Allt är kanske meningslöst... Men borde jag tänka på nåt annat?

På senaste tiden har jag funderat en del över det här att det kan vara så att allt är fullständigt meningslöst. Att det faktum att jorden finns till och att vi lever, är en slump och att universum är ett mörkt och kallt ställe som vi bara har råkat hamna i. Man finns till i några år, sen dör man. Man är borta och det finns inget "andra sidan" eller liknande. Att man har levt har absolut ingen betydelse.

Vad är klokast tror ni... Att försöka att tänka mindre på sånt här, för att minska risken för att bli nedstämd, deprimerad osv. Eller ska man fortsätta, trots att man för det mesta kommer fram till att allt bara är en slump och att ingenting spelar nån roll?

Men du kan göra ditt liv meningsfullt med saker du gillar göra?

Sluta tänk så här om du vill kunna fungera normalt socialt annars finns risken att du fullständigt går ner dig. Har själv funderat mycket på liknande - men det är svårt att sluta. Enklaste är väl att vara sysselsatt hela tiden så man slipper fundera.

Det gäller att försöka få sig själv att tycka att allt är meningsfullt istället. Hur vet jag dock inte!

Ja, det ligger nåt i det du skriver... Grejen är bara den att om jag slutar att tänka på det så får jag en känsla av att jag blir lite mindre intelligen.. Kanske låter konsigt, men det känns då lite som att jag bara är en vanlig, grå person som bara lever och inte reflekterar..typ en vanlig svensson som går till jobbet, kommer hem, lagar mat och går och lägger sig utan att tänka. Men det kanske är bättre det än att gå och tänka att inget har nån egentlig mening.. (?)

Jag tycker på något sätt att det där är en upplyftande tanke. Jag är själv uppvuxen kristen och har därför svårt att släppa tanken att vi lever och finns av en anledning. Kanske därför jag just tycker att tanken om att ingenting har någon mening är lite frigörande.

Men ifall ingenting inte spelar någon roll i slutändan och allt ändå bara blir svart när vi dör så måste man ju ta ännu mer vara på livet vi har här på jorden eftersom att det som spelar roll är hur du själv mår. Den tanken har iaf fått mig att sträva efter att ha ett så bra liv som möjligt och försöka njuta så mycket av det som möjligt.
Men man kan ju självklart också bli deprimerad av tanken också. Men så länge man nu inte planerar på att ta livet av sig väldigt snart så är det väl lika bra att försöka göra det bästa av livet? Det är iaf enligt mig så mycket lättare att ta risker och sluta bry sig om väldigt många saker när jag mer och mer övergått till det här tankesättet.
Känner igen det där. Men att försöka hitta svar och bli upplyst genom att tänka på vissa frågor kan bara sluta med med att man tänker sig själv till galenskap. Har själv märkt hur självdestruktivt det är att haka upp sig på vissa tankebanor och tänker inte alls lika mycket längre. Försök istället att tänka över saker i lagom nivåer och när det blir för mycket tänkande får du helt enkelt lägga tankarna på isen ett tag.
Kan rekommendera dig att diskutera om sånt här ex med en kompis eller här på FB istället för att sjunka in i dina egna tankar för mycket. Att få ventilera sina tankar och höra andras åsikter hjälper också.

Japp, det blir nog så att de flesta känner sig mindre intelligenta, och är det säkert också ifall man bara går runt som en vandrande pinne. Vet inte om man kan få bägge delarna. Se livet som ett enda stort spel och bestäm dig för vad man ska uppnå för att vinna. Sen lever du efter det så blir det mer intressant och eventuellt kan du känna dig intelligent genom att strikt följa din plan hur du ska vinna spelet. Tänk också på att du skapar dina egna spelregler.

Jag känner igen mig helt och hållet i det du säger! Nästan som att jag själv skrivit det!

Men varför ska du bli deprimerad?

Om livet var meningslöst, var skulle då drivkrafterna till att skapa och upprätthålla liv komma ifrån? En drift är ett sökande efter ett behov som måste tillfredsställas, en positiv kraft. Hur kan drift och attraktion uppstå ur något som i grunden är meningslöst? Det som är meningslöst är snarare tankegångar om att livet är meningslöst. Det gör att man förlorar den positiva driften helt på egen hand.

Jag tror att livet rent objektivt sätt är meningslöst, utan syfte eller värde och även fast jag tänker på det varje dag så blir inte jag deprimerad. Det finns mycket man kan leva för, som t.ex. det man vill helt enkelt. Det gäller att hitta sinikigai helt enkelt.
Jag accepterar livets meningslöshet men det betyder inte att jag inte har saker att leva för, jag lever för mina intressen och det jag uppskattar här i livet, försök att göra detsamma du.


Många verkar ha svårt att uppskatta tillfället som livet innebär, det finns oändligt med saker att förundras över, lära sig om, av och ta del av.


För att vara en obotlig realist så verkar du vara otroligt orealistisk No pun intended.
I alla fall.. Har du hört talas om instinkter och självbevarelsedrift? Det är det som driver oss, hand i hand med vår medfödda nyfikenhet för världen och vår törst efter kunskap. Det är ju inte en kraft i sig och vet inte om du menade på att det är en sådan kraft, men självfallet bör vi vända det till någonting positivt, denna drivkraft som vi alla har. Själv finner jag att acceptansen av att allt är meningslöst hygsat meningsfullt då jag kan fokusera på det jag vill göra och det jag vill leva för, snarare än att hoppas på någon sorts objektiv mening som religion försöker trösta oss med.

Livet är ju enbart meningsfullt ifall det finns något efter döden, annars är det ju fullständigt meningslöst ju. Jag kan njuta extremt av livet och naturen men det blir likväl meningslöst om man ser allt ur ett större perspektiv.

Ja, vad är klokast? Det beror på vad du har för intentioner. Du kan sluta att tänka på det och sysselsätta dig med någonting frigörande som någon annan redan nämnde eller så kan du fortsätta att tänka på det med filosofiska glasögon om det är så att du är någorlunda psykiskt stabil. Troligtvis kommer du börja tänka på det på ett helt annat sätt i så fall. Men Din situation låter mer existentiell än något annat. Det går att filosofera på det existentiella planet det med men även det kräver sina glasögon.

Jag har i all fall aldrig kommit förbi en bra anledning till att tro att livet är meningslöst och att ingenting spelar någon roll bara för att det inte tjänar ett högre syfte. Men för många är en meningsfull livsåskådning uppnådd genom att uppleva snarare än att reflektera.

Bara för att tankar och drifter förekommer så behöver de absolut inte ha någon objektiv mening i sig. Materiella ting exempelvis, som inte förfogar några som hel jävla behov, vilka kan existera och skapa helt oberoende av mänskligheten. För att då kunna se en sorts äkta mening med livet så krävs ett tankesätt som synar bortom allt vad regler och liv heter av denna värld. Det är omöjligt (ännu). Men jag tänker personligen att "människan är vad den själv gör sig till". Det är endast en liten orientering inför vad som uppfattas som ett meningslöst och bisarrt universum.