Egots död

Det finns en målning av René Magritte som beskriver den faktiska känslan av det vi kallar huvud, om man nu inte känner på det med händerna eller har en mössa på sig eller vadhelst annat som kan orsaka ytterligare sinnesförnimmelser. Större delen av kroppen är något som sinnet lägger till mentalt, den verkliga upplevelsen är mer lik punkter av förnimmelser existerande i rymd. Uppenbarligen finns inget "jag" på lur någonstans i tomrummet, så var kan det finnas någonstans?:

Konstlänk.

Hur kan du tro att egodöd är möjligt men samtidigt inte tvivla på att du är en person?

Jag tror inte att egodöd är möjlig annat än tillfälligtvis. Därför är jag här och argumenterar emot konceptet.

Jag brukar kolla mig i spegeln och fundera över om det är jag. Gillade inte bilden så mycket

edit: Man kan stå där mindfucka om man bara vill.
Det ska tydligen gå att få fram skrämmande ansikte om man gör detta i rätt ljus och så.
Jag nöjer mig med mig själv.

En annan sak som kanske är kopplat till min astigmatism är att när jag är riktigt trött blir huvud på människor jättestora och kropparna små.

Men om det nu är möjligt tillfälligt, då kan ju konceptet knappast vara felaktigt?

Hur långt är du beredd att gå då?

Idén om världen och idén om personen uppstår samtidigt. De två går inte att dela på. Utan personen, ingen värld. Utan världen, ingen person. Det fina är att allt detta bara finns som tankar i hjärnan och det alltså går att inse att det inte är på riktigt.

Vi människor använder ju ett spegeltest för att döma självmedvetande hos små barn och djur. Nästa steg är att utveckla ett självmedvetande som registrerar att kroppen - inte jag - känner igen sig själv. Att gå från "Det där är min spegelbild", till "Den där spegelbilden känns igen som sin egen av kroppen - en process till vilken jag enbart står som vittne (i egenskap av medvetande)" är att nå en liten insikt om sig själv. Sökandet efter ens sanna identitet går vidare och blir än mer subtil, men redan här har vi tagit oss en djupare titt än vad de flesta människor någonsin gör.

Det är väldigt lustigt hur egot kan säga "min" eller "mitt" till något som det inte ens begriper. Jaget försöker sig på den ultimata pokerbluffen; hjärnan överlag, detta enormt komplexa system, luras av en liten korkad, bråkig och gnällig del av sig själv som skriker "Jag, jag, jag!".

Kan du medvetandegöra dig i detalj den process som gör det möjligt för nervsystemet att sända ut elektrokemiska impulser i kroppen? Nej, ingen av oss kan förstå ens en bråkdel av hur "vi själva" fungerar, ändå har vi [eller snarare; det som kallar sig "jag"] mage att se sig själv som chef över kroppens verksamheter. Nu är det såklart menlöst att beklaga sig över egot, däremot är universums komplexitet jämte intellektets (o)förmågor värd att meditera på, samt förstås intellektets spontana uttryck vilka manifesteras i medvetandet från ingenstans.

Den som inte har utvecklat skarpsynthet nog att se hur "värld" och "vittne" uppstår tillsammans, har ändå flera möjligheter per dygn att få sig en glimt av detta. Detta när vi växlar mellan de tre olika tillstånden av vakenhet, dröm och djupsömn, då nya "världars" och "vittnens" uppkomst och upphörande under denna övergång är mer påtaglig, än vid den ständiga ström av nya "jag" som dyker upp från ögonblick till ögonblick i övrigt.

Det är felaktigt att tro att det finns ett balanserat tillstånd som kan uppnås inifrån. Det balanserade tillståndet som kan kallas upplysning måste uppnås i samklang med omgivningen, Gud, ungefär som en kärleksfull konstant förhandling.

Precis. Vi är någon form av intellektuella punkter i världen som sammantaget utgör världens centrum. Det är genom att vi är avdelade från Gud som vi får liv. Men som du säger, livet är egentligen en illusion, dock vår enda illusion.

Ja, upplysningen är ju rent definitionsmässigt att man inser att man är sin omgivning. Ingen har väl påstått något annat?