Egots död

För er egostarka individer så kan jag bara hänvisa till forskningen. Även om jag själv inte känner mig helt tillfreds med att forskningen ska bevisa detta, för när något blir mainstream blir det ointressant för mig. Nu är detta såklart bara egotalk..
Man har sett förändringar i hjärnan hos munkar. Gammavågor.

Har förövrigt en känsla av att den här tråden drar till sig personer som är i psykos eller i gränslandet.

För den som är intresserad av att besegra sin inre Leviatan, sitt ego, kan naturen vara till stor hjälp. I naturen, den organiska enheten, kommer vi lättare till insikt om det Ena bortom det många. I naturens majestät - den stjärnbeprydda himlen, de storslagna vidderna, skogarna, bergen, sjöarna, etc - har vi lättare att inse vår egen "tomhet", vi ser oss bara som en del av något större, ett evigt kretslopp av födelse och död som i sin upprepning alltid är den samma. Individualismen som präglar det moderna samhället så mycket ges inget utrymme i naturen, den tillåts inte hindra vår inre resa.

Det är symptomatiskt att den moderna människan avskärmat sig från naturen precis som hon avskärmat sig från sin inre Sanning. I de gigantiska städer vi skapat har vi bokstavligen skiljt oss från jorden genom asfalten under våra fötter. Den natur- eller miljökris det så ofta talas om i dagar som denna är inget annat än en spegelbild av en inre andlig kris hos människan. När vi dyrkar vårt ego och skapar ett samhälle för detta ändamål har vi valt den falska vägen. Falskheten är ful och denna fulhet kommer till uttryck i naturförstörelsen och överbefolkningen.

Detta har du nog rätt i. Eckhart Tolle håller iaf med dig.
Men kopplar du samman detta med vårt behov av religion?

Religion ser jag som organiserad andlighet. Den outtryckliga Sanningen låter sig komma till uttryck genom religionen. Det traditionella förutsättningen för att närma sig det Verkliga har varit att ansluta sig till en uppenbarad religion.

Tillägg: Som jag skrev ovan, I Gud förlorar vi oss själva för att bli ett med Gud. Det är då vi kan yttra, precis som Paulus, "...men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig." - Gal 2:20.

Är det verkligen så? Så kanske är fallet för vissa esoteriska domäner, vilka ofta t.o.m. går tvärtemot den ortodoxa uppfattningen, men generellt används trosföreställningar - vad än de må handla om - om att anamma en dogm eller uppfattning på rent konceptuell basis.

Här talar vi ju om att nyfiket och djupt introspektivt undersöka jagets natur, vilket är det mest obeskrivliga och mystiska i hela tillvaron, då alla uppfattningar om mysticism eller rationalitet är sprungna därur. Inför denna uppgift kan man inte ha några förutfattade meningar - de olika motiven en människa kan ha, t.ex. att "finna sig själv" eller att "finna Gud" är, i denna kontext, olika namn på det namnlösa som vi redan är. Vi kan jämföra det med de filosofiska systemen idealism och materialism, vilka blott är beteckningar på något - d.v.s. tillvarons grundval och essens - som inte kan förstås i några som helst termer. Skrapar man på ytan inser man att inget kan förstås genom ett namngivande; mest andefattig är således den som tror det möjligt att bevittna Gud i teologi.

Vi människor är födda historieberättare och att dyka in i det okända är att gå bortom historierna vi intalar oss själva om oss själva och om andra, eller om världen, eller om det transcendenta. Ändå använder vi analogier för att kommunicera kring detta med varandra: t.ex. kan jag påpeka det faktum att vi är evolutionärt betingade att rikta blicken "utåt" mot "objekt" vilka vi tror ska ge oss "lycka", samtidigt som den som istället vänder blicken "inåt" mot "den seende av objekten" upptäcker sig själv som källan till allt det som tidigare benämnts lycka, kärlek och Gud. Hur är detta möjligt? Jo, vid en inspektion av vårat eget inre, finner vi att det inte finns något sådant som "vårat eget inre" eller en enskild betraktare - och tillvaron lyses upp av klarhet.

