2010-10-23, 20:35
#1
Denna tråden är en ganska stor beskrivning på mitt liv, för att ni ska förstå mig, och troligtvis kunna hjälpa mig med min ångest. Jag känner även att jag vill skriva av mig. Tråden kanske ligger på fel ställe, men det tror jag inte.
Mitt liv började istortsett när jag var en 13-14 år. Allt under denna ålder har jag inget minne ifrån alls. Jag började röka.
Visst, det var inte coolt, man kanske trodde det när man var liten, men jag kände på mig att jag skulle bli rökare innan jag ens började, för jag gillade lukten, speciellt gammal rök på en tröja eller när någon rökt inne, och jag hade rökare ganska nära mig.
Jag vet inte om man ska ångra det eller inte, jag menar, visst det gav följder som beroende och jag lever väldigt fattigt att jag ber min mamma om pengar till cigaretter, jag röker för mycket.
Men samtidigt, jag tjänade vänner på det, från att ha 2 vänner tidigare, så var man snart omringad av vänner, det populära gänget på skolan som ingen vågade prata skit om.
Visst, vi kanske inte var så coola då heller, men det har aldrig varit mitt mål i livet.
Livsnjutare kanske är ett annat ord, felaktigt, men rätt på samma gång, det beror ur vilket perspektiv man ser det från. Skolka, chilla, ta en cigarette och ta det lugnt var de vi älskade mest.
Visst har man varit nervös samtidigt, när man blev tagen när man drack starköl på rasten och blev tagen till rektorn eller när man snattade och fick springa från snuten.
Morsan blev väl lite besviken på mig den gången jag drack öl, men till min morsa skyllde jag på mina polare, och mina polare gjorde likadant fast de skyllde på mig osv, vi skyllde på varandra för våra egna morsor.
Var de någon som kaxade så tog man tillfället att hota honom när han gick ensam, på helgerna var man hos en kvinnlig polare som brukade supa med sin egna morsa, där satt man, smakade på en öl och rökte inomhus, då kände man sig verkligen som en kung, för det var så jäkla chill.
Föräldrarna har alltid undrat, och undrar nog fortfarande, vad fan gör jag varje dag när jag är ute?
Svaret blir oftast "inget, tar det lugnt", fast under denna period så gjorde man oftast dåliga saker som att göra sönder saker, snatta, springa från snuten och gömma sig från Securitas.
Jag är väl inte stolt över mitt liv som varit, men jag kan inte låta bli att fälla en tår och hoppas att det blir som förr!
Efter ett tag kom boffningen, vi hällde toalettrengöringssprej i en påse, drog in ångorna, det var roligt, det gjorde att man glömde bort tiden och tiden gick fort.
Detta är nog det jag ångrar mest i livet, ångrar att jag ens testade första gången, och när polisen började misstänka oss så blev det dags att sluta, och det smartaste var väl inte att man gjorde detta i skolan.
När man väl slutat med boffningen, så trodde man att de skulle bli lite chillare, lite lugnare och lite mer som förr. Men icke, det blev bara värre.
Drogerna kom. Visst förstod man att alla någon gång testar droger i livet, även jag testade en gång och lät bli, men mina polare fortsatte, de blev beroende.
Medans mina polare blev beroende av droger, så satt jag hemma och blev beroende av datorspel, för jag klarade inte av att vara med mina polare som höll på med droger, inte just då, inte vid det tillfället.
En hel sommar satt jag inne vid dumburken och spelade, och jag vill tacka klippet på youtube "The only thing I know" som hjälpte mig att tagga ner på spelandet. (Då beroendet kom tillbaka för inte alls längesen och var svårare att bli av med)
Snuten agerade för sent. För när de väl agerade, så var de hårt inne i beroende, och då hjälpte det inte att de blev tagna, drogerna ifrån tagna och deras föräldrar meddelades. Det resulterade istället till att de tog mer droger, de fick stora skulder och främst för att polisen beslagtagit deras droger tidigare.
