AA Och NA (Allmän diskussions-tråd)

Jag påstår inte att de 12 stegen inte är grunden i AA. Men det började inte med de 12 stegen. Det började med ett möte utan de 12 stegen. Själva mötet är även det en grund som är fundamental och
för vissa viktigare än stegen. Mötena innehåller till större del ofta reflektioner från deltagarnas liv utan hänvisning till några steg.
För egen del anser jag mötet är viktigare än stegen, men den åsikten delas kanske inte av merparten. Som tur är finns båda och det kanske är dumt att diskutera vad som är viktigast.

Firar en månad helt clean idag och mycket tack vare all hjälp jag fått av NA att få mitt förstånd tillbaka. Men jag ska försöka vara stolt över mig själv också eftersom det är jag som gjort det stora arbetet. Men stegarbetet, mötena och kontakten jag fått med andra medlemmar har varit ovärderlig. Min erfarenhet visar att jag klarar ett par dagar, upp till en vecka som absolut max på egen hand. Förhoppningsvis ramlar jag aldrig tillbaka ner i fördärvet igen.

Konstigt nog hjälpte mig en påbörjad tolvstegsbehandling och ett fåtal NA-möten på så sätt att jag hade svårt att ta till mig deras budskap och fick mig att hoppa av direkt och känna ”i helvete heller, detta är inte jag!”

Jag hade läst extremt mycket om tolvstegsbehandlingen själv innan och verkligen tyckt det varit vettigt, jag försökte redan innan ”behandla mig själv” med hjälp av detta (och uppenbarligen misslyckats gång på gång). Blev iallafall skitglad när jag fick plats i öppenvårdsbehandling.

Men så fort jag var där så kickade nått slags trotsigt ifrågasättande-tänk in hos mig. Kunde helt plötsligt inte alls ta åt mig (trots att både personal och andra missbrukare var sympatiska och trevliga, och jag kunde känna igen mig i mycket de sa).

Började fördöma mycket av tänket - att det skulle passa in på mig alltså, förstår att det passar en del bra. Jag ville inte alls erkänna mig maktlös, ville inte tillskriva mig själv det eviga epitetet missbrukare, dvs ”en gång missbrukare - alltid missbrukare” och ”antingen är jag narkoman eller nykter narkoman”, ville inte sitta och tala flera timmar i veckan om något som redan tagit upp allt för mycket av mitt liv, ville inte heller tänka att t.ex. alkohol för alltid skulle vara min fiende.

Inte för att jag vägrade inse hur mycket alkohol och knark hade skadat mig och mitt liv, för det förstod jag redan. Men jag började i och med det ganska svartvita tänket i behandlingen, istället upptäcka hur nyanserad min egen bild egentligen var gällande mig själv och droger. Och det var när jag började tänka mycket mer nyanserat som jag kunde börja hjälpa mig själv till ett bättre liv.

Edit: Inser att tolvstegsbehandlingen också kan hjälpa många att se mer nyanserat på sitt missbruk, så att det endast skulle vara svartvitt tänkande är kanske fel av mig att anta.

Du ska verkligen vara stolt över dig själv, starkt jävla jobbat av dig!

Kanske det.

En del av beroendesjukdomen är ju att den säger åt dig att du inte har problem. Det är ju det som gör att bara 1/20 lever till 80+.
Inser man inte att man är maktlös inför drogerna så har man inte knarkat färdigt. Och inser man inte efter 5:e överdosen att man är maktlös, ja då dör man troligen av skiten.

Det är floskler som detta som gör AA omöjligt att ta till sig för många, men också även nödvändiga för vissa andra. I mig kryper det i kroppen. Kanske för att man har fått höra när man inte håller med om nåt att det är sjukdomen som talar.

Väldigt bra skrivet, stämmer väldigt fint in på min bild. ”Nyanserat” verkar helt saknas inom 12-stegsrörelsen.

Det har alltid varit jag själv som har bestämt vad jag stoppar i mig. Därför så är jag inte, och har aldrig heller varit, maktlös inför några droger. Att säga att man är maktlös är endast en dålig ursäkt.

Nu tycker du säkert att jag sitter här och förnekar, men det bekymrar inte mig. Jag är inne på mitt fjärde år som drogfri, och jag har kommit otroligt mycket längre än vad ni som sitter och ältar samma gamla skit dag ut och dag in har gjort. Ärligt talat så tror jag att ni innerst inne vill knarka, för annars så hade ni släppt det och gått vidare.

Jag tolkar det dock som att när man väl stoppat i sig drogerna så är man näst intill maktlös för dem. Att inte ta droger är det lättaste. Finns ju miljoner exempel på folk inom AA/NA som tagit den där första drogen med inställningen "Jag kan." och varit ute i dimman i flera år innan de kommit tillbaka igen.
Men du förnekar alltså att det är en sjukdom? Även när WHO säger att det är en sjukdom?
Var så god och släng i dig droger så får vi se om du vunnit över sjukdomen.
Jag tar inte åt mig, går inte själv på möten. Men att du förnekar att programmen är för folk som egentligen vill knarka säger mer om dig än möten i sig. 😂

Brukar inte ni säga att det lätta är att sluta och att det svåra är att inte börja igen?

Självklart förnekar jag att det finns något som heter beroendesjukdom, och vad ett korrupt FN-organ tycker spelar ingen som helst roll för min del. Var det handlar om är människor som helt enkelt inte vill sluta använda droger. Varför skulle jag testa? Det slutar ju bara med att jag vaknar upp och är bakfull dagen efter.

Nähä, du går inte på möten, nejdå. Det är det aldrig någon som gör.

Om man tycker det är en sjukdom är förstås upp till var och en, jag anser absolut inte att det är en sjukdom.

Det blir lite tokigt när AA-medlemmar blivit itutade att AA:s definition av symtomen på nåt sätt skulle gälla utanför AA:s väggar. Det gör det inte. Inom sjukvården, inklusive beroendeläkare, skulle jag säga att de flesta förkastar AA synsätt. Man kan ses som sjuk när man är påtänd eller abstinent, men att det skulle vara en ”kronisk sjukdom” är både löjligt och kontraproduktivt.

Alkoholindustrin under 30 och 40-talet var snabba på att haka på desease-model-begreppet eftersom man helt enkelt la skulden på en sjukdom, istället för på alkoholen. Alkoholen var inte det farliga, det var bara ett fåtal som hade den här sjukdomen som var problemet.

AA borde vara mycket tydligare med att deras syn är en (förlegad) förklaringsmodell som dom har hittat på och som inte har nåt som helst vetenskaplig stöd.

Jag har lyckats sluta med droger och skulle kanske klara att ta nån gång, men tror på total avhållsamhet i mitt fall, detta har inget med maktlöshet att göra, snarare tvärtom.