Citat:
Ursprungligen postat av
HAARP
Du menar alltså att hon skulle ha stått kvar och kliat sig i huvudet medan mördaren står och stirrar, och allt detta för att de ska "visa upp sig" för den gode Ljungqvist
Nej riktigt så menar jag inte. Jag menar att LP först vänder sig om och tittar ner på OP innan hon strax efter det går ner på huk.
Vad har det för betydelse? Förloppet är ju ganska glasklart. Mördaren befinner sig två meter bakom Lisbeth när han avfyrar tvåan, och när han gjort det backar han upp ett par steg snett in mot Dekorimahörnan och försvinner på så sätt ur Björkmans blickfält. Där inne hölstrar han vapnet vilket Ann-Charlott Holmgren ser i silhuett och berättar om i förhör.
Leif Ljungqvist ser dock inget av detta, utan hans iakttagelse av mördaren sker först efter hölstringen när mördaren alltså redan förflyttat sig in till hörnan och redan stoppat undan vapnet.
För att du ska få ihop din story så måste Lisbeth stå kvar och "klia sig i huvudet" i åtminstone ett par, tre sekunder innan hon till slut bestämmer sig för att gå ner på huk. Det är ju nonsens.
När Ljungqvist gör sin iakttagelse så befinner sig mördaren alla gånger tre meter från Lisbeth och då anser sig alltså Ljungqvist kapabel att bedöma mördarens kroppslängd på basis av den vinkel mördaren har på huvudet när han tittar ner på Lisbeth. Även detta är totalt nonsens.
Även om Lisbeth stod på benen, vilket hon inte gjorde, så skulle Ljungqvist inte ens kunna veta om mördaren tittar på Lisbeth eller på den liggande Palme. Mest troligt kollar han väl om Palme ligger still eller om man företer några livstecken. Alltihop är rent nys.
Den där sekunden som din story förutsätter, nämligen där mördaren redan backat upp och hölstrat men innan Lisbeth gått ner på huk, den finns kort sagt inte. För innan han hölstrar är hon redan nere på huk. Ta Ann-Charlott Holmgren till exempel. Hon ser ju när han hölstrar men hon ser inte någon Lisbeth som står ivägen mitt i silhuetten, utan då är hon redan nere på huk och därför ur vägen.
Ljungqvist har ingen lasermätare i huvudet och inget fotografiskt minne, utan med hans iakttagelseförmåga och minne är det lika väl (eller illa) beställt när han gör den här iakttagelsen som när han gör andra iakttagelser, och då vet vi att det är lite si och så med den saken.
Nu tycker jag det får räcka med det här. Så här ser hela saken ut från mitt håll: När jag upptäckte, redan inom någon vecka efter att jag börjat tröska materialet på hösten 2017, att mördaren verkade vara betydligt kortare än vad folkloren sagt så hade jag ingen särskild kandidat. Däremot tyckte jag att det var egendomligt att andra inte uppdagat och påpekat det förut. Sedan grävde jag igenom det och kunde konstatera att mördaren var typ en decimeter kortare än folkloren sagt.
När jag i allt väsentligt sammanställt signalementet inklusive kroppslängden så snubblade jag över det där med Tarkovskij. Då blev han den ende konkrete kandidat som fanns "med namn och bild" och som passade in på signalementet. Därför tog jag en närmare titt på honom, dels från Palmesynpunkt men lika mycket därför att jag under många år intresserat mig för lite "smalare" europeisk film.
Det här betyder ju inte att jag sitter och körsbärsplockar och anpassar allt mellan himmel och jord för att det ska passa in på Tarkovskij, utan mördaren kan lika gärna vara någon helt annan – fast i så fall med ungefär samma kroppslängd och utseende som honom. Det är dock inte så lätt att hitta andra kandidater. Jag har både letat själv och efterlyst sådana hos andra, men får inget napp.
Att man då lägger ner tid på en specifik kandidat handlar väl mer om att om man har en konkret person med namn och bild, och då har man i alla fall någon som det går att undersöka och gräva i. De andra tänkbara kandidaterna finns ju inte med namn och bild utan är helt abstrakta "fantomer" och som det därför inte går att gräva i.
När "änkan" dök upp ett par år senare så tyckte jag även att hennes exmake LZJ var intressant just därför att han åtminstone i någon mån passade in på signalementet. Men sedan ledde det ingen vart, mest beroende på att det inget konkret framkom annat än signalementet. Änkans story är svårarbetad på alla sätt och vis, inte minst därför att hon själv verkar vilja ha det på det viset.
Så jag står fortfarande kvar med en enda konkret kandidat, även om jag gärna skulle önska att det dök upp andra. Men då måste de som sagt passa in på signalementet liksom även på övriga data. Att sitta och töja och bända och försöka sy ihop något som passar en på förhand bestämd kandidat är helt enkelt inte förenligt med mitt arbetssätt. Det vore totalt meningslöst och ett slöseri med tid och energi.
De data som finns tillgängliga rörande Palmemordet utesluter i praktiken en ensam gärningsman, utan visar klart och tydligt att Palmemordet var organiserat och dessutom att svensk underrättelsetjänst varit direkt inblandad i planeringen och utförandet av attentatet – liksom naturligtvis i mörkläggningen efteråt.
Vare sig Andersson, Pettersson eller Engström passar in som gärningsmän i ett sådant sammanhang, och dessutom passar ingen av dem in på signalementet – inte ens Pettersson vars ansikte ändå liknar mördarens. Dessutom finns inget sätt på vilket någon av de här kandidaterna skulle kunna ha utfört mordet, utan även i det avseendet måste man manipulera vittnesuppgifterna för att bereda väg för det.
Att då sitta år ut och år in och försöka knåda till det hela så att det passar in på den egna favoritkandidaten ter sig för mig kort sagt totalt rubbat. Som jag tidigare privat uttryckt saken utgör det en slags "nekrofil besatthet" med de här tragiska figurerna – Andersson, Pettersson, Engström och kompani – som många i palmeriet fastnat i och sedan visst inte klarar av att ta sig ur.
Jag sympatiserar i och för sig med Basfaktas inställning till att inte i onödan dra fram kandidater förrän man har ganska ordentligt på fötterna. Men samtidigt måste det ju gå att resonera hypotetiskt även om konkreta kandidater utan att fördenskull rikta ett anklagelsens pekfinger. Det är trots allt stor skillnad mellan arbetshypoteser och färdiga analysresultat.
I vissa fall hamnar man emellertid i besvärliga lägen. För min del handlar det då särskilt om Birger Elmér, där jag menar att arbetshypotesen börjat nå en sådan grad av konkretion att man får röra sig framåt med viss försiktighet. I övrigt ser jag inga sådana hinder, och det gäller då även Tarkovskij där kopplingarna alltjämt är för svaga för att det där pekfingret ska titta fram.
Mot de "sedvanliga misstänkta" pekas det naturligtvis friskt i palmeriet, detta även om det helt och hållet saknas grund för det. Sådant finner jag motbjudande, och särskilt när pekfingret riktas mot enskilda avlidna som aldrig varit offentliga personer eller befattningshavare, och vars efterlevande inte besitter sådana resurser att de kan försvara sig mot sådana ogrundade och falska anklagelser. Då talar vi alltså inte om arbetshypoteser utan om bestämda och förutfattade meningar i skuldfrågan.