Efter 2-3 gånger att de åkt fast hos herr polis så började skita i sina liv totalt, de var nästan aldrig hemma, de flesta sov hos sina langare istället.
Jag förlorade de flesta vänner, de åkte in på fosterhem, fosterfamiljer och ungdomsanstalter.
Det var jag och 3 andra kvar, som överlevde striden, som fortsatte umgås.
Det var en jobbig tid för oss alla, och då började alkoholen komma för oss som var kvar. Nästan varje eller varannan helg söp vi till, försökte glömma allt jobbigt som hänt.
Vi var hiphoppare, mer eller mindre och hatade av samhället, och jag kommer alltid glömma den tiden.
Idag är jag 22 år, arbetslös, sitter här och saknar den gamla tiden som varit, jag skulle kunna dö för att få uppleva det en gång till. Men livet måste gå vidare, men jag saknar mina vänner, och de som åkte in på olika hem har jag inte sett sedan dess, jag saknar dom otroligt mycket, jag vill veta hur de går för dom nu, om dom har klarat sig från drogerna, om dom har något jobb, jag vet inte!
Jag har ångest varje dag, för jag saknar den gamla tiden och jag har även blivit förälskad i en tjej, som jag inte ens vet om hon gillar mig, ångesten förvärras när man tänker på henne, för jag har svårt att prata med tjejer, tjejer som jag gillar är det nästan omöjligt att få fram ett ord hos. Men jag tränar på det.
Det jag undrar är, hur jag ska klara mig förbi detta? Känns som att tiden bara står still, ångesten äter upp mitt liv, ångesten är skapad av mina minnen, för jag saknar den tiden så otroligt mycket.
Slänger även en liten låt http://www.youtube.com/watch?v=Yweqh...eature=related för att beskriva mina känslor lite mer.
Mitt liv började istortsett när jag var en 13-14 år. Allt under denna ålder har jag inget minne ifrån alls. Jag började röka.
Visst, det var inte coolt, man kanske trodde det när man var liten, men jag kände på mig att jag skulle bli rökare innan jag ens började, för jag gillade lukten, speciellt gammal rök på en tröja eller när någon rökt inne, och jag hade rökare ganska nära mig.
Jag vet inte om man ska ångra det eller inte, jag menar, visst det gav följder som beroende och jag lever väldigt fattigt att jag ber min mamma om pengar till cigaretter, jag röker för mycket.
Men samtidigt, jag tjänade vänner på det, från att ha 2 vänner tidigare, så var man snart omringad av vänner, det populära gänget på skolan som ingen vågade prata skit om.
Visst, vi kanske inte var så coola då heller, men det har aldrig varit mitt mål i livet.
Livsnjutare kanske är ett annat ord, felaktigt, men rätt på samma gång, det beror ur vilket perspektiv man ser det från. Skolka, chilla, ta en cigarette och ta det lugnt var de vi älskade mest.
Visst har man varit nervös samtidigt, när man blev tagen när man drack starköl på rasten och blev tagen till rektorn eller när man snattade och fick springa från snuten.
Morsan blev väl lite besviken på mig den gången jag drack öl, men till min morsa skyllde jag på mina polare, och mina polare gjorde likadant fast de skyllde på mig osv, vi skyllde på varandra för våra egna morsor.
Var de någon som kaxade så tog man tillfället att hota honom när han gick ensam, på helgerna var man hos en kvinnlig polare som brukade supa med sin egna morsa, där satt man, smakade på en öl och rökte inomhus, då kände man sig verkligen som en kung, för det var så jäkla chill.
Föräldrarna har alltid undrat, och undrar nog fortfarande, vad fan gör jag varje dag när jag är ute?
Svaret blir oftast "inget, tar det lugnt", fast under denna period så gjorde man oftast dåliga saker som att göra sönder saker, snatta, springa från snuten och gömma sig från Securitas.
