Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Om Lisbeth så menar jag tvärtom att det inte alls framgår av hennes vittnesmål att hon skulle ha stått och stirrat mördaren i synen. Utan de iakttagelserna menar jag att hon gjort medan hon stått på huk. Det finns många detaljer som tyder på just det, både från andra vittnesmål och från Lisbeths egna.
Förloppet utifrån betraktat är precis vad jag sagt, nämligen att mördaren avfyrar två skott i snabb följd varefter Lisbeth omedelbart går ner på huk vid Palme. Hon står inte kvar och glor, men det gör mördaren. Att hon inte omgående iakttagit mördaren efter skotten framgår av att hon aldrig sett vare sig vapnet som sådant eller någon handrörelse när han stoppar undan det innanför jackan.
Från Lisbeths egen synvinkel finns starka tecken på att hennes iakttagelser av mördaren görs medan hon står på huk. Dels framstår han som överdrivet stor och kraftig, vilket inte är så konstigt om man är sammankrupen nere vid marken och i en så utsatt läge.
Andra saker som tyder på det är Lisbeths starkt överdrivna avståndsbedömningar, som starkt tyder på att hon befinner sig nära marken och därför saknar det perspektiv man får när man står upp. Hon säger att Björkman stod 30 meter bort och att mördaren stod 10 meter bort. Båda avstånd är överdrivna med en faktor 3. Så de iakttagelserna görs med största sannolikhet i hukläge.
Du är ju väldigt duktig på detaljer, medan jag mest arbetar ur minnet från vad jag jobbat igenom för några år sedan. Visserligen har det tillkommit en del saker under resans gång men inget som föranlett några radikala revisioner. För mig är det "bra motion" att prata detaljer, så att man håller minnena levande och ibland även får påminna sig genom att läsa om delar av materialet. Gott så.
Det jag velat framhålla om hela situationen handlar ändå mest om de radikala revisioner jag fick göra av min egen bild av hur mordet gått till när jag för första gången tröskade igenom materialet under hösten 2017. Innan dess hade jag bara den lekmannabild som jag kallar för "folkloren" om hur mordet gått till, hur gärningsmannen såg ut, och så vidare. Det vill säga sådant som man hört i nyheterna och läst om i tidningarna, men inte mycket mer än så.
Vidare hade jag hela tiden utgått från att mordet varit ett tillfällighetsdåd utfört av en ensam gärningsman, och då troligtvis Christer Pettersson men möjligen någon annan. Jag ifrågasatte aldrig egentligen den ensamme galningen. Att jag nämner det här beror på att just däri står förklaringen till varför jag aldrig brytt mig särskilt mycket om Palmemordet. För om mordet var ett tillfällighetsdåd av en ensam galning så är det för mig fullständigt ointressant.
Christer Pettersson kommer gåendes på trottoaren och råkar ha en laddad revolver på sig. Han får syn på Palme, vänder på klacken och skjuter honom, sedan springer han därifrån. Vad är det för intressant med det? Du kan stoppa in vilken favoritkille du vill i den rollen, typ Christer Andersson. Han sitter på fiket, sedan knallar han hemåt och får då syn på Palme utanför Grand. Då säger han att "nu jäsingen ska jag plocka honom" och så går han hem och hämtar skjutjärnet, går ner och ställer sig och spanar. När Palme kommer ut går han efter honom och vid Tunnelgatan skjuter han och sedan sticker han. Vad intressant hörrö! Det är ju verkligen något som jag skulle vilja lägga ner månad ut och månad in på att sitta och dryfta här på forumet.
Ursäkta min franska, men från min synvinkel så hör väl Engström-tråden i forumet det mest sinnesrubbade jag någonsin sett. Här sitter alltså ett helt gäng och diskuterar månad ut och månad in om någon som vi med säkerhet kan avföra därför att han har alibi. Och även om vi inte kunde det så skulle det ändå vara totalt ointressant om han skjutit Palme som ensam galning. Däremot har jag väl kanske lite mer förståelse för dem som försökt att knyta Engström till underrättelsetjänsten och sett honom som en del i en mordkomplott. Då handlar det i alla fall om någonting. En ensam galning handlar ju inte om någonting alls.
Nu hade jag gjort vissa iakttagelser på annat håll (om Kennedy, som intresserat mig längre än Palme) och då tyckte jag att jag borde kolla upp det här med Palmemordet, om det ändå inte kunde finnas någonting liknande där. Därför tog jag kontakt med Gunnar Wall och Lars Borgnäs, och medan Wall som är ett riktigt as snäste av mig så var Borgnäs både hjälpsam och mottaglig. Därför tröskade jag igenom det här materialet under hans faderliga överinseende. Men när jag inte kom fram till rätt slutsatser så var det inte välkommet där, och då tröttnade jag till slut på den attityden för att istället fortsätta på egen hand.
I alla fall blev det något av en chock för mig att konfronteras med det faktiska utredningsmaterialet, för det intryck det gav skiljde sig högst väsentligt från den folklore som cirkulerat och därmed även från mina egna förutfattade meningar. Kort sagt var det väldigt mycket som inte stämde, och en massa saker som togs för givna visade sig vara väldigt dåligt underbyggda. Framför allt kom jag ganska snabbt fram till att vi mest sannolikt hade två gärningsmän, varav den ene sköt medan den andre fanns i gränden och sprang upp på åsen. Tvåmannascenariot hamrades ut från den utgångspunkten, och med två gärningsmän blir det naturligtvis omöjligt att vidhålla den ensamme galningen.
Då blev det intressant, tyckte jag, och på den vägen är det. Sedan menar jag även, att Palmemordet är en väsentlig del av landets historia och att även om det fanns många som inte direkt sörjde Palmes frånfälle så var det likväl en tragedi för landet i dess konsekvenser. Även om urspårningen redan då var i full gång så har det blivit sju resor värre sedan dess.
Jag bodde utomlands en massa år och har därför "filmen avklippt" vad Sverige beträffar, men fick kulturchock när jag kom tillbaka och upptäckte hur folk i det här landet hade det ställt i huvudet. För mig är det här Palmemordets essens, det handlar om det här programmet som går ut på att stuva om i huvudena på folk tills hela landet är ett enda stort dårhus. Ironiskt nog har Palmemordet cementerat Olof Palmes egen "sköna nya värld"-regim och drivit på utvecklingen mot det totala dårhus vi har idag.
Där har de i alla fall lyckats till fullo, och för att få landet på fötter igen menar jag att det är nödvändigt att reda ut Palmemordet. Peter Dale Scott, den kanadensisk-amerikanske nestorn i Kennedyforskningen tillika upphovsmannen till begreppet "djupa staten", har sagt om Kennedymordet att lösningen är liktydig med regimskifte i Amerika. Det kan man bara stämma in i och dessutom vill jag utsträcka det till att även gälla Palmemordet och Sverige. Det här är då grunden till mitt intresse för Palmemordet.
Sedan hör jag till dem som inte bara målar med bred pensel utan även försöker titta på detaljerna. Då uppstår det en massa sådana här diskussioner av det slag som du och jag har, och som handlar om att det och det vittnet säger så och så om formen på den och dens huvudbonad. Det kan ju vara kul och trevligt att bolla fram och åter, inget fel med det. Men samtidigt får man inte förlora överblicken över skogen för alla träd. Det är ju inte kepsar och mössor som det här fallet handlar om, utan det handlar om vad som hänt med landet och hur man ska kunna rätta till det.
Jag tror inte heller på att LP skulle stått och stirrat på GM någon längre tid. Men heller inte att hon vände sig om och gick ner på huk i en och samma rörelse.
Då är möjligheten att LP vänder sig och först stående tittar ner mot den liggande OP ett kort ögonblick. Det är då LL ser GM stå mittemot LP. LP ser ner mot den liggande OP och GM mittemot tittar mot LP. I nästa sekvens går LP ner på huk och tittar sig sen vädjande omkring efter hjälp och det är först då hon tittar upp mot GM.
Jo du måste ju få till det så att den ensamme gärningsmannen blir 186 cm lång, och då gäller det att gripa efter halmstrån. Under denna halva sekund som Ljungqvist gjort den för dig avgörande iakttagelsen så skulle alltså Lisbeth likväl ha uppfattat det som om mördaren stod tio meter bort? Eller står hon kanske och stirrar in i gränden medan mördaren från sin upphöjda position böjer huvudet för att fingranska henne?
Hon inleder ju vänstervridningen direkt efter första skottet och hinner vrida sig typ 30-45 grader innan tvåan avfyras och går igenom kappan. Somliga säger att hon blev meddragen lite i fallet, men jag tycker underlaget för det verkar skakigt. Framför allt stupar det på att tvåan då inte fungerar ballistiskt, men jag tycker heller inte att några vittnesuppgifter talar för att hon sugs med eller vinglar.
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist så att du på så vis kan få upp längden på mrödaren till 186 cm? Det tror jag inte, och det är väl så att säga sista ordet i saken från mitt håll.
I min genomgång av min egen historia med Palmemordet så nämnde jag inte ens att just mördarens kroppslängd var en av de saker som jag genast såg att hade blivit fel i folkloren. Jag såg att mördaren var betydligt kortare än vad vi hade fått höra. Det här var också en av de saker som inte togs emot väl av Borgnäs. För precis som du har han en särskild kandidat i bakhuvudet och den kandidaten är längre än det finns underlag för. Då töjer man på underlaget istället för att anpassa kandidatvalet till de data som föreligger.
Ironiskt nog blir det då emellertid så, att även om Björkman är ett förträffligt vittne som Borgnäs lutar sig emot i snart sagt allt så förvandlas den inställningen raskt till sin raka motsats när mördarens kroppslängd kommer på tal. Då helt plötsligt är Björkman utvecklingsstörd och kan inte justera för den veritabla beefeater-mössa som Palme har på huvudet och som gör honom betydligt längre än vad han egentligen var.
Även du håller på med att joxa med Björkmans enkla uttalande i förhör på mordnatten att "alla tre var ungefär lika långa". Då är det väl självklart, menar jag, att för att man ska få det intrycket måste gärningsmannen i längd ligga någonstans mittemellan Olof och Lisbeth Palme. Annars får man ju en glasklar gruppering med två längre personer till vänster och en kortare till höger.
Du tar upp att Björkman misstog mördaren för en kvinna, och även det talar ju starkt för att denne i själva verket inte var särskilt lång utan att det fanns en man (Palme) och två kvinnor i sällskapet. Även den där till synes intima handrörelsen när mördaren tar Palme på axeln bidrog ju det intrycket.
Notera även, att när Björkman väl fått höra att offret var Olof Palme, vilket han tydligen aldrig fick veta på själva mordnatten – i alla fall inte i tid till det förhöret – så ändrar han sin story till att de två som gick till vänster var ungefär lika långa medan den till höger (Lisbeth) var kortare. Det där menar jag är troligtvis en psykologisk effekt av att han fått klart för sig att han misstagit mördaren för en kvinna.
Så här kan man hålla på och detaljtröska, vilket jag gjort inte minst med den mycket detaljorienterade och ihärdige Borgnäs. Det går naturligtvis fint, men bara till en viss gräns. Att sätta spotlighten på en viss punkt, som du plägar göra, det innebär även att man utelämnar en massa annat som sitter ute i mörkret så att säga.
Det är det där jag hela tiden påminner om, att man måste göra en samlad analys av hela klabbet för att medelst systemanalys kunna sammanställa och jämka resultaten. Sådant har jag professionell bakgrund i och kände mig därför väl skickad för att tillämpa det på just Palmemordet – precis som jag även tillämpat det på Kennedymordet och några andra liknande komplexa problem som vi emellertid inte behöver ta upp och dryfta här.
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist
Nej riktigt så menar jag inte. Jag menar att LP först vänder sig om och tittar ner på OP innan hon strax efter det går ner på huk.
