Egots död

Ja det är ju rimligt eftersom en tänkare sannolikt inte kan vara en tänkare utan ett universum att tänka i.

Tänkaren är ju en manifestation av universum precis som att vågen är en manifestation av havet och havet är en manifestation av planeten och planeten är en manifestation av solsystemet och solsystemet en manifestation av galaxen och galaxen en manifestation av universum, varje fenomen är inneboende länkat i en orsakskedja, denna orsakskedja är det som binder hela universum ihop, det finns ingenting i detta universum som är ett separat fenomen och inte har en koppling eller en relation till något annat fenomen.

Medvetandet sitter normalt fast i huvudet på människan. Det känns som att man lever där. Att genomskåda med intellektet räcker inte, man måste frigöra medvetandet. Det sker ofta i nivåer, trappsteg, och när man når det sista steget är medvetandet helt obundet, då känner man sanningen, det har inget med intellektuell förståelse att göra, förståelsen kommer efteråt!

När medvetandet frigjorts helt upplever man att "allting är jag", för allting upplevs ju inom vårat medvetande. Nöj er inte med kunskap, sök efter att uppleva sanningen!
Den här läraren uttrycker det perfekt: https://www.youtube.com/watch?v=k4esf68yXG4

Ja, alla vägar bär till Rom. En del kommer via förståelsen och upptäcker upplevelsen, andra kommer via en upplevelse de senare försöker förstå.

Ja, visst är det vackert.

Ja, jag tror mycket handlar om att ge upp. Släppa taget. Man har ju heller ingen aning om vad man vill ha eller vad man letar efter. Det går inte att söka upplysning eftersom vi inte vet vad det är.
Vi kan förbereda oss genom åtgärderna du beskriver, men de i sig är ingen garanti för något.

Jag tror på ett totalt utelämnande, "Come what may" liksom. Que sera sera. Jag bryr mig inte. Ge upp, lägg av, lägg ner sökandet. Stay in Awareness only.

Ja lite kanske, ligger väl i betraktarens ögon, jag personligen ser det inte som något extraordinärt vackert men det är nog för att jag betraktar det som en självklarhet, fenomen som blivit självklarheter eller normalitet har en tendens att samtidigt förlora sin subjektiva estetik när de blir det.

Jag kan dock se en form av skönhet i det perspektivet då man kan betrakta sig själv som någonting som är i relation till alla ting i omgivningen och genom detta uppleva en känsla av samhörighet till världen och inte sig själv som någon separerad slumpmässig meningslöshet, det tycker jag är vackert.

Låt säga att hela världen skulle komma till den här insikten idag. Hur skulle världen förändras, hur skulle den se ut om några år?

Tänkaren är en tanke. Så jag vet inte varför du skriver både "tankar" och "tänkaren".


Och universum är en manifestation av tankar. Så var kedjen sluten.

Kan tänka mig som en frivillig kommunism ungefär. Inga egobaserade begär existerar längre. Finns ingen anledning att lyckas i livet, att få makt, bli rik, att hämnas o.s.v. Ungefär som ett enormt hippiekollektiv kan jag faktiskt tänka mig haha. Enda anledning till att dessa kollektiv sällan fungerar beror just på att ego fortfarande är inblandat. Osho försökte sig på nåt liknande på 70-talet. Finns en dokumentär på Netflix kallad "Wild Wild Country" som handlar om saken. Även den staden föll dock p.g.a. ego.

Ja och samtidigt nej skulle jag säga, fast det beror lite på vad du faktiskt menar.

Den konceptuella eller subjektiva uppfattningen eller modellen vi har om universum är nog till större del en manifestation utav tankar, men oavsett vad för uppfattningar eller vad för tankar man har om universum så är min uppfattning iaf att universum existerar oavsett om det finns en uppfattning eller inte, det är ganska lätt att man själv likställer sin konceptuella uppfattning om universum med hur universum är. Vad jag menar är väl egentligen att oavsett hur jag tänker att universum är och oavsett hur jag tolkar eller vilka perspektiv jag använder så förblir universum opåverkat. Det är bara jag själv som förändrar hur jag tänker och uppfattar universum medans universum alltid är på det sättet det är.

Manifesterade tankar om universum kan inte rubba stjärnorna så att säga.

Hallå,

är det någon som har tips på bra böcker om egots död?

Jag har läst Eckart Tolles ”Lev livet fullt ut” ett antal gånger nu och även om den är fantastisk på att förklara egots problem så skulle jag gärna läsa något annat för variationens skull.

Inte för att det finns så mycket att förstå, det handlar bara om att släppa taget, acceptera och vara här och nu, utan bara för inspirationens skull.

Det är lätt att förstå att man ska släppa taget, att acceptera och vara här och nu, men att faktiskt göra det i praktiken och erhålla resultat är en helt annan match. Personligen rekommenderar jag litteratur inom zenbuddhism, i zengrenen kan man utöver att förstå att man ska släppa taget även lära sig praktiska metoder, jag tycker att "moderna" gurus som exempelvis Eckhart Tolle är ganska torra på den fronten, att förstå att man behöver släppa taget och resterande som tillhör är ganska meningslöst om inte vet hur man ska göra det.

Rekommenderar denna bok: The Compass of Zen
Den är enkel och nästan fri från teologisk dogm och akademiska termer, men samtidigt väldigt lärorik och även humoristisk.