Jag är väl inte stolt över mitt liv som varit, men jag kan inte låta bli att fälla en tår och hoppas att det blir som förr!
Efter ett tag kom boffningen, vi hällde toalettrengöringssprej i en påse, drog in ångorna, det var roligt, det gjorde att man glömde bort tiden och tiden gick fort.
Detta är nog det jag ångrar mest i livet, ångrar att jag ens testade första gången, och när polisen började misstänka oss så blev det dags att sluta, och det smartaste var väl inte att man gjorde detta i skolan.
När man väl slutat med boffningen, så trodde man att de skulle bli lite chillare, lite lugnare och lite mer som förr. Men icke, det blev bara värre.
Drogerna kom. Visst förstod man att alla någon gång testar droger i livet, även jag testade en gång och lät bli, men mina polare fortsatte, de blev beroende.
Medans mina polare blev beroende av droger, så satt jag hemma och blev beroende av datorspel, för jag klarade inte av att vara med mina polare som höll på med droger, inte just då, inte vid det tillfället.
En hel sommar satt jag inne vid dumburken och spelade, och jag vill tacka klippet på youtube "The only thing I know" som hjälpte mig att tagga ner på spelandet. (Då beroendet kom tillbaka för inte alls längesen och var svårare att bli av med)
Snuten agerade för sent. För när de väl agerade, så var de hårt inne i beroende, och då hjälpte det inte att de blev tagna, drogerna ifrån tagna och deras föräldrar meddelades. Det resulterade istället till att de tog mer droger, de fick stora skulder och främst för att polisen beslagtagit deras droger tidigare.
Efter 2-3 gånger att de åkt fast hos herr polis så började skita i sina liv totalt, de var nästan aldrig hemma, de flesta sov hos sina langare istället.
Jag förlorade de flesta vänner, de åkte in på fosterhem, fosterfamiljer och ungdomsanstalter.
Det var jag och 3 andra kvar, som överlevde striden, som fortsatte umgås.
Det var en jobbig tid för oss alla, och då började alkoholen komma för oss som var kvar. Nästan varje eller varannan helg söp vi till, försökte glömma allt jobbigt som hänt.
Vi var hiphoppare, mer eller mindre och hatade av samhället, och jag kommer alltid glömma den tiden.
Idag är jag 22 år, arbetslös, sitter här och saknar den gamla tiden som varit, jag skulle kunna dö för att få uppleva det en gång till. Men livet måste gå vidare, men jag saknar mina vänner, och de som åkte in på olika hem har jag inte sett sedan dess, jag saknar dom otroligt mycket, jag vill veta hur de går för dom nu, om dom har klarat sig från drogerna, om dom har något jobb, jag vet inte!
Jag har ångest varje dag, för jag saknar den gamla tiden och jag har även blivit förälskad i en tjej, som jag inte ens vet om hon gillar mig, ångesten förvärras när man tänker på henne, för jag har svårt att prata med tjejer, tjejer som jag gillar är det nästan omöjligt att få fram ett ord hos. Men jag tränar på det.
Det jag undrar är, hur jag ska klara mig förbi detta? Känns som att tiden bara står still, ångesten äter upp mitt liv, ångesten är skapad av mina minnen, för jag saknar den tiden så otroligt mycket.
Slänger även en liten låt http://www.youtube.com/watch?v=Yweqh...eature=related för att beskriva mina känslor lite mer.
__________________
Senast redigerad av Robs 2010-10-23 kl. 20:50.
Senast redigerad av Robs 2010-10-23 kl. 20:50.
Tänker tillbaka på dom gamla goda tiderna när man gick på högstadiet och gjorde allt galenskap. Men det bästa du kan göra är att rycka upp dig. Bara dra ett streck över alltihop och försöka glömma. Som du beskriver det, får jag uppfattningen att allt du varit med om bara har påverkat dig negativt. Du är värd så mycket mer än så... Ut och skaffa vänner, gå på fester och skapa nya minnen istället. 
