Citat:
Ursprungligen postat av
Iknowafewthings
Ditt svar baseras på situationen innan dom kommer medan jag frågade vad du ansåg om situationen efter men för all del, vi säger att du baserar ditt resonemang på att person B inte kan dömas efter dom eftersom uppsåt saknades vid tillfället för anmälan.
Vi börjar då med invändningen om bristande uppsåt p.g.a. Att dom inte kommit. Det är helt felaktigt. Ett sådant resonemang skulle medföra att ingen person kan dömas för falsk angivelse eller falsk tillvitelse om det krävs att en dom gällande gärningen man anmäler föreligger innan anmälan sker. Att det är ett felaktigt påstående framgår nog av de flesta domar gällande brottet, t.ex. RH 2007:57 (som går att hitta på google) där en person dömdes för falsk angivelse för bl.a. just påstående om våldtäkt utan att den som anklagades fick någon dag i domstol, han anhölls endast under en kortare period
Gällande din utläggning. Det kan förtydligas att uppsåt för falsk angivelse eller falsk tillvitelse krävs för påståendet om gärning inte om brottsrubricering. Går jag till polisen och säger att du olovligen har tagit min cykel utan att du har gjort det så har jag gjort mig skyldig till brott, jag behöver aldrig nämna ordet stöld. Som framgår av rättsfallet ovan behöver ingen domstol i tidigare dom ha bedömt om du har gjort dig skyldig till brott eller ej. Rätten koncentrerar ofta liten tid vid om gärningen som beskrivs i sig är brottslig då det oftast är uppenbart, det rätten koncentrera mest tid vid är om personen faktiskt har begått gärningen. En anklagad kan antingen välja att neka till att överhuvudtaget ha begått gärningen eller till att ha begått brottet.
Lagtexten gällande falsk angivelse har du nedan:
Det handlar alltså om ordet oskyldig som du har använt dig av flera gånger under diskussionen. Du hävdar att en person är oskyldig om denne ej har dömts, genom ett sådant synsätt uppfylls rekvisiten för brottet falsk angivelse vid varje anmälan som görs.
Gällande utläggningen om skyldig till brott. Det är man varje gång man begår en brottslig handling, då syftar jag inte till att man har befunnits skyldig till brott utan att man har begått en brottslig gärning. Stjäl jag din cykel så har jag begått ett brott oavsett om du överhuvudtaget väljer att anmäla händelsen.
Det jag var ute efter med situationen efter en friande dom var kopplat till ditt resonemang om att en person inte kan vara mer eller mindre oskyldig vid en friande dom. Vid en anmälan så är den antingen riktig eller ej, alltså den som anmäler brottet talar antingen sanning eller så ljuger personen.
Som exempel säger vi då att jag hävdat att du olovligen har tagit min cykel. Domstolen kommer fram till att det inte finns tillräckliga bevis för att du överhuvudtaget har tagit min cykel något du även nekade till. Alltså nekar du till att ha begått den gärning jag beskrev. Du är då 100% oskyldig vilket innebär att jag måste ha ljugit om att du olovligen tog min cykel, det är den enda logiska slutsatsen eftersom domstolen har slagit fast att du inte har tagit min cykel. Jag hamnar då i domstol misstänkt för falsk angivelse. Du är 100% oskyldig till gärningen jag beskrev enligt tidigare domstol och jag angav dig till åtal med förhoppningen om att du skulle dömas, rekvisiten är alltså uppfyllda. Sanningen är dock den att du verkligen olovligen tog min cykel och bristande bevisning gjorde att du friades, ett vittne hade plötsligt glömt vad denne såg efter att du hotat personen.
Jag hävdar i sten att jag såg dig gå fram till cykeln, knipsa upp mitt lås och cykla iväg på den. Det finns inget utrymme enligt mig att det var någon annan person än dig. För att domstolen då ska kunna fria mig måste de börja röra sig i resonemanget att det faktiskt kanske var du som olovligen tog min cykel. Man ifrågasätter alltså att du är 100% oskyldig. Med ett 100% resonemang finns det alltså inte utrymme för två friande domar.