Vad har det för betydelse? Förloppet är ju ganska glasklart. Mördaren befinner sig två meter bakom Lisbeth när han avfyrar tvåan, och när han gjort det backar han upp ett par steg snett in mot Dekorimahörnan och försvinner på så sätt ur Björkmans blickfält. Där inne hölstrar han vapnet vilket Ann-Charlott Holmgren ser i silhuett och berättar om i förhör.
Leif Ljungqvist ser dock inget av detta, utan hans iakttagelse av mördaren sker först efter hölstringen när mördaren alltså redan förflyttat sig in till hörnan och redan stoppat undan vapnet.
För att du ska få ihop din story så måste Lisbeth stå kvar och "klia sig i huvudet" i åtminstone ett par, tre sekunder innan hon till slut bestämmer sig för att gå ner på huk. Det är ju nonsens.
När Ljungqvist gör sin iakttagelse så befinner sig mördaren alla gånger tre meter från Lisbeth och då anser sig alltså Ljungqvist kapabel att bedöma mördarens kroppslängd på basis av den vinkel mördaren har på huvudet när han tittar ner på Lisbeth. Även detta är totalt nonsens.
Även om Lisbeth stod på benen, vilket hon inte gjorde, så skulle Ljungqvist inte ens kunna veta om mördaren tittar på Lisbeth eller på den liggande Palme. Mest troligt kollar han väl om Palme ligger still eller om man företer några livstecken. Alltihop är rent nys.
Den där sekunden som din story förutsätter, nämligen där mördaren redan backat upp och hölstrat men innan Lisbeth gått ner på huk, den finns kort sagt inte. För innan han hölstrar är hon redan nere på huk. Ta Ann-Charlott Holmgren till exempel. Hon ser ju när han hölstrar men hon ser inte någon Lisbeth som står ivägen mitt i silhuetten, utan då är hon redan nere på huk och därför ur vägen.
Ljungqvist har ingen lasermätare i huvudet och inget fotografiskt minne, utan med hans iakttagelseförmåga och minne är det lika väl (eller illa) beställt när han gör den här iakttagelsen som när han gör andra iakttagelser, och då vet vi att det är lite si och så med den saken.
Nu tycker jag det får räcka med det här. Så här ser hela saken ut från mitt håll: När jag upptäckte, redan inom någon vecka efter att jag börjat tröska materialet på hösten 2017, att mördaren verkade vara betydligt kortare än vad folkloren sagt så hade jag ingen särskild kandidat. Däremot tyckte jag att det var egendomligt att andra inte uppdagat och påpekat det förut. Sedan grävde jag igenom det och kunde konstatera att mördaren var typ en decimeter kortare än folkloren sagt.
När jag i allt väsentligt sammanställt signalementet inklusive kroppslängden så snubblade jag över det där med Tarkovskij. Då blev han den ende konkrete kandidat som fanns "med namn och bild" och som passade in på signalementet. Därför tog jag en närmare titt på honom, dels från Palmesynpunkt men lika mycket därför att jag under många år intresserat mig för lite "smalare" europeisk film.
Det här betyder ju inte att jag sitter och körsbärsplockar och anpassar allt mellan himmel och jord för att det ska passa in på Tarkovskij, utan mördaren kan lika gärna vara någon helt annan – fast i så fall med ungefär samma kroppslängd och utseende som honom. Det är dock inte så lätt att hitta andra kandidater. Jag har både letat själv och efterlyst sådana hos andra, men får inget napp.
Att man då lägger ner tid på en specifik kandidat handlar väl mer om att om man har en konkret person med namn och bild, och då har man i alla fall någon som det går att undersöka och gräva i. De andra tänkbara kandidaterna finns ju inte med namn och bild utan är helt abstrakta "fantomer" och som det därför inte går att gräva i.
När "änkan" dök upp ett par år senare så tyckte jag även att hennes exmake LZJ var intressant just därför att han åtminstone i någon mån passade in på signalementet. Men sedan ledde det ingen vart, mest beroende på att det inget konkret framkom annat än signalementet. Änkans story är svårarbetad på alla sätt och vis, inte minst därför att hon själv verkar vilja ha det på det viset.
Så jag står fortfarande kvar med en enda konkret kandidat, även om jag gärna skulle önska att det dök upp andra. Men då måste de som sagt passa in på signalementet liksom även på övriga data. Att sitta och töja och bända och försöka sy ihop något som passar en på förhand bestämd kandidat är helt enkelt inte förenligt med mitt arbetssätt. Det vore totalt meningslöst och ett slöseri med tid och energi.
De data som finns tillgängliga rörande Palmemordet utesluter i praktiken en ensam gärningsman, utan visar klart och tydligt att Palmemordet var organiserat och dessutom att svensk underrättelsetjänst varit direkt inblandad i planeringen och utförandet av attentatet – liksom naturligtvis i mörkläggningen efteråt.
Vare sig Andersson, Pettersson eller Engström passar in som gärningsmän i ett sådant sammanhang, och dessutom passar ingen av dem in på signalementet – inte ens Pettersson vars ansikte ändå liknar mördarens. Dessutom finns inget sätt på vilket någon av de här kandidaterna skulle kunna ha utfört mordet, utan även i det avseendet måste man manipulera vittnesuppgifterna för att bereda väg för det.
Att då sitta år ut och år in och försöka knåda till det hela så att det passar in på den egna favoritkandidaten ter sig för mig kort sagt totalt rubbat. Som jag tidigare privat uttryckt saken utgör det en slags "nekrofil besatthet" med de här tragiska figurerna – Andersson, Pettersson, Engström och kompani – som många i palmeriet fastnat i och sedan visst inte klarar av att ta sig ur.
Jag sympatiserar i och för sig med Basfaktas inställning till att inte i onödan dra fram kandidater förrän man har ganska ordentligt på fötterna. Men samtidigt måste det ju gå att resonera hypotetiskt även om konkreta kandidater utan att fördenskull rikta ett anklagelsens pekfinger. Det är trots allt stor skillnad mellan arbetshypoteser och färdiga analysresultat.
I vissa fall hamnar man emellertid i besvärliga lägen. För min del handlar det då särskilt om Birger Elmér, där jag menar att arbetshypotesen börjat nå en sådan grad av konkretion att man får röra sig framåt med viss försiktighet. I övrigt ser jag inga sådana hinder, och det gäller då även Tarkovskij där kopplingarna alltjämt är för svaga för att det där pekfingret ska titta fram.
Mot de "sedvanliga misstänkta" pekas det naturligtvis friskt i palmeriet, detta även om det helt och hållet saknas grund för det. Sådant finner jag motbjudande, och särskilt när pekfingret riktas mot enskilda avlidna som aldrig varit offentliga personer eller befattningshavare, och vars efterlevande inte besitter sådana resurser att de kan försvara sig mot sådana ogrundade och falska anklagelser. Då talar vi alltså inte om arbetshypoteser utan om bestämda och förutfattade meningar i skuldfrågan.
Om jag läser lite vad Ann-Charlott vittnar om så står det så här:
Efter första och andra skottet har gärningsmannen ställt sig på höger sida om Olof Palme som blev skjuten. Damen i sällskapet hade böjt sig ner i samma ögonblick. Enligt kartan beskriver Ann-Charlott att gärningsmannen stått vänd med ansiktet vänt mot Wennergrencenter, alltså i nordlig riktning. Offret och hans fru stod till vänster om gärningsmannen sett från taxibilen.
Så som Ann-Charlott beskriver gärningsmannens och LP placeringar så måste hon tittat snett bakåt i taxin. Annars så stämmer det inte med höger och vänster. Om hon tittat snett bakåt i taxin så har hon alltså haft motljuset från Dekorima i bakgrunden. Sen är frågan om damen i sällskapet(LP) böjt sig ner i exakt samma ögonblick eller om hon först vänt sig om och tittat ner på OP 1 eller 2 sekunder innan hon hukade sig ner. Jag tror på det senare.
Jo det är väl känt att hon spegelvänt hela kalaset både i öst-västlig och nord-sydlig riktning, och tror alltså att mördaren står söder om paret Palme. När han då hölstrar stoppar han in vapnet med höger hand på vänster sida innanför jackan, säger hon. Men om man vänder på steken och ställer mördaren på rätt ställe och vänd i rätt riktning så betyder ett han han har vapnet i vänster hand och stoppar in det på höger sida innanför rocken.
Att mördaren stod till höger från Holmgrens håll sett stämmer utmärkt, för det var ju dit han backade efter skotten och på så vis försvann utom synhåll för Björkman. Det stämmer även att hon sett alltihop i motljus mot skyltfönstret dvs i silhuetter. Hon har inget djupseende utan sätter dem i fel ordning i djupled. Sedan säger Holmgren mycket riktigt att Lisbeth böjde sig ner i samma ögonblick som mördaren steg undan till höger. Det är då precis innan hölstringen sker, vilket i sin tur sker innan Ljungqvist får syn på mördaren.
Hela den här frågan om hur mordplatsen uppfattas från Delsborns taxi har jag varit inne på förut i något inlägg, och då även framhållit att Delsborn själv troligtvis uppfattar alltihop spegelvänt – även om han sedan tiger som muren om det. Men det är den spegelvändningen som enligt min uppfattning ligger bakom "två skott rakt i bröstet" som ambulanskillarna fått höra från något vittne på scenen. Det vittnet menar jag är Delsborn, och det visar då att han också vänt på steken precis som Holmgren.
Om jag förstår dig rätt så har alltså Ann-Charlott spegelvänt och sett fel på precis allt utom det exakta ögonblicket när Lisbeth böjde sig ner och mördaren steg till höger precis innan hölstringen skedde och det exakta ögonblicket då Ljungqvist (enligt dig) fick syn på mördaren.
Du jag sitter och svarar tålmodigt på inlägg efter inlägg där du kommer upp med en massa skit som jag redan förklarat flera gånger att jag inte är särskilt intresserad av att tröska. Du kan väl hålla på och tråka folk i Engström-tråden istället. Där sitter ju alla som driver tes om någon särskild gubbe som de hyser nekrofil vurm för.
Att Holmgren spegelvänt alltihop betyder ju inte att hon "sett fel på precis allt" utan det betyder bara att det finns en 180 graders rotation vad mördarens position beträffar. Hon är heller inte ensam om sådana rotationsproblem utan som sagt har även Delsborn samma problem, och dessutom finns ett tydligt rotationsproblem även hos Morelius även om det då inte handlar om hela 180 grader. Det är inget konstigt med att sådana problem dyker upp när iakttagelserna sker i motljus.
I övrigt tycker jag att Holmgrens vittnesmål är mycket bra, och det allra bästa är paradoxalt nog att hon liksom inte är rädd att göra bort sig lite. På så vis säger hon vad hon tänker utan att sila tugget alltför mycket. Delsborn som uppenbarligen gör samma rotation håller som sagt snattran om det, antagligen därför att han helt enkelt tycker det är ett pinsamt fel. Men även Delsborn sätter vapnet i fel hand på mördaren och talar dessutom om mördarens ryggtavla, som han ju inte sett medan de stod vid trafikljusen. Lägger man ihop bitarna så betyder de att även Delsborn roterat 180 grader.
Holmgren är det enda vittne som tydligt ser och berättar om hur mördaren hölstrar vapnet. Det är en mycket viktig iakttagelse, menar jag. Att hon ser det så pass tydligt beror på att Lisbeth då redan är ur vägen (på huk) och skymmer inte längre sikten från det hållet.
Vad Ljungqvist beträffar kan du raljera hur mycket du vill, men faktum kvarstår att han varken sett själva skjutningen, backningen in i hörnan eller hölstringen. Däremot ser han ju mördaren stå där i hörnan, säger han, och då måste han ju rimligtvis ha fått syn på honom direkt efter hölstringen. För så värst länge stod han inte kvar där innan han började ge sig iväg över och inåt Tunnelgatan.
Jo du har säkert rätt om det mesta men att GM, Lisbeth Palme och Ann-Charlott befann sig exakt i linje så att Ann-Charlott bara kunde se hölstringen när Lisbeth Palme hukade sig ner tvivlar jag en del på. Men det är inget som du behöver svara på.
Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Alla vittnen är problematiska, även AB som sa att Olof och Lisbeth Palme var ungefär lika långa. Det finns en rad olika beskrivningar från mordplatsen om GM:s eventuella huvudbonad. Herrhatt, Jack. N-mössa, något pyramidformat, barhuvad m.m.
Jag tror inte heller på att GM var barhuvad. Men LL säger också att det mesta han såg av GM var bara som en siluett och i mörker. Det LL säger sig sett i ljus var mest axlarna/övre delen på jackan och reflexer från snön nere vid fötterna på GM. Därför kan han säkert ha misstagit sig om att GM skulle varit barhuvad.
Det LL reagerade mest för var att det gått ut ett signalement om att GM haft keps vilket han vara säker på var fel då han inte sett någon skärm. Han säger också vid något tillfälle om att det eventuellt kunnat vara en huvudbonad som följde huvudets form väldigt väl.
Att GM och Lisbeth Palme stått mittemot varandra på nära håll under några sekunder ger även Lisbeth Palmes vittnesmål stöd för. Hon om någon borde ju veta det.
Du skriver väldigt bra, är enormt kunnig och påläst om MOP, gör mer djuplodade analyser än jag någonsin gjort, men ibland tror jag att du drar lite fel slutsatser.
Jag tror inte heller på att GM var barhuvad. Men LL säger också att det mesta han såg av GM var bara som en siluett och i mörker. Det LL säger sig sett i ljus var mest axlarna/övre delen på jackan och reflexer från snön nere vid fötterna på GM. Därför kan han säkert ha misstagit sig om att GM skulle varit barhuvad.
Det LL reagerade mest för var att det gått ut ett signalement om att GM haft keps vilket han vara säker på var fel då han inte sett någon skärm. Han säger också vid något tillfälle om att det eventuellt kunnat vara en huvudbonad som följde huvudets form väldigt väl.
Att GM och Lisbeth Palme stått mittemot varandra på nära håll under några sekunder ger även Lisbeth Palmes vittnesmål stöd för. Hon om någon borde ju veta det.
Du skriver väldigt bra, är enormt kunnig och påläst om MOP, gör mer djuplodade analyser än jag någonsin gjort, men ibland tror jag att du drar lite fel slutsatser.
Om Lisbeth så menar jag tvärtom att det inte alls framgår av hennes vittnesmål att hon skulle ha stått och stirrat mördaren i synen. Utan de iakttagelserna menar jag att hon gjort medan hon stått på huk. Det finns många detaljer som tyder på just det, både från andra vittnesmål och från Lisbeths egna.
Förloppet utifrån betraktat är precis vad jag sagt, nämligen att mördaren avfyrar två skott i snabb följd varefter Lisbeth omedelbart går ner på huk vid Palme. Hon står inte kvar och glor, men det gör mördaren. Att hon inte omgående iakttagit mördaren efter skotten framgår av att hon aldrig sett vare sig vapnet som sådant eller någon handrörelse när han stoppar undan det innanför jackan.
Från Lisbeths egen synvinkel finns starka tecken på att hennes iakttagelser av mördaren görs medan hon står på huk. Dels framstår han som överdrivet stor och kraftig, vilket inte är så konstigt om man är sammankrupen nere vid marken och i en så utsatt läge.
Andra saker som tyder på det är Lisbeths starkt överdrivna avståndsbedömningar, som starkt tyder på att hon befinner sig nära marken och därför saknar det perspektiv man får när man står upp. Hon säger att Björkman stod 30 meter bort och att mördaren stod 10 meter bort. Båda avstånd är överdrivna med en faktor 3. Så de iakttagelserna görs med största sannolikhet i hukläge.
Du är ju väldigt duktig på detaljer, medan jag mest arbetar ur minnet från vad jag jobbat igenom för några år sedan. Visserligen har det tillkommit en del saker under resans gång men inget som föranlett några radikala revisioner. För mig är det "bra motion" att prata detaljer, så att man håller minnena levande och ibland även får påminna sig genom att läsa om delar av materialet. Gott så.
Det jag velat framhålla om hela situationen handlar ändå mest om de radikala revisioner jag fick göra av min egen bild av hur mordet gått till när jag för första gången tröskade igenom materialet under hösten 2017. Innan dess hade jag bara den lekmannabild som jag kallar för "folkloren" om hur mordet gått till, hur gärningsmannen såg ut, och så vidare. Det vill säga sådant som man hört i nyheterna och läst om i tidningarna, men inte mycket mer än så.
Vidare hade jag hela tiden utgått från att mordet varit ett tillfällighetsdåd utfört av en ensam gärningsman, och då troligtvis Christer Pettersson men möjligen någon annan. Jag ifrågasatte aldrig egentligen den ensamme galningen. Att jag nämner det här beror på att just däri står förklaringen till varför jag aldrig brytt mig särskilt mycket om Palmemordet. För om mordet var ett tillfällighetsdåd av en ensam galning så är det för mig fullständigt ointressant.
Christer Pettersson kommer gåendes på trottoaren och råkar ha en laddad revolver på sig. Han får syn på Palme, vänder på klacken och skjuter honom, sedan springer han därifrån. Vad är det för intressant med det? Du kan stoppa in vilken favoritkille du vill i den rollen, typ Christer Andersson. Han sitter på fiket, sedan knallar han hemåt och får då syn på Palme utanför Grand. Då säger han att "nu jäsingen ska jag plocka honom" och så går han hem och hämtar skjutjärnet, går ner och ställer sig och spanar. När Palme kommer ut går han efter honom och vid Tunnelgatan skjuter han och sedan sticker han. Vad intressant hörrö! Det är ju verkligen något som jag skulle vilja lägga ner månad ut och månad in på att sitta och dryfta här på forumet.
Ursäkta min franska, men från min synvinkel så hör väl Engström-tråden i forumet det mest sinnesrubbade jag någonsin sett. Här sitter alltså ett helt gäng och diskuterar månad ut och månad in om någon som vi med säkerhet kan avföra därför att han har alibi. Och även om vi inte kunde det så skulle det ändå vara totalt ointressant om han skjutit Palme som ensam galning. Däremot har jag väl kanske lite mer förståelse för dem som försökt att knyta Engström till underrättelsetjänsten och sett honom som en del i en mordkomplott. Då handlar det i alla fall om någonting. En ensam galning handlar ju inte om någonting alls.
Nu hade jag gjort vissa iakttagelser på annat håll (om Kennedy, som intresserat mig längre än Palme) och då tyckte jag att jag borde kolla upp det här med Palmemordet, om det ändå inte kunde finnas någonting liknande där. Därför tog jag kontakt med Gunnar Wall och Lars Borgnäs, och medan Wall som är ett riktigt as snäste av mig så var Borgnäs både hjälpsam och mottaglig. Därför tröskade jag igenom det här materialet under hans faderliga överinseende. Men när jag inte kom fram till rätt slutsatser så var det inte välkommet där, och då tröttnade jag till slut på den attityden för att istället fortsätta på egen hand.
I alla fall blev det något av en chock för mig att konfronteras med det faktiska utredningsmaterialet, för det intryck det gav skiljde sig högst väsentligt från den folklore som cirkulerat och därmed även från mina egna förutfattade meningar. Kort sagt var det väldigt mycket som inte stämde, och en massa saker som togs för givna visade sig vara väldigt dåligt underbyggda. Framför allt kom jag ganska snabbt fram till att vi mest sannolikt hade två gärningsmän, varav den ene sköt medan den andre fanns i gränden och sprang upp på åsen. Tvåmannascenariot hamrades ut från den utgångspunkten, och med två gärningsmän blir det naturligtvis omöjligt att vidhålla den ensamme galningen.
Då blev det intressant, tyckte jag, och på den vägen är det. Sedan menar jag även, att Palmemordet är en väsentlig del av landets historia och att även om det fanns många som inte direkt sörjde Palmes frånfälle så var det likväl en tragedi för landet i dess konsekvenser. Även om urspårningen redan då var i full gång så har det blivit sju resor värre sedan dess.
Jag bodde utomlands en massa år och har därför "filmen avklippt" vad Sverige beträffar, men fick kulturchock när jag kom tillbaka och upptäckte hur folk i det här landet hade det ställt i huvudet. För mig är det här Palmemordets essens, det handlar om det här programmet som går ut på att stuva om i huvudena på folk tills hela landet är ett enda stort dårhus. Ironiskt nog har Palmemordet cementerat Olof Palmes egen "sköna nya värld"-regim och drivit på utvecklingen mot det totala dårhus vi har idag.
Där har de i alla fall lyckats till fullo, och för att få landet på fötter igen menar jag att det är nödvändigt att reda ut Palmemordet. Peter Dale Scott, den kanadensisk-amerikanske nestorn i Kennedyforskningen tillika upphovsmannen till begreppet "djupa staten", har sagt om Kennedymordet att lösningen är liktydig med regimskifte i Amerika. Det kan man bara stämma in i och dessutom vill jag utsträcka det till att även gälla Palmemordet och Sverige. Det här är då grunden till mitt intresse för Palmemordet.
Sedan hör jag till dem som inte bara målar med bred pensel utan även försöker titta på detaljerna. Då uppstår det en massa sådana här diskussioner av det slag som du och jag har, och som handlar om att det och det vittnet säger så och så om formen på den och dens huvudbonad. Det kan ju vara kul och trevligt att bolla fram och åter, inget fel med det. Men samtidigt får man inte förlora överblicken över skogen för alla träd. Det är ju inte kepsar och mössor som det här fallet handlar om, utan det handlar om vad som hänt med landet och hur man ska kunna rätta till det.
Citat:
Om Lisbeth så menar jag tvärtom att det inte alls framgår av hennes vittnesmål att hon skulle ha stått och stirrat mördaren i synen. Utan de iakttagelserna menar jag att hon gjort medan hon stått på huk. Det finns många detaljer som tyder på just det, både från andra vittnesmål och från Lisbeths egna.
Förloppet utifrån betraktat är precis vad jag sagt, nämligen att mördaren avfyrar två skott i snabb följd varefter Lisbeth omedelbart går ner på huk vid Palme. Hon står inte kvar och glor, men det gör mördaren. Att hon inte omgående iakttagit mördaren efter skotten framgår av att hon aldrig sett vare sig vapnet som sådant eller någon handrörelse när han stoppar undan det innanför jackan.
Från Lisbeths egen synvinkel finns starka tecken på att hennes iakttagelser av mördaren görs medan hon står på huk. Dels framstår han som överdrivet stor och kraftig, vilket inte är så konstigt om man är sammankrupen nere vid marken och i en så utsatt läge.
Andra saker som tyder på det är Lisbeths starkt överdrivna avståndsbedömningar, som starkt tyder på att hon befinner sig nära marken och därför saknar det perspektiv man får när man står upp. Hon säger att Björkman stod 30 meter bort och att mördaren stod 10 meter bort. Båda avstånd är överdrivna med en faktor 3. Så de iakttagelserna görs med största sannolikhet i hukläge.
Du är ju väldigt duktig på detaljer, medan jag mest arbetar ur minnet från vad jag jobbat igenom för några år sedan. Visserligen har det tillkommit en del saker under resans gång men inget som föranlett några radikala revisioner. För mig är det "bra motion" att prata detaljer, så att man håller minnena levande och ibland även får påminna sig genom att läsa om delar av materialet. Gott så.
Det jag velat framhålla om hela situationen handlar ändå mest om de radikala revisioner jag fick göra av min egen bild av hur mordet gått till när jag för första gången tröskade igenom materialet under hösten 2017. Innan dess hade jag bara den lekmannabild som jag kallar för "folkloren" om hur mordet gått till, hur gärningsmannen såg ut, och så vidare. Det vill säga sådant som man hört i nyheterna och läst om i tidningarna, men inte mycket mer än så.
