Egots död

Det är ju det jag säger.

Kunskapen är också en del av upplevelsen. Egot är också en del av upplevelsen. Det finns inget som skiljer oss från upplevelsen oavsett vad vi tänker. Som jag ser det är varje upplevande varelse upplyst. Det är inget fel med att identifiera sig som någon, men om du säger till dig själv att det är fel så blir det givetvis fel. Då är icke-identifikationen din väg, och det är säkert en bra väg

Det går inte att missa. Om du upplevt det så vet du.


Är detta en intellektuell efterhandskonstruktion eller ingick det här tänket i det du tycker dig ha upplevt när du upplevde det?
Ja, det är sant. Dock finns det ju en upplevelse och eftersom en upplevelse inte kan uppleva sig själv så har vi ändå en dualitet. Även om jag säger "jag ÄR upplevelsen" så finns det ju ett jag och en upplevelse (som förvisso är samma sak).

Fast inget säger att en upplevelse behöver någon som upplever den. Det är bara en idé.

En upplevelse finns i universum på samma sätt som en våg finns på havet. Ingen dualism, inget subjekt, och ingen identifikation.

Ja, det är naturligt att förutsätta att det finns ett jag bakom upplevelsen. Det här jaget, vad det nu är, verkar dock inte vara fristående från upplevelsen, och väldigt svårt att identifiera.

Det finns ett tankeexperiment som går ut på att finna jaget genom att separera det från upplevelsen. Börja med att identifiera alla fenomen du upplever - så som sinnesintryck, tankar, med mera. Föreställ dig sedan att du plockar bort dessa fenomen ett efter ett. Det som i slutändan finns kvar bör vara din essensen, det du innerst inne är. Vad finns kvar?

[quote]
Hur ska du urskilja vågen om den inte stiger upp ur havet? Anledningen till att den är en våg är ju att den skiljer sig från den släta havsytan. Klart att det är dualism. Hade det varit enhet hade havsytan varit spegelblank.

Existens. Bliss.

När jag skriver att något skiljer en från upplevelsen så menar jag bara att man upplever det som om man vore skild från det. Inte att det någonsin kan vara så egentligen.

Allt jag vet är att jag tyckte mig uppleva något som gurus sa att man kunde uppleva.
Den information jag fick om att det finns en observatör ledde mig till att tolka verkligheten så.


Tanken dök upp senare efteråt. Först trodde jag totalt på det, i några år.


Subjekt och objekt är har givetvis inte samma koordinater, men de sitter ihop och utgör en intonande övergång utan skarp gräns – innan man tänker på dem som skilda ting.


Men då säger man något, så det är en upplevelse inom intellektets ramar.
Om man inte säger något alls finns väl inget sätt att gå till väga för att identifiera sig som en enskild identitet?

Är inte existens och bliss också fenomen som upplevs - d.v.s. en del av upplevelsen snarare än synonymt med det innersta jaget? Vad finns kvar när även dessa fenomen försvinner?

[quote=Esolcsid|48888375]

Ja.




Det stämmer. Ingen enskild identitet, visst. Vad jag tjatar om är bara att det måste finnas något där som upplever upplevelsen. Jag är bliss, extas, överflödande lycka och glädje. Men hur vet jag det? Vad är det som upplever detta? Extas finns inte rakt ut i luften bara, det är en upplevelse som någon/något härbärgerar.

Kan existensen försvinna? Jag tror inte det. Jag kan inte påminna mig att jag inte har existerat
Det ingår inte i min erfarenhet.