Den mest grundläggande basen för din verklighet måste vara du själv, och om du kan hitta det mest grundläggande så finner du även det högsta - kalla det vad du vill.

Med religion så är det i första hand de esoteriska och mystiska riktningarna jag åsyftar. Det är dessa som i grunden ger religionen sitt djup. De utgör religionens hjärta. Men alla människor är inte esoteriker eller mystiker som kan gå bortom formerna och här uppstår kanske en, utifrån det introspektiva självsökandet, "stel" religiositet. Religiösa uttryck som dessa har dock legitimitet då de utgör den plattform varifrån "historierna" kan överskridas, även för esoterikern.

En intressant fråga är var ni andra anser er vara lokaliserade. I huvudet? I bröstet? Någon annanstans? Försök att medvetandegöra er om er egen position. Upplevelsen av separation gentemot yttervärlden, naturen eller andra varelser skapas av perceptionen av ett lokaliserat jag. Om du kan lägga allt fokus på och observera den plats där du själv befinner dig, inser du att du inte kan vara begränsad till det området.

Och motsatt: Vad är du inte? Är du det du hör? Nej. Är du det du ser? Nej. Är du den, den eller den delen av din kropp? Nej, de är ju delar av "din" kropp, men inte essensen av det som är du. Allt som du kan bevittna är sekundärt till dig själv, inte sant? Var finner du det som inte är sekundärt? Var hittar du det faktiska jaget? Den som säger sig vara i kontroll är en bluff, så med illusionen av fri vilja och att kontrollera kroppen, inse att det inte finns något du som kan kontrollera den. Ditt jobb är inte avslutat förrän all upplevelse av separation är som bortblåst.

Det egot kallar externt uppstår mer intimt än vad som går att föreställa sig; du som medvetande förnimmer stjärnhimlen oändligt nära, i dig själv, som dig själv. Allt som står i vägen för den upplevelsen är det du misstagit för dig själv.

Förstår vad du pratar om men det blir nog att intaga en dos philocybin om jag ska lyckas uppleva detta igen

Någon som har dödat sitt ego än?

Förstår du att förståelse bara är ett redskap? Är det hälsosamt om du ger dig själv och andra bilden av att vi inte har förmågan att göra hälsosamma val i våra liv? Varför tror du dina lärare har sagt att det inte finns någon fri vilja, för att det är den absoluta sanningen eller för att hjälpa dig att överlämna din smärta? Har du förmågan att tolka mästarnas ord och lära ut detta, eller skulle det vara bättre om du lärde ut saker baserat på det du upplevt istället?

Som jag ser är ditt problem, Frigjord, att du tvivlar på allt utom vetenskapen när det egentligen är vetenskapen du borde tvivla på. Du tvivlar på verkligheten och går även ett steg längre och tvivlar på att du finns som upplever verkligheten. Det är ett stort tvivel och det är klart att det är möjligt att tvivla på allt det där.

Jag tror inte att det kan finnas en fast punkt i världen. Världen är konstant i förändring. Vetenskapen är inte en metod som egentligen för dig närmare något svar på hur du ska leva ditt liv och även de vetenskapliga dogmerna är stadda i förändring.

Jag tror snarare att man måste bli bra på att ta världen för vad den är samtidigt som man förstår att allt som världen innehåller egentligen är godtyckliga signaler som möter ditt medvetande.

För att besvara din fråga så existerar vi ur vår synvinkel i våra huvuden eftersom våra sinnen är förlagda till huvudet, men samtidigt så är våra medvetanden punkter i Gaias medvetande som hon konstant bombarderar med sina signaler. Det finns alltså två perspektiv på dem vi är varav bara ett är direkt synligt för oss som autonoma medvetanden.

Logiskt resonemang, lärorna, och den egna upplevelsen visar alla samma sak.

Det finns ingen fri vilja, och det finns ingen entitet som upplever upplevelserna.