Vidare hade jag hela tiden utgått från att mordet varit ett tillfällighetsdåd utfört av en ensam gärningsman, och då troligtvis Christer Pettersson men möjligen någon annan. Jag ifrågasatte aldrig egentligen den ensamme galningen. Att jag nämner det här beror på att just däri står förklaringen till varför jag aldrig brytt mig särskilt mycket om Palmemordet. För om mordet var ett tillfällighetsdåd av en ensam galning så är det för mig fullständigt ointressant.
Christer Pettersson kommer gåendes på trottoaren och råkar ha en laddad revolver på sig. Han får syn på Palme, vänder på klacken och skjuter honom, sedan springer han därifrån. Vad är det för intressant med det? Du kan stoppa in vilken favoritkille du vill i den rollen, typ Christer Andersson. Han sitter på fiket, sedan knallar han hemåt och får då syn på Palme utanför Grand. Då säger han att "nu jäsingen ska jag plocka honom" och så går han hem och hämtar skjutjärnet, går ner och ställer sig och spanar. När Palme kommer ut går han efter honom och vid Tunnelgatan skjuter han och sedan sticker han. Vad intressant hörrö! Det är ju verkligen något som jag skulle vilja lägga ner månad ut och månad in på att sitta och dryfta här på forumet.
Ursäkta min franska, men från min synvinkel så hör väl Engström-tråden i forumet det mest sinnesrubbade jag någonsin sett. Här sitter alltså ett helt gäng och diskuterar månad ut och månad in om någon som vi med säkerhet kan avföra därför att han har alibi. Och även om vi inte kunde det så skulle det ändå vara totalt ointressant om han skjutit Palme som ensam galning. Däremot har jag väl kanske lite mer förståelse för dem som försökt att knyta Engström till underrättelsetjänsten och sett honom som en del i en mordkomplott. Då handlar det i alla fall om någonting. En ensam galning handlar ju inte om någonting alls.
Nu hade jag gjort vissa iakttagelser på annat håll (om Kennedy, som intresserat mig längre än Palme) och då tyckte jag att jag borde kolla upp det här med Palmemordet, om det ändå inte kunde finnas någonting liknande där. Därför tog jag kontakt med Gunnar Wall och Lars Borgnäs, och medan Wall som är ett riktigt as snäste av mig så var Borgnäs både hjälpsam och mottaglig. Därför tröskade jag igenom det här materialet under hans faderliga överinseende. Men när jag inte kom fram till rätt slutsatser så var det inte välkommet där, och då tröttnade jag till slut på den attityden för att istället fortsätta på egen hand.
I alla fall blev det något av en chock för mig att konfronteras med det faktiska utredningsmaterialet, för det intryck det gav skiljde sig högst väsentligt från den folklore som cirkulerat och därmed även från mina egna förutfattade meningar. Kort sagt var det väldigt mycket som inte stämde, och en massa saker som togs för givna visade sig vara väldigt dåligt underbyggda. Framför allt kom jag ganska snabbt fram till att vi mest sannolikt hade två gärningsmän, varav den ene sköt medan den andre fanns i gränden och sprang upp på åsen. Tvåmannascenariot hamrades ut från den utgångspunkten, och med två gärningsmän blir det naturligtvis omöjligt att vidhålla den ensamme galningen.
Då blev det intressant, tyckte jag, och på den vägen är det. Sedan menar jag även, att Palmemordet är en väsentlig del av landets historia och att även om det fanns många som inte direkt sörjde Palmes frånfälle så var det likväl en tragedi för landet i dess konsekvenser. Även om urspårningen redan då var i full gång så har det blivit sju resor värre sedan dess.
Jag bodde utomlands en massa år och har därför "filmen avklippt" vad Sverige beträffar, men fick kulturchock när jag kom tillbaka och upptäckte hur folk i det här landet hade det ställt i huvudet. För mig är det här Palmemordets essens, det handlar om det här programmet som går ut på att stuva om i huvudena på folk tills hela landet är ett enda stort dårhus. Ironiskt nog har Palmemordet cementerat Olof Palmes egen "sköna nya värld"-regim och drivit på utvecklingen mot det totala dårhus vi har idag.
Där har de i alla fall lyckats till fullo, och för att få landet på fötter igen menar jag att det är nödvändigt att reda ut Palmemordet. Peter Dale Scott, den kanadensisk-amerikanske nestorn i Kennedyforskningen tillika upphovsmannen till begreppet "djupa staten", har sagt om Kennedymordet att lösningen är liktydig med regimskifte i Amerika. Det kan man bara stämma in i och dessutom vill jag utsträcka det till att även gälla Palmemordet och Sverige. Det här är då grunden till mitt intresse för Palmemordet.
Sedan hör jag till dem som inte bara målar med bred pensel utan även försöker titta på detaljerna. Då uppstår det en massa sådana här diskussioner av det slag som du och jag har, och som handlar om att det och det vittnet säger så och så om formen på den och dens huvudbonad. Det kan ju vara kul och trevligt att bolla fram och åter, inget fel med det. Men samtidigt får man inte förlora överblicken över skogen för alla träd. Det är ju inte kepsar och mössor som det här fallet handlar om, utan det handlar om vad som hänt med landet och hur man ska kunna rätta till det.
Förloppet utifrån betraktat är precis vad jag sagt, nämligen att mördaren avfyrar två skott i snabb följd varefter Lisbeth omedelbart går ner på huk vid Palme. Hon står inte kvar och glor, men det gör mördaren. Att hon inte omgående iakttagit mördaren efter skotten framgår av att hon aldrig sett vare sig vapnet som sådant eller någon handrörelse när han stoppar undan det innanför jackan.
Från Lisbeths egen synvinkel finns starka tecken på att hennes iakttagelser av mördaren görs medan hon står på huk. Dels framstår han som överdrivet stor och kraftig, vilket inte är så konstigt om man är sammankrupen nere vid marken och i en så utsatt läge.
Andra saker som tyder på det är Lisbeths starkt överdrivna avståndsbedömningar, som starkt tyder på att hon befinner sig nära marken och därför saknar det perspektiv man får när man står upp. Hon säger att Björkman stod 30 meter bort och att mördaren stod 10 meter bort. Båda avstånd är överdrivna med en faktor 3. Så de iakttagelserna görs med största sannolikhet i hukläge.
Du är ju väldigt duktig på detaljer, medan jag mest arbetar ur minnet från vad jag jobbat igenom för några år sedan. Visserligen har det tillkommit en del saker under resans gång men inget som föranlett några radikala revisioner. För mig är det "bra motion" att prata detaljer, så att man håller minnena levande och ibland även får påminna sig genom att läsa om delar av materialet. Gott så.
Det jag velat framhålla om hela situationen handlar ändå mest om de radikala revisioner jag fick göra av min egen bild av hur mordet gått till när jag för första gången tröskade igenom materialet under hösten 2017. Innan dess hade jag bara den lekmannabild som jag kallar för "folkloren" om hur mordet gått till, hur gärningsmannen såg ut, och så vidare. Det vill säga sådant som man hört i nyheterna och läst om i tidningarna, men inte mycket mer än så.
Vidare hade jag hela tiden utgått från att mordet varit ett tillfällighetsdåd utfört av en ensam gärningsman, och då troligtvis Christer Pettersson men möjligen någon annan. Jag ifrågasatte aldrig egentligen den ensamme galningen. Att jag nämner det här beror på att just däri står förklaringen till varför jag aldrig brytt mig särskilt mycket om Palmemordet. För om mordet var ett tillfällighetsdåd av en ensam galning så är det för mig fullständigt ointressant.
Christer Pettersson kommer gåendes på trottoaren och råkar ha en laddad revolver på sig. Han får syn på Palme, vänder på klacken och skjuter honom, sedan springer han därifrån. Vad är det för intressant med det? Du kan stoppa in vilken favoritkille du vill i den rollen, typ Christer Andersson. Han sitter på fiket, sedan knallar han hemåt och får då syn på Palme utanför Grand. Då säger han att "nu jäsingen ska jag plocka honom" och så går han hem och hämtar skjutjärnet, går ner och ställer sig och spanar. När Palme kommer ut går han efter honom och vid Tunnelgatan skjuter han och sedan sticker han. Vad intressant hörrö! Det är ju verkligen något som jag skulle vilja lägga ner månad ut och månad in på att sitta och dryfta här på forumet.
Ursäkta min franska, men från min synvinkel så hör väl Engström-tråden i forumet det mest sinnesrubbade jag någonsin sett. Här sitter alltså ett helt gäng och diskuterar månad ut och månad in om någon som vi med säkerhet kan avföra därför att han har alibi. Och även om vi inte kunde det så skulle det ändå vara totalt ointressant om han skjutit Palme som ensam galning. Däremot har jag väl kanske lite mer förståelse för dem som försökt att knyta Engström till underrättelsetjänsten och sett honom som en del i en mordkomplott. Då handlar det i alla fall om någonting. En ensam galning handlar ju inte om någonting alls.
Nu hade jag gjort vissa iakttagelser på annat håll (om Kennedy, som intresserat mig längre än Palme) och då tyckte jag att jag borde kolla upp det här med Palmemordet, om det ändå inte kunde finnas någonting liknande där. Därför tog jag kontakt med Gunnar Wall och Lars Borgnäs, och medan Wall som är ett riktigt as snäste av mig så var Borgnäs både hjälpsam och mottaglig. Därför tröskade jag igenom det här materialet under hans faderliga överinseende. Men när jag inte kom fram till rätt slutsatser så var det inte välkommet där, och då tröttnade jag till slut på den attityden för att istället fortsätta på egen hand.
I alla fall blev det något av en chock för mig att konfronteras med det faktiska utredningsmaterialet, för det intryck det gav skiljde sig högst väsentligt från den folklore som cirkulerat och därmed även från mina egna förutfattade meningar. Kort sagt var det väldigt mycket som inte stämde, och en massa saker som togs för givna visade sig vara väldigt dåligt underbyggda. Framför allt kom jag ganska snabbt fram till att vi mest sannolikt hade två gärningsmän, varav den ene sköt medan den andre fanns i gränden och sprang upp på åsen. Tvåmannascenariot hamrades ut från den utgångspunkten, och med två gärningsmän blir det naturligtvis omöjligt att vidhålla den ensamme galningen.
Då blev det intressant, tyckte jag, och på den vägen är det. Sedan menar jag även, att Palmemordet är en väsentlig del av landets historia och att även om det fanns många som inte direkt sörjde Palmes frånfälle så var det likväl en tragedi för landet i dess konsekvenser. Även om urspårningen redan då var i full gång så har det blivit sju resor värre sedan dess.
Jag bodde utomlands en massa år och har därför "filmen avklippt" vad Sverige beträffar, men fick kulturchock när jag kom tillbaka och upptäckte hur folk i det här landet hade det ställt i huvudet. För mig är det här Palmemordets essens, det handlar om det här programmet som går ut på att stuva om i huvudena på folk tills hela landet är ett enda stort dårhus. Ironiskt nog har Palmemordet cementerat Olof Palmes egen "sköna nya värld"-regim och drivit på utvecklingen mot det totala dårhus vi har idag.
Där har de i alla fall lyckats till fullo, och för att få landet på fötter igen menar jag att det är nödvändigt att reda ut Palmemordet. Peter Dale Scott, den kanadensisk-amerikanske nestorn i Kennedyforskningen tillika upphovsmannen till begreppet "djupa staten", har sagt om Kennedymordet att lösningen är liktydig med regimskifte i Amerika. Det kan man bara stämma in i och dessutom vill jag utsträcka det till att även gälla Palmemordet och Sverige. Det här är då grunden till mitt intresse för Palmemordet.
Sedan hör jag till dem som inte bara målar med bred pensel utan även försöker titta på detaljerna. Då uppstår det en massa sådana här diskussioner av det slag som du och jag har, och som handlar om att det och det vittnet säger så och så om formen på den och dens huvudbonad. Det kan ju vara kul och trevligt att bolla fram och åter, inget fel med det. Men samtidigt får man inte förlora överblicken över skogen för alla träd. Det är ju inte kepsar och mössor som det här fallet handlar om, utan det handlar om vad som hänt med landet och hur man ska kunna rätta till det.
