta är inte jag!”

Jag hade läst extremt mycket om tolvstegsbehandlingen själv innan och verkligen tyckt det varit vettigt, jag försökte redan innan ”behandla mig själv” med hjälp av detta (och uppenbarligen misslyckats gång på gång). Blev iallafall skitglad när jag fick plats i öppenvårdsbehandling.

Men så fort jag var där så kickade nått slags trotsigt ifrågasättande-tänk in hos mig. Kunde helt plötsligt inte alls ta åt mig (trots att både personal och andra missbrukare var sympatiska och trevliga, och jag kunde känna igen mig i mycket de sa).

Började fördöma mycket av tänket - att det skulle passa in på mig alltså, förstår att det passar en del bra. Jag ville inte alls erkänna mig maktlös, ville inte tillskriva mig själv det eviga epitetet missbrukare, dvs ”en gång missbrukare - alltid missbrukare” och ”antingen är jag narkoman eller nykter narkoman”, ville inte sitta och tala flera timmar i veckan om något som redan tagit upp allt för mycket av mitt liv, ville inte heller tänka att t.ex. alkohol för alltid skulle vara min fiende.

Inte för att jag vägrade inse hur mycket alkohol och knark hade skadat mig och mitt liv, för det förstod jag redan. Men jag började i och med det ganska svartvita tänket i behandlingen, istället upptäcka hur nyanserad min egen bild egentligen var gällande mig själv och droger. Och det var när jag började tänka mycket mer nyanserat som jag kunde börja hjälpa mig själv till ett bättre liv.

Edit: Inser att tolvstegsbehandlingen också kan hjälpa många att se mer nyanserat på sitt missbruk, så att det endast skulle vara svartvitt tänkande är kanske fel av mig att anta.

Jag skriver vi först för det är "ni" som bestämmer reglerna först och främst. de fanns ju innan jag kom hit.

Fel begås och fel är begångna.
Nu måste jag leva i lösningen.

Det finns ingen väg runt att du är ditt största problem mot att med framgång bli en god tjänare.

Det är bra att du kritiserar och vill bättra systemet. Men,Livet innehåller hinder. Det är ingen viktlös miljö vi befinner oss i.
Det största arbetet måste du till syvende och sist göra själv. Att acceptera och förlåta. mm.
vad var det du ville förändra?