Egots död

Eller, så menar man med egots död, bara att se genom illusionen av egot. Det fanns aldrig något ego överhuvudtaget.

Finns säkert massor med saker/rörelser du kan kalla för egot, men i slutändan så finns inget av dom. En våg är bara en rörelse i havet, den existerar inte i sig självt.

Skulle du säga att "egot" bara är identifikationsfunktionen eller vad man ska säga? Det som bestämmer sig för att äga saker (mentala och fysiska) och kalla dem för mitt och mina. Om man inte identifierar sig med "sina" åsikter, ägodelar eller t.om. kropp så är det ju knappast så att man är speciellt känslig för kritik då det bygger helt på att det uppfattas som en attack på "mig själv" väl?

(Sen att det väl inte ens finns något konkret ego där från första början som kan identifiera sig med saker utan mer bara en process är ju en annan överkurs-femma, men så länge man uppfattar sig själv som ett separat jag så kanske man kan säga så? )

Korrekt i alla led.

Det är riktigt, allt har en existens och en identitet. Man kan tex säga att en bolls identitet är rund, vore den trekantig vore det ingen boll.
Dock är egot en falsk identitet. Vad som är vår sanna identitet låter sig inte beskrivas.
Neti neti, som man säger.

Haha ord är bara bajs med det här egentligen.
Grejen är väl bara som att man vandrar bort något. Man kan märka i flera års förtid när en håller på utsättas för att komma närmare just begreppet. Så tror jag om vad jag vet. Kanske oerfaren.

Något jag skrev i filosofiforumet som ni som håller på med jagandet efter frigörandet från egots regim kanske kan tänkas uppskatta / förstå.

Kan det finnas något annat än upplevelse att uppleva? Svaret är nej. Så då, vem är det som dessa upplevelser?

När du har en upplevelse av dig själv som någon som har en upplevelse, är det inte upplevelsen du har av dig själv som är upplevaren utav upplevelsen, det är du som är det.

Det kan inte vara din upplevelse av dig själv som upplever, eftersom du upplever den och är därför före din upplevelse du har utav dig själv som en upplevare. Din upplevelse av dig själv har inte i sig själv en upplevelse.

Det finns bara ett subjekt, och det är du. Du är den som upplever allt, men du blir aldrig upplevd, eftersom du inte är en upplevelse. Därför kan du inte bli känd, kännas, tänkas, ses, höras eller beröras.

Kan du, den som är bortom det upplevda, säga eller göra något? Om du kunde det, så skulle det som påvisar att det var så, vara din upplevelse du har om dig själv utav att säga eller göra något. Så då, är det din upplevelse av dig själv som utför den handlingen? Om inte, vem är det då?

Vem är du? Kan du peka på dig själv? Om du försöker, har du redan identifierat dig som någon du upplever dig själv till att vara, som du kallar: "Jag” – åtminstone så är det här vad din upplevelse dikterar till att vara det egentliga. Men säger upplevelsen sanningen om vad som pågår egentligen?


Min tanke gällande sammanhanget till dessa frågor är att det kan vara givande att ifrågasätta våra konventionella uppfattningar om identitet och subjektivitet. Genom att göra det kan vi utforska och bli medvetna om den djupare medvetenhetsnivån som ligger till grund för våra upplevelser, inklusive vår uppfattning om oss själva som individer med en subjektiv syn på världen. Genom att skilja oss från tron att vi är identiska med det som upplevs kan vi närma oss en mer holistisk och nyanserad förståelse av oss själva och vår roll i världen.

Logiskt sett kan du inte särskilja upplevaren från upplevelsen av att uppleva, utan att du faktiskt särskilja dessa två, vilket du gjort. Jag förstår dock vad du menar, när man upplever egodöd så försvinner ju det man skulle kunna förknippa med 'jag'. Kvar blir då en ren upplevelse av världen eller dröm eller blandning, vad för sinneläge man nu befinner sig i. Man skulle kunna påstå sig uppleva sin upplevelse av sig själv indirekt genom ens upplevelser, för att upplevaren har möjligen en variation som lämnar spår i upplevelsen. Lite som att ha smuts på glasögonen så förvrängs upplevelsen för upplevaren.

Ett fenomen som är direkt beroende på upplevaren är hastigheten av upplevelsen. Det kan hända att man gått och lagt sig och inte märkt att man sovit, då har sömnupplevelsen gått så fort att man inte hunnit registrera den, alternativ, man förlorat upplevelsen. Andra dagar kan man uppleva att sömnen har pågått flera dagar, man kollar datumet för att försäkra sig om att man inte missat någon dag. Faktum att man upplever att det gått fler dagar än det har, och att man ibland inte tycks ha upplevt någonting vissa nätter, tyder på att man upplever upplevaren, sitt sanna jag, indirekt genom hastigheten eller vakuumet.