Jag tror inte heller på att LP skulle stått och stirrat på GM någon längre tid. Men heller inte att hon vände sig om och gick ner på huk i en och samma rörelse.
Då är möjligheten att LP vänder sig och först stående tittar ner mot den liggande OP ett kort ögonblick. Det är då LL ser GM stå mittemot LP. LP ser ner mot den liggande OP och GM mittemot tittar mot LP. I nästa sekvens går LP ner på huk och tittar sig sen vädjande omkring efter hjälp och det är först då hon tittar upp mot GM.
Citat:
Jag tror inte heller på att LP skulle stått och stirrat på GM någon längre tid. Men heller inte att hon vände sig om och gick ner på huk i en och samma rörelse.
Då är möjligheten att LP vänder sig och först stående tittar ner mot den liggande OP ett kort ögonblick. Det är då LL ser GM stå mittemot LP. LP ser ner mot den liggande OP och GM mittemot tittar mot LP. I nästa sekvens går LP ner på huk och tittar sig sen vädjande omkring efter hjälp och det är först då hon tittar upp mot GM.
Då är möjligheten att LP vänder sig och först stående tittar ner mot den liggande OP ett kort ögonblick. Det är då LL ser GM stå mittemot LP. LP ser ner mot den liggande OP och GM mittemot tittar mot LP. I nästa sekvens går LP ner på huk och tittar sig sen vädjande omkring efter hjälp och det är först då hon tittar upp mot GM.
Jo du måste ju få till det så att den ensamme gärningsmannen blir 186 cm lång, och då gäller det att gripa efter halmstrån. Under denna halva sekund som Ljungqvist gjort den för dig avgörande iakttagelsen så skulle alltså Lisbeth likväl ha uppfattat det som om mördaren stod tio meter bort? Eller står hon kanske och stirrar in i gränden medan mördaren från sin upphöjda position böjer huvudet för att fingranska henne?
Hon inleder ju vänstervridningen direkt efter första skottet och hinner vrida sig typ 30-45 grader innan tvåan avfyras och går igenom kappan. Somliga säger att hon blev meddragen lite i fallet, men jag tycker underlaget för det verkar skakigt. Framför allt stupar det på att tvåan då inte fungerar ballistiskt, men jag tycker heller inte att några vittnesuppgifter talar för att hon sugs med eller vinglar.
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist så att du på så vis kan få upp längden på mrödaren till 186 cm? Det tror jag inte, och det är väl så att säga sista ordet i saken från mitt håll.
I min genomgång av min egen historia med Palmemordet så nämnde jag inte ens att just mördarens kroppslängd var en av de saker som jag genast såg att hade blivit fel i folkloren. Jag såg att mördaren var betydligt kortare än vad vi hade fått höra. Det här var också en av de saker som inte togs emot väl av Borgnäs. För precis som du har han en särskild kandidat i bakhuvudet och den kandidaten är längre än det finns underlag för. Då töjer man på underlaget istället för att anpassa kandidatvalet till de data som föreligger.
Ironiskt nog blir det då emellertid så, att även om Björkman är ett förträffligt vittne som Borgnäs lutar sig emot i snart sagt allt så förvandlas den inställningen raskt till sin raka motsats när mördarens kroppslängd kommer på tal. Då helt plötsligt är Björkman utvecklingsstörd och kan inte justera för den veritabla beefeater-mössa som Palme har på huvudet och som gör honom betydligt längre än vad han egentligen var.
Även du håller på med att joxa med Björkmans enkla uttalande i förhör på mordnatten att "alla tre var ungefär lika långa". Då är det väl självklart, menar jag, att för att man ska få det intrycket måste gärningsmannen i längd ligga någonstans mittemellan Olof och Lisbeth Palme. Annars får man ju en glasklar gruppering med två längre personer till vänster och en kortare till höger.
Du tar upp att Björkman misstog mördaren för en kvinna, och även det talar ju starkt för att denne i själva verket inte var särskilt lång utan att det fanns en man (Palme) och två kvinnor i sällskapet. Även den där till synes intima handrörelsen när mördaren tar Palme på axeln bidrog ju det intrycket.
Notera även, att när Björkman väl fått höra att offret var Olof Palme, vilket han tydligen aldrig fick veta på själva mordnatten – i alla fall inte i tid till det förhöret – så ändrar han sin story till att de två som gick till vänster var ungefär lika långa medan den till höger (Lisbeth) var kortare. Det där menar jag är troligtvis en psykologisk effekt av att han fått klart för sig att han misstagit mördaren för en kvinna.
Så här kan man hålla på och detaljtröska, vilket jag gjort inte minst med den mycket detaljorienterade och ihärdige Borgnäs. Det går naturligtvis fint, men bara till en viss gräns. Att sätta spotlighten på en viss punkt, som du plägar göra, det innebär även att man utelämnar en massa annat som sitter ute i mörkret så att säga.
Det är det där jag hela tiden påminner om, att man måste göra en samlad analys av hela klabbet för att medelst systemanalys kunna sammanställa och jämka resultaten. Sådant har jag professionell bakgrund i och kände mig därför väl skickad för att tillämpa det på just Palmemordet – precis som jag även tillämpat det på Kennedymordet och några andra liknande komplexa problem som vi emellertid inte behöver ta upp och dryfta här.
Citat:
Jo du måste ju få till det så att den ensamme gärningsmannen blir 186 cm lång, och då gäller det att gripa efter halmstrån. Under denna halva sekund som Ljungqvist gjort den för dig avgörande iakttagelsen så skulle alltså Lisbeth likväl ha uppfattat det som om mördaren stod tio meter bort? Eller står hon kanske och stirrar in i gränden medan mördaren från sin upphöjda position böjer huvudet för att fingranska henne?
Hon inleder ju vänstervridningen direkt efter första skottet och hinner vrida sig typ 30-45 grader innan tvåan avfyras och går igenom kappan. Somliga säger att hon blev meddragen lite i fallet, men jag tycker underlaget för det verkar skakigt. Framför allt stupar det på att tvåan då inte fungerar ballistiskt, men jag tycker heller inte att några vittnesuppgifter talar för att hon sugs med eller vinglar.
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist så att du på så vis kan få upp längden på mrödaren till 186 cm? Det tror jag inte, och det är väl så att säga sista ordet i saken från mitt håll.
I min genomgång av min egen historia med Palmemordet så nämnde jag inte ens att just mördarens kroppslängd var en av de saker som jag genast såg att hade blivit fel i folkloren. Jag såg att mördaren var betydligt kortare än vad vi hade fått höra. Det här var också en av de saker som inte togs emot väl av Borgnäs. För precis som du har han en särskild kandidat i bakhuvudet och den kandidaten är längre än det finns underlag för. Då töjer man på underlaget istället för att anpassa kandidatvalet till de data som föreligger.
Ironiskt nog blir det då emellertid så, att även om Björkman är ett förträffligt vittne som Borgnäs lutar sig emot i snart sagt allt så förvandlas den inställningen raskt till sin raka motsats när mördarens kroppslängd kommer på tal. Då helt plötsligt är Björkman utvecklingsstörd och kan inte justera för den veritabla beefeater-mössa som Palme har på huvudet och som gör honom betydligt längre än vad han egentligen var.
Även du håller på med att joxa med Björkmans enkla uttalande i förhör på mordnatten att "alla tre var ungefär lika långa". Då är det väl självklart, menar jag, att för att man ska få det intrycket måste gärningsmannen i längd ligga någonstans mittemellan Olof och Lisbeth Palme. Annars får man ju en glasklar gruppering med två längre personer till vänster och en kortare till höger.
Du tar upp att Björkman misstog mördaren för en kvinna, och även det talar ju starkt för att denne i själva verket inte var särskilt lång utan att det fanns en man (Palme) och två kvinnor i sällskapet. Även den där till synes intima handrörelsen när mördaren tar Palme på axeln bidrog ju det intrycket.
Notera även, att när Björkman väl fått höra att offret var Olof Palme, vilket han tydligen aldrig fick veta på själva mordnatten – i alla fall inte i tid till det förhöret – så ändrar han sin story till att de två som gick till vänster var ungefär lika långa medan den till höger (Lisbeth) var kortare. Det där menar jag är troligtvis en psykologisk effekt av att han fått klart för sig att han misstagit mördaren för en kvinna.
Så här kan man hålla på och detaljtröska, vilket jag gjort inte minst med den mycket detaljorienterade och ihärdige Borgnäs. Det går naturligtvis fint, men bara till en viss gräns. Att sätta spotlighten på en viss punkt, som du plägar göra, det innebär även att man utelämnar en massa annat som sitter ute i mörkret så att säga.
Det är det där jag hela tiden påminner om, att man måste göra en samlad analys av hela klabbet för att medelst systemanalys kunna sammanställa och jämka resultaten. Sådant har jag professionell bakgrund i och kände mig därför väl skickad för att tillämpa det på just Palmemordet – precis som jag även tillämpat det på Kennedymordet och några andra liknande komplexa problem som vi emellertid inte behöver ta upp och dryfta här.
Hon inleder ju vänstervridningen direkt efter första skottet och hinner vrida sig typ 30-45 grader innan tvåan avfyras och går igenom kappan. Somliga säger att hon blev meddragen lite i fallet, men jag tycker underlaget för det verkar skakigt. Framför allt stupar det på att tvåan då inte fungerar ballistiskt, men jag tycker heller inte att några vittnesuppgifter talar för att hon sugs med eller vinglar.
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist så att du på så vis kan få upp längden på mrödaren till 186 cm? Det tror jag inte, och det är väl så att säga sista ordet i saken från mitt håll.
I min genomgång av min egen historia med Palmemordet så nämnde jag inte ens att just mördarens kroppslängd var en av de saker som jag genast såg att hade blivit fel i folkloren. Jag såg att mördaren var betydligt kortare än vad vi hade fått höra. Det här var också en av de saker som inte togs emot väl av Borgnäs. För precis som du har han en särskild kandidat i bakhuvudet och den kandidaten är längre än det finns underlag för. Då töjer man på underlaget istället för att anpassa kandidatvalet till de data som föreligger.
Ironiskt nog blir det då emellertid så, att även om Björkman är ett förträffligt vittne som Borgnäs lutar sig emot i snart sagt allt så förvandlas den inställningen raskt till sin raka motsats när mördarens kroppslängd kommer på tal. Då helt plötsligt är Björkman utvecklingsstörd och kan inte justera för den veritabla beefeater-mössa som Palme har på huvudet och som gör honom betydligt längre än vad han egentligen var.
Även du håller på med att joxa med Björkmans enkla uttalande i förhör på mordnatten att "alla tre var ungefär lika långa". Då är det väl självklart, menar jag, att för att man ska få det intrycket måste gärningsmannen i längd ligga någonstans mittemellan Olof och Lisbeth Palme. Annars får man ju en glasklar gruppering med två längre personer till vänster och en kortare till höger.
Du tar upp att Björkman misstog mördaren för en kvinna, och även det talar ju starkt för att denne i själva verket inte var särskilt lång utan att det fanns en man (Palme) och två kvinnor i sällskapet. Även den där till synes intima handrörelsen när mördaren tar Palme på axeln bidrog ju det intrycket.
Notera även, att när Björkman väl fått höra att offret var Olof Palme, vilket han tydligen aldrig fick veta på själva mordnatten – i alla fall inte i tid till det förhöret – så ändrar han sin story till att de två som gick till vänster var ungefär lika långa medan den till höger (Lisbeth) var kortare. Det där menar jag är troligtvis en psykologisk effekt av att han fått klart för sig att han misstagit mördaren för en kvinna.
Så här kan man hålla på och detaljtröska, vilket jag gjort inte minst med den mycket detaljorienterade och ihärdige Borgnäs. Det går naturligtvis fint, men bara till en viss gräns. Att sätta spotlighten på en viss punkt, som du plägar göra, det innebär även att man utelämnar en massa annat som sitter ute i mörkret så att säga.
