Egots död

Ta en titt på schemat på sidan som jag postade en länk till i detta inlägg: (FB) Egots död

Det enda verkliga i världen är den rosa rektangeln till vänster. Viljans omedelbara objekt, kroppen, den ena blå rektangeln till höger, tror sig tvärtom vara det enda verkliga i världen. På detta sätt uppkommer egot. Men allt som inte är den rosa rektangeln till vänster är bara illusioner. Kroppen ser genom tid och rum och Platons idéer objektet, och därigenom världen, som föreställning. En illusion ser genom andra illusioner det enda verkliga i världen på ett helt felaktigt sätt. Det är vad egot är. Detta stör harmonin.

Haka inte upp dig på orden. Självet är Buddhanatur, är det Absoluta, är Verkligheten, är Källan ur vilken all förnimmelse har sitt ursprung. Se det som ett "intressant ämne" och du är redan fångad i illusion - i egots domän. Lär istället känna Sanningen av hela ditt hjärta, om du så måste ge upp hela världen i processen.

Se detta och övrigt material på samma (eller liknande) kanal(er), behöver du mer instruktioner än så.

Har länge sökt detta ego-död men mitt ego har ständigt varit i vägen med att tycka det hela verkar så virrigt och svårfångat. Jag kan nå stunder av det vid meditation och liknande, utan att det stannar särskilt länge.

Hittade en snubbe på youtube, vid namn Noah Elkrief, om någon hört, som hjälpt mig mer än de flesta med mina problem genom att snarare vägleda mig till vad det är som orsakar mina problem och därefter hjälpa mig att "disbelieve them", alltså inte tro på dom. Detta har fungerat magnifikt bra tidvis, och egentligen hjälpt mig bättre i längden med mina problem än Eckhart Tolle och andra herrar.

Här har ni två youtube-exempel på den mannen:
"Getting what you want cant make you happy"
"How to deal with loneliness"

Är bara lite intresserad av vad ni spirituella sökare/finnare/upplysta tycker om detta?

F.ö. tycker jag det borde finnas ett eget forum för den här sortens diskussioner!

Jag undrar om du vill skriva mer om hur man blir lycklig? Du skrev att det bara finns en väg till sann tillfredsställelse, jag håller med men vi verkar se olika vägar. Är du lycklig? Många som arbetar med egot/spiritualism/buddhism är olyckliga, den här diskussionen är viktig.
Jag anser att den där killen är från det gamla paradigmet där man tror att lycka kommer när man slutar ha tankar/när man slutar uppleva smärta.

I den första videon där säger han ju i princip just vad Schopenhauer sa för över 150 år sedan och vad Buddha sa för över 2500 år sedan: om man strävar efter att få något så kommer man att vara frustrerad medan man strävar efter det. Om man väl får det kommer man att känna besvikelse och/eller rädsla för att förlora det. Man är rädd för att bli avskedad från en bra anställning, man är rädd för att ett bra förhållande ska spricka, man är rädd för sjukdom, naturkatastrofer osv. Strävan att uppnå lycka genom materiella saker kan bara skapa motsatsen. Man försummar också nuet genom att tänka på framtiden. Så man ska bara sträva precis efter vad man behöver, möjligen med en viss marginal för ekonomiska saker. Denna strävan ska inte ses som något annat än en nödvändighet för att överleva. Strävan blir ännu mer av en plåga när man tror att den ska sluta med att man får någon form av bestående belöning för den. Den enda belöning som finns är egentligen att vara fri från strävan. "Don't worry, be happy" ungefär, även om man inte behöver vara en total flummare heller. Lycka, i den mån den alls finns, är inte högljudd och bombastisk utan alldeles stillsam. Du är en liten flisa av universum och inte åtskild från någonting annat förutom i din tanke, som är en illusion den också. Ditt korta liv här är en illusion. Lev illusionen stillsamt och i frid.

Det borde kanske finnas ett forum som heter Självutveckling som underforum till psykologiforumet. Ofta diskuterar vi också dessa frågor i filosofiforumet.

Det gamla paradigmet är det rätta. Indiska visa hade rätt redan för många tusen år sedan. Den lycka som finns är den frid som uppstår när man slutar jaga falsk lycka. Tat twam asi. Detta är du. När man strävar efter något är det som att världsalltet tär på sitt eget kött. Ingen vinning i detta, bara plåga.

