Egots död

Tror inte det. Allt man företar sig är ett uttryck för egot. All aktivitet skapas av egot. All aktivitet är självdefinierande.
Det som inte är egot har ingen vilja utan vilar i sig själv utan önskan att göra något; nuet går inte att överträffa.
Att vilja något är en distraktion.

Ja, men det är ju enbart ett temporärt tillstånd. Alltså ett ego-trancenderade ögonblick.

Man kan inte stanna i detta. Det är en illusion i sig. Allt flyter.

Allt vi företar oss är ett uttryck av universum/oneness, all aktivitet skapas av universum/oneness, all vilja skapas av universum/oneness.

Allt, inkl ego-illusionen, skapas av universum/oneness.

Vi är universum/oneness. Och ingen av oss har någonsin varit något annat.

Väldigt flummig tråd. Verkar bara tilltala redan invigda och folk med svag självkänsla som tyr sig till vad som. Har ni något annat att erbjuda, annat än ert eviga raljerande om universum och fllow?

Eller går ni bara på magkänslan? Magkänslan räcker ju ofta långt.

Ja det är verkligen för mycket flummigt snack i det här, håller jag med om.

Dock är allt rätt logiskt. Allt flyter hämtat från grekiskans panta rei. Herekleitos "man kan inte stiga i samma vatten två gånger" logiskt?

Att leva i nuet känns också rätt logiskt, vi kan liksom inte göra något annat.

Ja, du har givetvis rätt. Det krävs en liten bit intresse eller sökande för att detta ämne skall verka vara något annat än världsfrånvänt flum.

Och den dag man kliver in i detta ämne, även då finner man ett evigt raljerande om universum, ego, flow, oneness, awareness, emptiness, illusioner, nuet, mindfulness, osv osv.

Och någonstans i allt det där raljerande finns pointers, liknelser och beskrivningar. Ord som får dig att tänka och känna i magen, att något inte är som du alltid trott det var.

Och när det händer, då börjar en resa du inte trodde kunde vara möjlig i dina vildaste fantasier.

(Och det där med svag självkänsla har du ju också rätt om, man kan tom säga att flera av dom här inne har exakt noll självkänsla. Ty upplevelsen av ett jag existerar inte alls för vissa.)

Självkänsla bygger ju på att något ska acceptera sig självt. Om självt är borta består enbart acceptans.

Ibland tänker jag att stark självkänsla, och ett hyfsat välfungerande liv, tar dig längre från möjligheten att se igenom egot.

Då ligger så mycket trygghet i det starka egot, och i princip ingen anledning att ifrågasätta det.

Allt vi ser omkring oss består av samma beståndsdelar i grunden, atomer, kvarkar, eller om man vill, strängar. Men det betyder inte att guld och bajs är samma sak ur upplevelsesynpunkt.

Egot är en illusorisk separation från helheten, ja. Vi upplever oss som avgränsade enheter i förhållande till alltet när vi är i vårt ego. Och visst är detta ego också en del av alltet, det kan ju inte vara utanför allt som är. Men för att skapa eller vilja något krävs en individ, en person som önskar förändring (eller status quo). Universum/oneness vill ingenting. Vem finns där att vilja något?

Man kan inte stanna i detta om man vill interagera i världen, nej. Jag tycker heller inte att det är önskvärt. Har man en gång sett igenom illusionen har den ingen makt längre och man behöver inte sitta timme ut och timme in i meditation. Jag tycker snarare att man ska ta del av illusionen, använda den, gräva i myllan, få skit på händerna, vi lever här på jorden och för mig verkar det vara slöseri att inte ta del i det livet.

Himlen kan vänta Snart nog är vi där ändå. Dum vivimus, vivamus.

Ja. Därför är det så välgörande med en personlig kris, ett känslomässigt trauma eller något som knuffar en ur den trygga självbilden.