Det är det där jag hela tiden påminner om, att man måste göra en samlad analys av hela klabbet för att medelst systemanalys kunna sammanställa och jämka resultaten. Sådant har jag professionell bakgrund i och kände mig därför väl skickad för att tillämpa det på just Palmemordet – precis som jag även tillämpat det på Kennedymordet och några andra liknande komplexa problem som vi emellertid inte behöver ta upp och dryfta här.
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist
Nej riktigt så menar jag inte. Jag menar att LP först vänder sig om och tittar ner på OP innan hon strax efter det går ner på huk.
Citat:
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist
Nej riktigt så menar jag inte. Jag menar att LP först vänder sig om och tittar ner på OP innan hon strax efter det går ner på huk.
Nej riktigt så menar jag inte. Jag menar att LP först vänder sig om och tittar ner på OP innan hon strax efter det går ner på huk.
Vad har det för betydelse? Förloppet är ju ganska glasklart. Mördaren befinner sig två meter bakom Lisbeth när han avfyrar tvåan, och när han gjort det backar han upp ett par steg snett in mot Dekorimahörnan och försvinner på så sätt ur Björkmans blickfält. Där inne hölstrar han vapnet vilket Ann-Charlott Holmgren ser i silhuett och berättar om i förhör.
Leif Ljungqvist ser dock inget av detta, utan hans iakttagelse av mördaren sker först efter hölstringen när mördaren alltså redan förflyttat sig in till hörnan och redan stoppat undan vapnet.
För att du ska få ihop din story så måste Lisbeth stå kvar och "klia sig i huvudet" i åtminstone ett par, tre sekunder innan hon till slut bestämmer sig för att gå ner på huk. Det är ju nonsens.
När Ljungqvist gör sin iakttagelse så befinner sig mördaren alla gånger tre meter från Lisbeth och då anser sig alltså Ljungqvist kapabel att bedöma mördarens kroppslängd på basis av den vinkel mördaren har på huvudet när han tittar ner på Lisbeth. Även detta är totalt nonsens.
Även om Lisbeth stod på benen, vilket hon inte gjorde, så skulle Ljungqvist inte ens kunna veta om mördaren tittar på Lisbeth eller på den liggande Palme. Mest troligt kollar han väl om Palme ligger still eller om man företer några livstecken. Alltihop är rent nys.
Den där sekunden som din story förutsätter, nämligen där mördaren redan backat upp och hölstrat men innan Lisbeth gått ner på huk, den finns kort sagt inte. För innan han hölstrar är hon redan nere på huk. Ta Ann-Charlott Holmgren till exempel. Hon ser ju när han hölstrar men hon ser inte någon Lisbeth som står ivägen mitt i silhuetten, utan då är hon redan nere på huk och därför ur vägen.
Ljungqvist har ingen lasermätare i huvudet och inget fotografiskt minne, utan med hans iakttagelseförmåga och minne är det lika väl (eller illa) beställt när han gör den här iakttagelsen som när han gör andra iakttagelser, och då vet vi att det är lite si och så med den saken.
Nu tycker jag det får räcka med det här. Så här ser hela saken ut från mitt håll: När jag upptäckte, redan inom någon vecka efter att jag börjat tröska materialet på hösten 2017, att mördaren verkade vara betydligt kortare än vad folkloren sagt så hade jag ingen särskild kandidat. Däremot tyckte jag att det var egendomligt att andra inte uppdagat och påpekat det förut. Sedan grävde jag igenom det och kunde konstatera att mördaren var typ en decimeter kortare än folkloren sagt.
När jag i allt väsentligt sammanställt signalementet inklusive kroppslängden så snubblade jag över det där med Tarkovskij. Då blev han den ende konkrete kandidat som fanns "med namn och bild" och som passade in på signalementet. Därför tog jag en närmare titt på honom, dels från Palmesynpunkt men lika mycket därför att jag under många år intresserat mig för lite "smalare" europeisk film.
Det här betyder ju inte att jag sitter och körsbärsplockar och anpassar allt mellan himmel och jord för att det ska passa in på Tarkovskij, utan mördaren kan lika gärna vara någon helt annan – fast i så fall med ungefär samma kroppslängd och utseende som honom. Det är dock inte så lätt att hitta andra kandidater. Jag har både letat själv och efterlyst sådana hos andra, men får inget napp.
Att man då lägger ner tid på en specifik kandidat handlar väl mer om att om man har en konkret person med namn och bild, och då har man i alla fall någon som det går att undersöka och gräva i. De andra tänkbara kandidaterna finns ju inte med namn och bild utan är helt abstrakta "fantomer" och som det därför inte går att gräva i.
När "änkan" dök upp ett par år senare så tyckte jag även att hennes exmake LZJ var intressant just därför att han åtminstone i någon mån passade in på signalementet. Men sedan ledde det ingen vart, mest beroende på att det inget konkret framkom annat än signalementet. Änkans story är svårarbetad på alla sätt och vis, inte minst därför att hon själv verkar vilja ha det på det viset.
Så jag står fortfarande kvar med en enda konkret kandidat, även om jag gärna skulle önska att det dök upp andra. Men då måste de som sagt passa in på signalementet liksom även på övriga data. Att sitta och töja och bända och försöka sy ihop något som passar en på förhand bestämd kandidat är helt enkelt inte förenligt med mitt arbetssätt. Det vore totalt meningslöst och ett slöseri med tid och energi.
De data som finns tillgängliga rörande Palmemordet utesluter i praktiken en ensam gärningsman, utan visar klart och tydligt att Palmemordet var organiserat och dessutom att svensk underrättelsetjänst varit direkt inblandad i planeringen och utförandet av attentatet – liksom naturligtvis i mörkläggningen efteråt.
Vare sig Andersson, Pettersson eller Engström passar in som gärningsmän i ett sådant sammanhang, och dessutom passar ingen av dem in på signalementet – inte ens Pettersson vars ansikte ändå liknar mördarens. Dessutom finns inget sätt på vilket någon av de här kandidaterna skulle kunna ha utfört mordet, utan även i det avseendet måste man manipulera vittnesuppgifterna för att bereda väg för det.
Att då sitta år ut och år in och försöka knåda till det hela så att det passar in på den egna favoritkandidaten ter sig för mig kort sagt totalt rubbat. Som jag tidigare privat uttryckt saken utgör det en slags "nekrofil besatthet" med de här tragiska figurerna – Andersson, Pettersson, Engström och kompani – som många i palmeriet fastnat i och sedan visst inte klarar av att ta sig ur.
Jag sympatiserar i och för sig med Basfaktas inställning till att inte i onödan dra fram kandidater förrän man har ganska ordentligt på fötterna. Men samtidigt måste det ju gå att resonera hypotetiskt även om konkreta kandidater utan att fördenskull rikta ett anklagelsens pekfinger. Det är trots allt stor skillnad mellan arbetshypoteser och färdiga analysresultat.
I vissa fall hamnar man emellertid i besvärliga lägen. För min del handlar det då särskilt om Birger Elmér, där jag menar att arbetshypotesen börjat nå en sådan grad av konkretion att man får röra sig framåt med viss försiktighet. I övrigt ser jag inga sådana hinder, och det gäller då även Tarkovskij där kopplingarna alltjämt är för svaga för att det där pekfingret ska titta fram.
Mot de "sedvanliga misstänkta" pekas det naturligtvis friskt i palmeriet, detta även om det helt och hållet saknas grund för det. Sådant finner jag motbjudande, och särskilt när pekfingret riktas mot enskilda avlidna som aldrig varit offentliga personer eller befattningshavare, och vars efterlevande inte besitter sådana resurser att de kan försvara sig mot sådana ogrundade och falska anklagelser. Då talar vi alltså inte om arbetshypoteser utan om bestämda och förutfattade meningar i skuldfrågan.
__________________
Senast redigerad av Packetipiketen 2023-10-31 kl. 20:07.
Senast redigerad av Packetipiketen 2023-10-31 kl. 20:07.
Citat:
Vad har det för betydelse? Förloppet är ju ganska glasklart. Mördaren befinner sig två meter bakom Lisbeth när han avfyrar tvåan, och när han gjort det backar han upp ett par steg snett in mot Dekorimahörnan och försvinner på så sätt ur Björkmans blickfält. Där inne hölstrar han vapnet vilket Ann-Charlott Holmgren ser i silhuett och berättar om i förhör.
Leif Ljungqvist ser dock inget av detta, utan hans iakttagelse av mördaren sker först efter hölstringen när mördaren alltså redan förflyttat sig in till hörnan och redan stoppat undan vapnet.
För att du ska få ihop din story så måste Lisbeth stå kvar och "klia sig i huvudet" i åtminstone ett par, tre sekunder innan hon till slut bestämmer sig för att gå ner på huk. Det är ju nonsens.
När Ljungqvist gör sin iakttagelse så befinner sig mördaren alla gånger tre meter från Lisbeth och då anser sig alltså Ljungqvist kapabel att bedöma mördarens kroppslängd på basis av den vinkel mördaren har på huvudet när han tittar ner på Lisbeth. Även detta är totalt nonsens.
Även om Lisbeth stod på benen, vilket hon inte gjorde, så skulle Ljungqvist inte ens kunna veta om mördaren tittar på Lisbeth eller på den liggande Palme. Mest troligt kollar han väl om Palme ligger still eller om man företer några livstecken. Alltihop är rent nys.
Den där sekunden som din story förutsätter, nämligen där mördaren redan backat upp och hölstrat men innan Lisbeth gått ner på huk, den finns kort sagt inte. För innan han hölstrar är hon redan nere på huk. Ta Ann-Charlott Holmgren till exempel. Hon ser ju när han hölstrar men hon ser inte någon Lisbeth som står ivägen mitt i silhuetten, utan då är hon redan nere på huk och därför ur vägen.
Ljungqvist har ingen lasermätare i huvudet och inget fotografiskt minne, utan med hans iakttagelseförmåga och minne är det lika väl (eller illa) beställt när han gör den här iakttagelsen som när han gör andra iakttagelser, och då vet vi att det är lite si och så med den saken.
Nu tycker jag det får räcka med det här. Så här ser hela saken ut från mitt håll: När jag upptäckte, redan inom någon vecka efter att jag börjat tröska materialet på hösten 2017, att mördaren verkade vara betydligt kortare än vad folkloren sagt så hade jag ingen särskild kandidat. Däremot tyckte jag att det var egendomligt att andra inte uppdagat och påpekat det förut. Sedan grävde jag igenom det och kunde konstatera att mördaren var typ en decimeter kortare än folkloren sagt.
När jag i allt väsentligt sammanställt signalementet inklusive kroppslängden så snubblade jag över det där med Tarkovskij. Då blev han den ende konkrete kandidat som fanns "med namn och bild" och som passade in på signalementet. Därför tog jag en närmare titt på honom, dels från Palmesynpunkt men lika mycket därför att jag under många år intresserat mig för lite "smalare" europeisk film.
Det här betyder ju inte att jag sitter och körsbärsplockar och anpassar allt mellan himmel och jord för att det ska passa in på Tarkovskij, utan mördaren kan lika gärna vara någon helt annan – fast i så fall med ungefär samma kroppslängd och utseende som honom. Det är dock inte så lätt att hitta andra kandidater. Jag har både letat själv och efterlyst sådana hos andra, men får inget napp.
Att man då lägger ner tid på en specifik kandidat handlar väl mer om att om man har en konkret person med namn och bild, och då har man i alla fall någon som det går att undersöka och gräva i. De andra tänkbara kandidaterna finns ju inte med namn och bild utan är helt abstrakta "fantomer" och som det därför inte går att gräva i.
När "änkan" dök upp ett par år senare så tyckte jag även att hennes exmake LZJ var intressant just därför att han åtminstone i någon mån passade in på signalementet. Men sedan ledde det ingen vart, mest beroende på att det inget konkret framkom annat än signalementet. Änkans story är svårarbetad på alla sätt och vis, inte minst därför att hon själv verkar vilja ha det på det viset.