Det finns en föreläsningsserie med Alan Watts på Piratebay som är mycket bra. Genom att börja med att förklara hur västerländska världsåskådningar är uppbyggda övergår han senare mot vad de österländska har att erbjuda. Han förklarar mycket bra vad de inte innebär, vilket kan vara ett väldigt bra sätt att bli introducerad till koncepten som inte går att prata om.

Det är 14 timmar material att ta sig igenom, väldigt intressant och han är fruktansvärt rolig att lyssna på

Vilken väg ser du som skiljer sig från mitt perspektiv? Självklart är det så. Jag är inte lycklig (även om ett tillstånd av fullkomlig desperation inte är rådande), men så är mitt medvetande fjättrat vid egot. Den som läst mina tidigare filosofiska inlägg vet att jag byggt upp ett enormt inre motstånd mot världen genom konceptuell bearbetning av dess natur. Att inte vara bekväm i eller accepterande gentemot nuet är själva definitionen av lidande, oavsett dess grund.

Jag har dock personlig erfarenhet av någon timmes befrielse från detta jag-tillstånd och har därigenom känt ett övertygande smakprov på verklig Fullkomlighet, särskilt som jag retrospektivt noga undersökt min egen upplevelses korrelation till andras beskrivningar samt att den inducerades av en drog vars effekt på hjärnan rent neurobiologiskt - i grova drag - ger upphov till samma/liknande tillstånd som meditation gör på lång sikt.

Något som är viktigt att poängtera är emellertid att egot per definition aldrig kan bli tillfredsställt, varför jag kallar dess utplåning sann tillfredsställelse, eftersom tillfredsställelsen som följer är evig, saknar motstycke och är kommande inifrån en själv (eller från Tomhet, om du så vill). När sökaren upphör upphör även sökandet och perspektivet på världen blir att oavsett kroppens aktiviteter och bedrifter, vad den uppnår eller inte uppnår, är allting, i sin själva natur, Gudomlig frihet: återigen, orden är inte viktiga, de pekar enbart mot en radikalt annorlunda upplevelse. Detta kan inte upplevas förrän man skilt medvetandet från atomkonfigurationernas ständiga skiftningar i fenomenvärlden och på nytt förenat dessa som den Ende, som din sanna natur.

En analogi som torde vara hjälplig för de flesta är den av egot, eller jag-tanken, som Saurons öga i Härskarringen. Oavsett om du anser dig befinna dig i ett grönskande Fylke, med ondskans härar på tryggt avstånd, så kommer allt det du värdesätter ändå snart att brännas ned och utplånas, går du inte till angrepp medan det ännu finns tid. Ett ego-förankrat medvetande har alltså samma nedriga kärna, vilken förr eller senare bringar oss förlust, ålderdom, sjukdom, död etc., oavsett om vår ödes lott var att exponeras för denna sanning förr eller senare: och dessutom kan inte ens det mest välgödda av egon uppleva samma lycksalighet som den som utrotar denna styggelse av menlös girighet och direkt förenar sig med källan till fullständig lycka/kärlek/enighet/frihet/kalla det vad du vill.

Vet även detta: Med eller utan illusion finns ingen i kontroll. En eventuell rädsla för att släppa taget, ett av de tusentals vapen i egots arsenal, som alla måste genomskådas, är alltså fullkomligt verklighetsfrånvänd - se det med egna ögon eller ej, ditt tillstånd är det av choiceless and effortless awareness.

Vad angår väl dig ditt eget liv? Ta inget som händer dig personligt, universum är fritt från subjekt och aktörer.

När man också är biologiskt död har man slutat spela sin tragikomiska roll till ingen nytta en gång för alla. Men ett bra sätt att minska sitt lidande redan medan man biologiskt lever är att man inte fäster någon som helst vikt just vid detta så kallade biologiska liv. Alla människor med ambitioner och kontrollbehov är patetiska spöken som inte ens klarar av att medge att de är patetiska spöken.

Det är helt fruktlöst att söka förståelse för detta genom egot. Processen måste vara djupare än så och måste vara ett direkt angrepp mot det egna egot - inte andras. Inte heller som intern polemik: återigen, ens strävan måste gå djupare än rent konceptuellt. Vet att egot inte är din vän och att det ständigt vill få ditt fokus att skiftas från verkliga framsteg, vilket skulle innebära dess död. Tala nu inte mer om andra som patetiska spöken, förrän du frigjort dig ditt eget. Differentiering egon emellan är enbart illusion, och det ego som närmat sig sanningen finns inte.

Va har du imot Egot??

Vad hos er födde viljan till att vilja döda egot?

Vilken insikt?

Vad är era nuvarande och slutliga mål (förutom att döda egot och med det lidandet?)?