Upplevelsen och egot ligger nära, men är helt olika saker. Jag tycker det för övrigt är dumt att döda sitt ego då man inte längre kan få framtidssyner genom egots uppenbarelser. Egot är ett kraftfullt verktyg som många bara ser det negativa med, man får bara hoppas att moderatorerna har ödmjukheten att tro att dessa förmågor och ting skulle kunna finnas så att inläggen inte raderas som om det vore trams.

Tycker det är synd att observans och analytisk förmåga är sällsynt på denna höga nivå. Speciellt framtidsvisioner är användbara, om man lyckas träna upp sig förmåga att agera på dem. Har inte lyckats bli lika bra som min mamma, men ärligt talat så behövs inte denna förmåga. Den är bara bra om man lever på gränsen till döden. Det är dock värt att uppleva någon gång i sitt liv menar jag. Denna typ av upplevelse går inte att framkalla syntetiskt vad jag vet, du vet att du fått den när du upplevt den; lite som att bli kär eller bli förälska, det är som dag och natt, klart och tydligt.

Tänkte att du skulle kunna förstå ändå, eller inte, vem vet. Det som inte kan förmedlas med ord måste meddelas genom tystnad, så sant sagt av Ludwig Wittgenstein.

Så länge du är i Universum behöver du ett ego. Hur skulle du annars överleva? Det är självbevarelsedrift. Om mitt ego hade försvunnit just nu så hade förmodligen mitt boendestöd hittat mig på sängen med mobilen i handen inom en vecka eller två. Kanske hade jag varit död. Förmodligen dör man så fort egot försvinner. Det är en kroppslig funktion lika viktig som exempelvis hjärtat. Förmodligen blir man hjärndöd om det skulle försvinna. Psyket. Ditt ego är lika nödvändigt att ha på jorden som din kropp. Med ditt ego kan du se till att den överlever och till och med frodas eller tvärt om beroende på vad du vill.

Precis!
Ego är ju den som ser till att du som människa lever och kämpar

Paj, vad har ni fått dessa slutsatser och idéer från? Den ena likställer ego med självbevarelsedrift och psyket, den andra med livskraft och överlevnadsinstinkt. Tror man att egot är det som bär intelligens, insikt och logisk förmåga finns risken att man grovt snurrat till det för att klappa sitt sinne på axeln (och varandras). Om ego ses som en hub där dina intryck filtreras genom en livshistoria och identitet för att sedan nästintill reflexmässigt reagera med självrättfärdigande blir det något annat. Att koppla ner huben skulle inte göra mer skillnad än att du är fri i stunden att välja, vad som helst, utan omvägar genom en samlingspunkt för att du inte skulle fatta världen annars. Har man kommit så långt i sin utveckling att man förstår att äta, dricka, sova är nödvändigt för fortsatt biologiskt liv så kommer man inte självdö utan ego. Att tro att man är någon och att vara den man är, är två grovt skilda saker. Ego finns inte på riktigt, det är tankestruktur och luftslott som försvinner när du vågar titta närmre på det. Det är skillnaden mellan en mulen dag och en blå himmel. Jahopp, fanns ljuset bakom molnen? Jag trodde molnen var ljuskällan jaaa att man skulle dö om molnen försvann för då kanske vi skulle flyga ut i rymden utan tak eller frysa, nej det finns andra krafter i universum. Kram.

Nu får vi såklart tro och tycka annorlunda. Känslan i mig är dock att denna ståndpunkt om egot är en ersättare för värdering att "jag är nöjd som det är och genom att hävda att människor dör utan ego är mitt logiska resonemang om att inte titta närmre på luftslottet vattentätt".

Aloha.

Väldigt bra förklarat med upplevelser,har brottats med dessa frågestöllningar ett bra tag,vissa uppnår ett tillstånd där det rätta jaget hittas.Jag kan förstå det intellektuellt men upplevelsen är att jag gortfarande är en person med en historia och liv.

Ego är det i en som värderar en själv högre än andra. De som saknar ego är altruister utan gräns, vilket är minst lika dumt som ett obegränsat ego. Egot är kopplat till andra självförsvarsfunktioner i kroppen och sinnet. Ibland målar man ju upp att man är bättre än andra fast så inte är fallet, då är egot på topp. Det kanske man gör för att behålla status och makt, som man kanske skulle förlorat utan sitt ego. Egot ger instinktivt självbevarelse beteenden som reflexmässigt utlöses.

Om man har ett ego som sabbar för en så är det klart att man vill ha bort den. Ens värderingar kanske lutar åt altruism och självuppoffring, då är egot problemet. Däremot bör man inte ta död på sitt ego, sin självbevarelsedrift. Man måste stå upp för sig själv, men man måste också vara hänsynsfull.