Så jag står fortfarande kvar med en enda konkret kandidat, även om jag gärna skulle önska att det dök upp andra. Men då måste de som sagt passa in på signalementet liksom även på övriga data. Att sitta och töja och bända och försöka sy ihop något som passar en på förhand bestämd kandidat är helt enkelt inte förenligt med mitt arbetssätt. Det vore totalt meningslöst och ett slöseri med tid och energi.
De data som finns tillgängliga rörande Palmemordet utesluter i praktiken en ensam gärningsman, utan visar klart och tydligt att Palmemordet var organiserat och dessutom att svensk underrättelsetjänst varit direkt inblandad i planeringen och utförandet av attentatet – liksom naturligtvis i mörkläggningen efteråt.
Vare sig Andersson, Pettersson eller Engström passar in som gärningsmän i ett sådant sammanhang, och dessutom passar ingen av dem in på signalementet – inte ens Pettersson vars ansikte ändå liknar mördarens. Dessutom finns inget sätt på vilket någon av de här kandidaterna skulle kunna ha utfört mordet, utan även i det avseendet måste man manipulera vittnesuppgifterna för att bereda väg för det.
Att då sitta år ut och år in och försöka knåda till det hela så att det passar in på den egna favoritkandidaten ter sig för mig kort sagt totalt rubbat. Som jag tidigare privat uttryckt saken utgör det en slags "nekrofil besatthet" med de här tragiska figurerna – Andersson, Pettersson, Engström och kompani – som många i palmeriet fastnat i och sedan visst inte klarar av att ta sig ur.
Jag sympatiserar i och för sig med Basfaktas inställning till att inte i onödan dra fram kandidater förrän man har ganska ordentligt på fötterna. Men samtidigt måste det ju gå att resonera hypotetiskt även om konkreta kandidater utan att fördenskull rikta ett anklagelsens pekfinger. Det är trots allt stor skillnad mellan arbetshypoteser och färdiga analysresultat.
I vissa fall hamnar man emellertid i besvärliga lägen. För min del handlar det då särskilt om Birger Elmér, där jag menar att arbetshypotesen börjat nå en sådan grad av konkretion att man får röra sig framåt med viss försiktighet. I övrigt ser jag inga sådana hinder, och det gäller då även Tarkovskij där kopplingarna alltjämt är för svaga för att det där pekfingret ska titta fram.
Mot de "sedvanliga misstänkta" pekas det naturligtvis friskt i palmeriet, detta även om det helt och hållet saknas grund för det. Sådant finner jag motbjudande, och särskilt när pekfingret riktas mot enskilda avlidna som aldrig varit offentliga personer eller befattningshavare, och vars efterlevande inte besitter sådana resurser att de kan försvara sig mot sådana ogrundade och falska anklagelser. Då talar vi alltså inte om arbetshypoteser utan om bestämda och förutfattade meningar i skuldfrågan.
Leif Ljungqvist ser dock inget av detta, utan hans iakttagelse av mördaren sker först efter hölstringen när mördaren alltså redan förflyttat sig in till hörnan och redan stoppat undan vapnet.
För att du ska få ihop din story så måste Lisbeth stå kvar och "klia sig i huvudet" i åtminstone ett par, tre sekunder innan hon till slut bestämmer sig för att gå ner på huk. Det är ju nonsens.
När Ljungqvist gör sin iakttagelse så befinner sig mördaren alla gånger tre meter från Lisbeth och då anser sig alltså Ljungqvist kapabel att bedöma mördarens kroppslängd på basis av den vinkel mördaren har på huvudet när han tittar ner på Lisbeth. Även detta är totalt nonsens.
Även om Lisbeth stod på benen, vilket hon inte gjorde, så skulle Ljungqvist inte ens kunna veta om mördaren tittar på Lisbeth eller på den liggande Palme. Mest troligt kollar han väl om Palme ligger still eller om man företer några livstecken. Alltihop är rent nys.
Den där sekunden som din story förutsätter, nämligen där mördaren redan backat upp och hölstrat men innan Lisbeth gått ner på huk, den finns kort sagt inte. För innan han hölstrar är hon redan nere på huk. Ta Ann-Charlott Holmgren till exempel. Hon ser ju när han hölstrar men hon ser inte någon Lisbeth som står ivägen mitt i silhuetten, utan då är hon redan nere på huk och därför ur vägen.
Ljungqvist har ingen lasermätare i huvudet och inget fotografiskt minne, utan med hans iakttagelseförmåga och minne är det lika väl (eller illa) beställt när han gör den här iakttagelsen som när han gör andra iakttagelser, och då vet vi att det är lite si och så med den saken.
Nu tycker jag det får räcka med det här. Så här ser hela saken ut från mitt håll: När jag upptäckte, redan inom någon vecka efter att jag börjat tröska materialet på hösten 2017, att mördaren verkade vara betydligt kortare än vad folkloren sagt så hade jag ingen särskild kandidat. Däremot tyckte jag att det var egendomligt att andra inte uppdagat och påpekat det förut. Sedan grävde jag igenom det och kunde konstatera att mördaren var typ en decimeter kortare än folkloren sagt.
När jag i allt väsentligt sammanställt signalementet inklusive kroppslängden så snubblade jag över det där med Tarkovskij. Då blev han den ende konkrete kandidat som fanns "med namn och bild" och som passade in på signalementet. Därför tog jag en närmare titt på honom, dels från Palmesynpunkt men lika mycket därför att jag under många år intresserat mig för lite "smalare" europeisk film.
Det här betyder ju inte att jag sitter och körsbärsplockar och anpassar allt mellan himmel och jord för att det ska passa in på Tarkovskij, utan mördaren kan lika gärna vara någon helt annan – fast i så fall med ungefär samma kroppslängd och utseende som honom. Det är dock inte så lätt att hitta andra kandidater. Jag har både letat själv och efterlyst sådana hos andra, men får inget napp.
Att man då lägger ner tid på en specifik kandidat handlar väl mer om att om man har en konkret person med namn och bild, och då har man i alla fall någon som det går att undersöka och gräva i. De andra tänkbara kandidaterna finns ju inte med namn och bild utan är helt abstrakta "fantomer" och som det därför inte går att gräva i.
När "änkan" dök upp ett par år senare så tyckte jag även att hennes exmake LZJ var intressant just därför att han åtminstone i någon mån passade in på signalementet. Men sedan ledde det ingen vart, mest beroende på att det inget konkret framkom annat än signalementet. Änkans story är svårarbetad på alla sätt och vis, inte minst därför att hon själv verkar vilja ha det på det viset.
Så jag står fortfarande kvar med en enda konkret kandidat, även om jag gärna skulle önska att det dök upp andra. Men då måste de som sagt passa in på signalementet liksom även på övriga data. Att sitta och töja och bända och försöka sy ihop något som passar en på förhand bestämd kandidat är helt enkelt inte förenligt med mitt arbetssätt. Det vore totalt meningslöst och ett slöseri med tid och energi.
De data som finns tillgängliga rörande Palmemordet utesluter i praktiken en ensam gärningsman, utan visar klart och tydligt att Palmemordet var organiserat och dessutom att svensk underrättelsetjänst varit direkt inblandad i planeringen och utförandet av attentatet – liksom naturligtvis i mörkläggningen efteråt.
Vare sig Andersson, Pettersson eller Engström passar in som gärningsmän i ett sådant sammanhang, och dessutom passar ingen av dem in på signalementet – inte ens Pettersson vars ansikte ändå liknar mördarens. Dessutom finns inget sätt på vilket någon av de här kandidaterna skulle kunna ha utfört mordet, utan även i det avseendet måste man manipulera vittnesuppgifterna för att bereda väg för det.
Att då sitta år ut och år in och försöka knåda till det hela så att det passar in på den egna favoritkandidaten ter sig för mig kort sagt totalt rubbat. Som jag tidigare privat uttryckt saken utgör det en slags "nekrofil besatthet" med de här tragiska figurerna – Andersson, Pettersson, Engström och kompani – som många i palmeriet fastnat i och sedan visst inte klarar av att ta sig ur.
Jag sympatiserar i och för sig med Basfaktas inställning till att inte i onödan dra fram kandidater förrän man har ganska ordentligt på fötterna. Men samtidigt måste det ju gå att resonera hypotetiskt även om konkreta kandidater utan att fördenskull rikta ett anklagelsens pekfinger. Det är trots allt stor skillnad mellan arbetshypoteser och färdiga analysresultat.
I vissa fall hamnar man emellertid i besvärliga lägen. För min del handlar det då särskilt om Birger Elmér, där jag menar att arbetshypotesen börjat nå en sådan grad av konkretion att man får röra sig framåt med viss försiktighet. I övrigt ser jag inga sådana hinder, och det gäller då även Tarkovskij där kopplingarna alltjämt är för svaga för att det där pekfingret ska titta fram.
Mot de "sedvanliga misstänkta" pekas det naturligtvis friskt i palmeriet, detta även om det helt och hållet saknas grund för det. Sådant finner jag motbjudande, och särskilt när pekfingret riktas mot enskilda avlidna som aldrig varit offentliga personer eller befattningshavare, och vars efterlevande inte besitter sådana resurser att de kan försvara sig mot sådana ogrundade och falska anklagelser. Då talar vi alltså inte om arbetshypoteser utan om bestämda och förutfattade meningar i skuldfrågan.
Om jag läser lite vad Ann-Charlott vittnar om så står det så här:
Efter första och andra skottet har gärningsmannen ställt sig på höger sida om Olof Palme som blev skjuten. Damen i sällskapet hade böjt sig ner i samma ögonblick. Enligt kartan beskriver Ann-Charlott att gärningsmannen stått vänd med ansiktet vänt mot Wennergrencenter, alltså i nordlig riktning. Offret och hans fru stod till vänster om gärningsmannen sett från taxibilen.
Så som Ann-Charlott beskriver gärningsmannens och LP placeringar så måste hon tittat snett bakåt i taxin. Annars så stämmer det inte med höger och vänster. Om hon tittat snett bakåt i taxin så har hon alltså haft motljuset från Dekorima i bakgrunden. Sen är frågan om damen i sällskapet(LP) böjt sig ner i exakt samma ögonblick eller om hon först vänt sig om och tittat ner på OP 1 eller 2 sekunder innan hon hukade sig ner. Jag tror på det senare.
__________________
Senast redigerad av HAARP 2023-10-31 kl. 20:55.
Senast redigerad av HAARP 2023-10-31 kl. 20:55.
Citat:
Om jag läser lite vad Ann-Charlott vittnar om så står det så här:
Efter första och andra skottet har gärningsmannen ställt sig på höger sida om Olof Palme som blev skjuten. Damen i sällskapet hade böjt sig ner i samma ögonblick. Enligt kartan beskriver Ann-Charlott att gärningsmannen stått vänd med ansiktet vänt mot Wennergrencenter, alltså i nordlig riktning. Offret och hans fru stod till vänster om gärningsmannen sett från taxibilen.
Så som Ann-Charlott beskriver gärningsmannens och LP placeringar så måste hon tittat snett bakåt i taxin. Annars så stämmer det inte med höger och vänster. Om hon tittat snett bakåt i taxin så har hon alltså haft motljuset från Dekorima i bakgrunden. Sen är frågan om damen i sällskapet(LP) böjt sig ner i exakt samma ögonblick eller om hon först vänt sig om och tittat ner på OP 1 eller 2 sekunder innan hon hukade sig ner. Jag tror på det senare.
Efter första och andra skottet har gärningsmannen ställt sig på höger sida om Olof Palme som blev skjuten. Damen i sällskapet hade böjt sig ner i samma ögonblick. Enligt kartan beskriver Ann-Charlott att gärningsmannen stått vänd med ansiktet vänt mot Wennergrencenter, alltså i nordlig riktning. Offret och hans fru stod till vänster om gärningsmannen sett från taxibilen.