Jag tänkte (med lite hjälp av Chat GPT) ge mig på ett nytt försök till förklaring - förhoppningsvis en bättre - till ditt problem med oskuldspresumtionen och att dess innebörd att den som inte är dömd för ett brott är oskyldig till det.
Vi har två motsatsförhållande som är logiskt skilda från varandra, men berör samma slags sakförhållande och som överlappar varandra i vad för ämne de behandlar. Det är därför lätt att förväxla olika aspekter av dem och blanda ihop den på fel sätt och det är då missuppfattningar och terminologiproblem uppstår.
Dessa motsatsförhållanden är separata och binära. Vi har dels motsättningen mellan verkligt skyldig och verkligt oskyldig, frågan om den verkliga materiella skulden, skulden i ontologisk mening. Vi har å andra sidan frågan om juridiskt skyldig kontra juridiskt oskyldig, frågan om den formella, juridiska skulden i processuell mening.
En rättegång kan då givet detta ge fyra möjliga utfall:
1. Juridiskt skyldig i och verkligt skyldig. Korrekt fälld. Sanningen och juridiken stämmer överens.
2. Juridiskt oskyldig och verkligt oskyldig. Korrekt friad. Sanningen och juridiken stämmer överens.
3. Juridiskt skyldig men verkligt oskyldig. Justitiemord. Dömd felaktigt. Ett stort misslyckande.
4. Juridiskt oskyldig men verkligt skyldig. Bevisbrist. GM går fri då bevisen är otillräckliga.
Vad den här debatten främst handlat om är punkt 4. Är man oskyldig och bör kallas oskyldig i detta läge. Svaret är alltså ett uttryckligt ja, om vi talar om juridik och juridika bedömningar.
För vad oskuldspresumtionen säger är att ingen kan befinna sig i både läget juridiskt oskyldig (0) och juridiskt skyldig (1) samtidigt. Ingen kan heller sväva i ett tillstånd mellan dessa lägen. De är binära tillstånd.
Eftersom man inte är juridiskt skyldig till dess man är fälld måste man logisk sett fram till dess vara oskyldig.
Om man påstår att man bara betraktas som oskyldig urvattnar man därmed principen för oskuldspresumtionen och öppnar dörren för att betrakta människor som halvskyldiga, vilket är precis vad principen är till för att förhindra.
Vi kan i den övervägande delen av fall inte ens med en noggrann utredning veta säkert om någon är ontologiskt skyldig eller oskyldig. Juridiken påstår därför av princip aldrig att den med absolut säkerhet slår fast någonting. Och det den slår fast är inte heller en sanning som skall gälla därefter utan en temporär sanning som åtminstone teoretiskt och i princip kan ändras över tid och då ge resning och en ändrad dom.
Istället för ett påstående om absolut sanning strävar rättvisan numera vad gäller ett påstående om att någon är skyldig efter något som efter vår bästa förmåga är en temporär relativ sanning som är bevisad bortom rimligt tvivel. Vilket i förbigående sagt i praktiken är tveksamt om juridiken förmår i många fall.
Då det ofta är omöjligt att bevisa något negativt, att något inte ägt rum och då det är ett omöjligt krav på försvarets begränsade resurser i en rättegång så har vi oskuldspresumtionen som slår fast att man om inte skuld bevisats bortom rimligt tvivel är oskyldig. Det förutsätts, presumeras, att man är det, och det är då alltså inte ett absolut påstående om den ontologiska skulden. Det har dock ändå bäring på den eftersom både den juridiska skulden och den verkliga skulden hör ihop på det sättet att de behandlar samma sakmateria, men helt åtskilt och med olika förutsättningar. De utgör båda sakerna omdömen om samma handlingar och samma sak, dock med en ytterligare viktig komplikation i det att skyldig och oskyldig i juridisk mening inte återgår direkt på handlingen utan på brottsrubriceringen, dvs vad handlingen betyder i juridisk mening.
Eftersom juridisk sanning alltså inte handlar om ontologisk sanning utan är relativ och temporär uppkommer inget problem som du beskriver där ett påstående om brott skulle innebära en falsk anklagelse. Det ryms inom osäkerheten som är en förutsättning för den juridiska sanningen.