Egots död

Jag minns att en användare som numera är inaktiv hade en ingående diskussion med Frigjord angående de frågor du verkar ha. Detta var för kanske ett år sedan i den här tråden. Jag råder dig att gå tillbaka några sidor och läsa igenom det de skrev.

Snacka om övertolkning. Givetvis kan en person vara upplyst. Ett ego kan naturligtvis inte vara det. Person och ego är inte samma sak.

Jo som sagt, omgivningen ser givetvis en upplyst person.

Den upplysta ser ingen "person" utan har insett att termen person bara är ett koncept, och ej något som är separerat från något annat. Dvs en typ av illusion.

Egot är inget annat än idén (och dess effekter) att du som människa/person/individ/själ skulle vara separerad från resten av alltet/universum.

Och vidare, idén om att något överhuvud taget kan vara separerat från något annat.

Så upplysningen innebär att egot och dess effekter försvinner, samt att allt annat som faktiskt är "verkligt" typ kroppen, naturen, atomerna, stjärnorna, osv ses som en enhet. Inget av dom är på riktigt separerade från varandra, utan kan bara särskiljas genom de koncept våra hjärnor skapar.

Någon annan som ser röd/blåa energier? Mediterar jag med öppna ögon så ser jag energierna närma sig mig, om jag har tillräckligt med rymd inombords, och till slut så går energierna in i mig, och då känner jag en värme.. Tror den röda energin är livsenergi, den blåa vet jag inte, har inte känt den än eller har inte noterat att jag gjort det.

Är det s.k. prana? Intressant fenomen i alla fall. Jag lär mig mycket av att meditera på den, då det krävs väldig stor finess för att inte skapa negativa energier inombords som trycker undan den, eller hur det nu än fungerar..

Detta kan eventuellt besvara någon av de frågor som lyfts. Jag gick tillbaka i tråden och så sent som i slutet av 2014 skrev jag ännu mycket okunnigt i ämnet, så någon full upplysning tycker jag det är lite väl tidigt att fråga om - och varför inte rikta full uppmärksamhet till den egna processen?

The Realisation of Nisargadatta

Det kommer att bli lättare med tiden. Orsaken till att du ser det som att du "gör två saker samtidigt" är för att du identifierar dig både som observatören till tankar och som tänkaren till tankar, när du i själva verket är ingendera. Observatör och tankarna som observatören bevittnar stiger samtidigt i medvetandet.

Ungefär såhär kan man tänka sig att processen ser ut:

1. Genom meditation stillas sinnet över tid från tankar.
2. När sinnet är tillräckligt stilla kan den inre uppmärksamheten övergå till att fokusera på rymden mellan tankar - på sig själv.
3. Uppmärksamheten fästs alltmer vid den icke-verbala grunden till ditt eget varande.
4. Övertygelsen om att du inte är tänkaren växer och tankarna noteras som "detta är inte jag".
5. Identifikationen med egot (kropp, sinne, doership) upphör och hela universum upplevs som betraktat av totaliteten av medvetandet. "Det finns inget jag"-jaget. It feels groovy to be the universe!
6. All things return to the One, to where does the One return? Det universella vittnet genomgår samma process som egot gjorde.
7. Egot dött, det universella vittnet dött. Nirvana! Enbart suchness.

EDIT: Här är en mer religiös beskrivning av samma process som lyfter fram det fantastiska i hela transformationen: The Disappearance of the Universe

Efter att ha kollat upp personen som citaten härrör från tog det inte många sekunder att inse att det faktiskt inte rör sig om en människa med några djupare insikter, bara för att inte riskera att leda någon på villovägar. Som förtydligande kan även sägas att jag, såklart, inte tror på några permanenta mentala tillstånd, utan att den som har för avsikt att nå till vägs ände inte kan tro sig ha funnit det i den lycksalighet som faller ut när det står klart att ens idé om ens person inte var något annat än identifikation med koncept som skapade uppfattningen om lokalitet och begränsning.

Nåväl, någon som kan hitta ett jag någonstans i medvetandet? Någon som känner sig bunden eller otillfredsställd?

Om jag försöker hitta ett jag, liksom kollar efter och letar, så hittar jag bara sånt som inte är jag. Men jag är den som letar?

Kul fråga. Men nej, detta är mera som katten som jagar sin egen svans i tron att den är något annat än den själv, emå.

Mindfulness och egodöd är dock skilda företeelser. Denna diskussion återfinns längre tillbaka i tråden. Att försöka vara mindful handlar om att gå in i nuet och att enbart uppleva, utan att nödvändigtvis reflektera över vem man själv är. Att inse att man inte är ett ego handlar om att lyfta tillbaka fokuset till upplevaren av upplevelser.

Utan att ta hänsyn till minnen, tankar, perception eller känslor, är du född, ofödd, eller ingetdera? Om du vilar i det ordlösa "ingetdera" kommer det kanske uppfattas som att sinnet blir "blankt". Det känns inte som att det är mycket som händer och kanske t.o.m. uppfattas som tråkigt, men det är ur perspektivet av identifikation med tänkande. Känn hur detta ordlösa tillstånd känns och var helt stilla. Detta är vad Nisargadatta Maharaj kallade Jag är och Ramana Maharshi Jag-tanken och är likt tröskeln till att uppleva medvetandet som en enda totalitet, bortom ego.

Okej. Men vem är jag då? Medvetandet? Liv? Den som bevittnar allt? Ingenting? Allting?