Så som Ann-Charlott beskriver gärningsmannens och LP placeringar så måste hon tittat snett bakåt i taxin. Annars så stämmer det inte med höger och vänster. Om hon tittat snett bakåt i taxin så har hon alltså haft motljuset från Dekorima i bakgrunden. Sen är frågan om damen i sällskapet(LP) böjt sig ner i exakt samma ögonblick eller om hon först vänt sig om och tittat ner på OP 1 eller 2 sekunder innan hon hukade sig ner. Jag tror på det senare.
Jo det är väl känt att hon spegelvänt hela kalaset både i öst-västlig och nord-sydlig riktning, och tror alltså att mördaren står söder om paret Palme. När han då hölstrar stoppar han in vapnet med höger hand på vänster sida innanför jackan, säger hon. Men om man vänder på steken och ställer mördaren på rätt ställe och vänd i rätt riktning så betyder ett han han har vapnet i vänster hand och stoppar in det på höger sida innanför rocken.
Att mördaren stod till höger från Holmgrens håll sett stämmer utmärkt, för det var ju dit han backade efter skotten och på så vis försvann utom synhåll för Björkman. Det stämmer även att hon sett alltihop i motljus mot skyltfönstret dvs i silhuetter. Hon har inget djupseende utan sätter dem i fel ordning i djupled. Sedan säger Holmgren mycket riktigt att Lisbeth böjde sig ner i samma ögonblick som mördaren steg undan till höger. Det är då precis innan hölstringen sker, vilket i sin tur sker innan Ljungqvist får syn på mördaren.
Hela den här frågan om hur mordplatsen uppfattas från Delsborns taxi har jag varit inne på förut i något inlägg, och då även framhållit att Delsborn själv troligtvis uppfattar alltihop spegelvänt – även om han sedan tiger som muren om det. Men det är den spegelvändningen som enligt min uppfattning ligger bakom "två skott rakt i bröstet" som ambulanskillarna fått höra från något vittne på scenen. Det vittnet menar jag är Delsborn, och det visar då att han också vänt på steken precis som Holmgren.
Citat:
Jo det är väl känt att hon spegelvänt hela kalaset både i öst-västlig och nord-sydlig riktning, och tror alltså att mördaren står söder om paret Palme. När han då hölstrar stoppar han in vapnet med höger hand på vänster sida innanför jackan, säger hon. Men om man vänder på steken och ställer mördaren på rätt ställe och vänd i rätt riktning så betyder ett han han har vapnet i vänster hand och stoppar in det på höger sida innanför rocken.
Att mördaren stod till höger från Holmgrens håll sett stämmer utmärkt, för det var ju dit han backade efter skotten och på så vis försvann utom synhåll för Björkman. Det stämmer även att hon sett alltihop i motljus mot skyltfönstret dvs i silhuetter. Hon har inget djupseende utan sätter dem i fel ordning i djupled. Sedan säger Holmgren mycket riktigt att Lisbeth böjde sig ner i samma ögonblick som mördaren steg undan till höger. Det är då precis innan hölstringen sker, vilket i sin tur sker innan Ljungqvist får syn på mördaren.
Hela den här frågan om hur mordplatsen uppfattas från Delsborns taxi har jag varit inne på förut i något inlägg, och då även framhållit att Delsborn själv troligtvis uppfattar alltihop spegelvänt – även om han sedan tiger som muren om det. Men det är den spegelvändningen som enligt min uppfattning ligger bakom "två skott rakt i bröstet" som ambulanskillarna fått höra från något vittne på scenen. Det vittnet menar jag är Delsborn, och det visar då att han också vänt på steken precis som Holmgren.
Att mördaren stod till höger från Holmgrens håll sett stämmer utmärkt, för det var ju dit han backade efter skotten och på så vis försvann utom synhåll för Björkman. Det stämmer även att hon sett alltihop i motljus mot skyltfönstret dvs i silhuetter. Hon har inget djupseende utan sätter dem i fel ordning i djupled. Sedan säger Holmgren mycket riktigt att Lisbeth böjde sig ner i samma ögonblick som mördaren steg undan till höger. Det är då precis innan hölstringen sker, vilket i sin tur sker innan Ljungqvist får syn på mördaren.
Hela den här frågan om hur mordplatsen uppfattas från Delsborns taxi har jag varit inne på förut i något inlägg, och då även framhållit att Delsborn själv troligtvis uppfattar alltihop spegelvänt – även om han sedan tiger som muren om det. Men det är den spegelvändningen som enligt min uppfattning ligger bakom "två skott rakt i bröstet" som ambulanskillarna fått höra från något vittne på scenen. Det vittnet menar jag är Delsborn, och det visar då att han också vänt på steken precis som Holmgren.
Om jag förstår dig rätt så har alltså Ann-Charlott spegelvänt och sett fel på precis allt utom det exakta ögonblicket när Lisbeth böjde sig ner och mördaren steg till höger precis innan hölstringen skedde och det exakta ögonblicket då Ljungqvist (enligt dig) fick syn på mördaren.
Citat:
Om jag förstår dig rätt så har alltså Ann-Charlott spegelvänt och sett fel på precis allt utom det exakta ögonblicket när Lisbeth böjde sig ner och mördaren steg till höger precis innan hölstringen skedde och det exakta ögonblicket då Ljungqvist (enligt dig) fick syn på mördaren.
Du jag sitter och svarar tålmodigt på inlägg efter inlägg där du kommer upp med en massa skit som jag redan förklarat flera gånger att jag inte är särskilt intresserad av att tröska. Du kan väl hålla på och tråka folk i Engström-tråden istället. Där sitter ju alla som driver tes om någon särskild gubbe som de hyser nekrofil vurm för.
Att Holmgren spegelvänt alltihop betyder ju inte att hon "sett fel på precis allt" utan det betyder bara att det finns en 180 graders rotation vad mördarens position beträffar. Hon är heller inte ensam om sådana rotationsproblem utan som sagt har även Delsborn samma problem, och dessutom finns ett tydligt rotationsproblem även hos Morelius även om det då inte handlar om hela 180 grader. Det är inget konstigt med att sådana problem dyker upp när iakttagelserna sker i motljus.
I övrigt tycker jag att Holmgrens vittnesmål är mycket bra, och det allra bästa är paradoxalt nog att hon liksom inte är rädd att göra bort sig lite. På så vis säger hon vad hon tänker utan att sila tugget alltför mycket. Delsborn som uppenbarligen gör samma rotation håller som sagt snattran om det, antagligen därför att han helt enkelt tycker det är ett pinsamt fel. Men även Delsborn sätter vapnet i fel hand på mördaren och talar dessutom om mördarens ryggtavla, som han ju inte sett medan de stod vid trafikljusen. Lägger man ihop bitarna så betyder de att även Delsborn roterat 180 grader.
Holmgren är det enda vittne som tydligt ser och berättar om hur mördaren hölstrar vapnet. Det är en mycket viktig iakttagelse, menar jag. Att hon ser det så pass tydligt beror på att Lisbeth då redan är ur vägen (på huk) och skymmer inte längre sikten från det hållet.
Vad Ljungqvist beträffar kan du raljera hur mycket du vill, men faktum kvarstår att han varken sett själva skjutningen, backningen in i hörnan eller hölstringen. Däremot ser han ju mördaren stå där i hörnan, säger han, och då måste han ju rimligtvis ha fått syn på honom direkt efter hölstringen. För så värst länge stod han inte kvar där innan han började ge sig iväg över och inåt Tunnelgatan.
Citat:
Du jag sitter och svarar tålmodigt på inlägg efter inlägg där du kommer upp med en massa skit som jag redan förklarat flera gånger att jag inte är särskilt intresserad av att tröska. Du kan väl hålla på och tråka folk i Engström-tråden istället. Där sitter ju alla som driver tes om någon särskild gubbe som de hyser nekrofil vurm för.
Att Holmgren spegelvänt alltihop betyder ju inte att hon "sett fel på precis allt" utan det betyder bara att det finns en 180 graders rotation vad mördarens position beträffar. Hon är heller inte ensam om sådana rotationsproblem utan som sagt har även Delsborn samma problem, och dessutom finns ett tydligt rotationsproblem även hos Morelius även om det då inte handlar om hela 180 grader. Det är inget konstigt med att sådana problem dyker upp när iakttagelserna sker i motljus.
I övrigt tycker jag att Holmgrens vittnesmål är mycket bra, och det allra bästa är paradoxalt nog att hon liksom inte är rädd att göra bort sig lite. På så vis säger hon vad hon tänker utan att sila tugget alltför mycket. Delsborn som uppenbarligen gör samma rotation håller som sagt snattran om det, antagligen därför att han helt enkelt tycker det är ett pinsamt fel. Men även Delsborn sätter vapnet i fel hand på mördaren och talar dessutom om mördarens ryggtavla, som han ju inte sett medan de stod vid trafikljusen. Lägger man ihop bitarna så betyder de att även Delsborn roterat 180 grader.
Holmgren är det enda vittne som tydligt ser och berättar om hur mördaren hölstrar vapnet. Det är en mycket viktig iakttagelse, menar jag. Att hon ser det så pass tydligt beror på att Lisbeth då redan är ur vägen (på huk) och skymmer inte längre sikten från det hållet.
Vad Ljungqvist beträffar kan du raljera hur mycket du vill, men faktum kvarstår att han varken sett själva skjutningen, backningen in i hörnan eller hölstringen. Däremot ser han ju mördaren stå där i hörnan, säger han, och då måste han ju rimligtvis ha fått syn på honom direkt efter hölstringen. För så värst länge stod han inte kvar där innan han började ge sig iväg över och inåt Tunnelgatan.
Att Holmgren spegelvänt alltihop betyder ju inte att hon "sett fel på precis allt" utan det betyder bara att det finns en 180 graders rotation vad mördarens position beträffar. Hon är heller inte ensam om sådana rotationsproblem utan som sagt har även Delsborn samma problem, och dessutom finns ett tydligt rotationsproblem även hos Morelius även om det då inte handlar om hela 180 grader. Det är inget konstigt med att sådana problem dyker upp när iakttagelserna sker i motljus.
I övrigt tycker jag att Holmgrens vittnesmål är mycket bra, och det allra bästa är paradoxalt nog att hon liksom inte är rädd att göra bort sig lite. På så vis säger hon vad hon tänker utan att sila tugget alltför mycket. Delsborn som uppenbarligen gör samma rotation håller som sagt snattran om det, antagligen därför att han helt enkelt tycker det är ett pinsamt fel. Men även Delsborn sätter vapnet i fel hand på mördaren och talar dessutom om mördarens ryggtavla, som han ju inte sett medan de stod vid trafikljusen. Lägger man ihop bitarna så betyder de att även Delsborn roterat 180 grader.
Holmgren är det enda vittne som tydligt ser och berättar om hur mördaren hölstrar vapnet. Det är en mycket viktig iakttagelse, menar jag. Att hon ser det så pass tydligt beror på att Lisbeth då redan är ur vägen (på huk) och skymmer inte längre sikten från det hållet.
Vad Ljungqvist beträffar kan du raljera hur mycket du vill, men faktum kvarstår att han varken sett själva skjutningen, backningen in i hörnan eller hölstringen. Däremot ser han ju mördaren stå där i hörnan, säger han, och då måste han ju rimligtvis ha fått syn på honom direkt efter hölstringen. För så värst länge stod han inte kvar där innan han började ge sig iväg över och inåt Tunnelgatan.
Jo du har säkert rätt om det mesta men att GM, Lisbeth Palme och Ann-Charlott befann sig exakt i linje så att Ann-Charlott bara kunde se hölstringen när Lisbeth Palme hukade sig ner tvivlar jag en del på. Men det är inget som du behöver svara på.
Inspelat vittnesförhör med Jan Andersson
https://www.youtube.com/watch?v=Jpdxskz6T08
Första inspelade förhöret med vittnet Jan Andersson
https://www.youtube.com/watch?v=Jpdxskz6T08
Första inspelade förhöret med vittnet Jan Andersson
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
