Kan man bli frikänd i Sverige och vad innebär det när ett åtal ogillas i en dom?

Nu när det gått så lång tid undrar jag verkligen om du inte anser att ditt resonemang måste förtydligas och utvidgas för att bli korrekt.

Jag var då förvånad över den i mitt tycke märkliga kritik jag mötte över egentligen rätt basala funderingar över oskuldspresumtionen. Men frågan kommer upp hela tiden då och då och det är alltid lika märkligt för mig att folk har så svårt att förstå oskuldspresumtionen och i i enlighet med den acceptera att den som är frikänd är oskyldig till brott så långt juridiken anbelangar.

Hela tiden kommer argumentet fram att ett friande i domstol inte är ett fastslagande av att någon är ”faktiskt” oskyldig utan ett frikännande i brist på bevis. Detta är förstås alldeles sant, liksom att domstolen också kan ta fel och döma någon som är ”faktiskt” oskyldig som skyldig.

Men kärnan i oskuldspresumtionen är just att ingen utom en allsmäktig varelse kan uttala sig om denna ”faktiska” skuld eller oskuld. Den juridiska skulden eller oskulden där man om man då vill inte är något utan istället betraktas som något är mer verklig än den ”faktiska” åtskillnad vi inte kan slå fast i jordiska domstolar eftersom den har konkreta och jordiska konsekvenser. Blir du frikänd är du oskyldig eftersom du de facto slipper de konsekvenser som följer med en fällande dom där du är skyldig och blir du fälld så drabbas du de facto av de konsekvenser som följer av en fällande dom.

Mer faktiskt än så blir inte ett tillstånd av att vara/ betraktas som skyldig eller oskyldig.

Men det som tycks vara svårast att acceptera med oskuldspresumtionen för de som i olika form kritiserat min framställning av den har inte med skillnaden mellan att vara eller betrakta att göra utan handlar enligt min mening om att man vägrar acceptera att den som frikänts i en rättegång är lika oskyldig eller skall betraktas som lika oskyldig som var och en av oss som aldrig blivit misstänkta eller åtalats för något.

Varför går ditt och andras resonemang alltid ut på att misstänkliggöra någon som friats för ett brott genom att försöka göra en juridisk åtskillnad och varför är det så svårt att acceptera att principen med oskuldspresumtionen faktiskt säger något viktigt och reellt när den föreskriver att den som inte är dömd är lika oskyldig eller skyldig till brott som vem som helst?

Vill du modifiera ditt resonemang eller skall oskuldspresumtionen bara vara något oklart mumbojumbo som man pratar om i juridiska kretsar bara för att det låter bra?

Jag lämnade detta resonemang här förra gången för att jag inte kunde få rätsida på det och ditt sätt att resonera. När jag läser det igen kan jag fortfarande inte få det helt, men jag skall försöka i slutet av denna text.

Det du i grunden argumenterar emot här är alltså att oskuldspresumtionen innebär att man är oskyldig till dess man är bevisad skyldig eller som det brukar heta på engelska presumed innocent until proven guilty.

Jag undrar förstås först om du med ålder och mognad verkligen står fast vid att om man frikänns vid en rättegång så leder det på något sätt ett krångligt tillstånd där man inte är riktigt oskyldig utan hamnar i något annat tillstånd?

Det oskuldspresumtionen innebär anser jag efter att dessa år gått är okontroversiellt och inte så svårt och jag häpnar faktiskt över hur hård kritik det kan få att hävda att alla som inte är dömda för något är oskyldiga i både juridisk och praktisk mening, oavsett om de aldrig åtalats eller om de frikänts. Detta utesluter givetvis inte att domstolens beslut kan vara fel i ena eller andra riktningen - om man nu vill kalla det ”faktisk oskuld” eller något annat, alla förstår vad man menar där.

Sedan tycks du ju mena att om man säger att man är oskyldig ifall man inte är dömd, så skulle ingen kunna anklaga någon för ett brott utan att begå falsk anklagelse. Märk att du i samband med det citerar en lagtext som klart och tydligt använder uttrycket oskyldig utan att nämna ordet beaktas. När är man i så fall oskyldig på det sätt lagtexten anger?

(FB) Kan man bli frikänd i Sverige och vad innebär det när ett åtal ogillas i en dom?

Jag kan inte se att detta öht är relevant. Om man anklagar någon för ett brott förutsätter man i och för sig att någon är skyldig till det, men det räcker ju om man är av den uppfattningen och i det lägger en reservation om att man kan ta fel.

Lagen ger ju och måste ge utrymme för att man kan fel, däremot är det ett brott om man medvetet ljuger om saken.

Jag tror du krånglar till det för dig själv här i din iver att sätta dit mig på mitt påstående att alla är oskyldiga till dess deras skuld bevisats och hamnar snett. Din poäng här antar jag är att eftersom alla är oskyldiga tills en dom fallit och att anklagaren eftersom det är givet att alla är oskyldiga tills dom då i själva verket anklagar en oskyldig, vilket är olagligt.

Men tillståndet oskyldig innebär inte att det är oförenligt med en potentiell eller eventuell skuld som kan förverkligas genom en dom i en rättegång. Att anklaga någon i god tro är att hänvisa till ett sådant avgörande och att påstå något om den potentiella skulden, inte om det aktuella faktiska tillståndet av oskyldighet.

Man kan undra om det inte är ordvalet betrakta som ställer till de stora problemen för vissa med oskuldspresumtionen.

Man är ju inte oskyldig om man frias i domstol, man bara betraktas ju så, duh. Betrakta är bara ett synsätt, det finns andra, den sanna skulden ligger i betraktarens öga.

Men ursprunget är engelskt eller amerikanskt och där talas om att oskuld presumeras, dvs antas så länge inget annat visats. Oskuld är något man utgår från föreligger. Det finns alltså ingen motsättning öht mellan att vara oskyldig och att antas vara oskyldig. Det finns inget felaktigt i att påstå att en person som presumeras vara oskyldig är oskyldig. Något som föreligger som tillstånd har en annan reell existens än bara en anlagd synvinkel.

Om jag mördar en person så är jag skyldig till mord.
Innan jag är dömd är jag att betrakta som oskyldig pga oskuldspresumtionen, det ändrar inte det faktum att jag rent faktuellt är skyldig till mord.
Sedan kan jag frikännas(åtalet ogillas) för att domstolen anser att det inte går att fastställa bortom rimligt tvivel.
Jag skall därmed betraktas som oskyldig. Rent faktuellt är jag ju dock skyldig, jag mördade personen.

Det som är felaktigt är att påstå att presumeras oskyldig innebär att någon faktiskt är oskyldig, det är INTE samma sak.
En person kan rent faktuellt sett vara skyldig till mord även om de sedan blir frikända eller aldrig ens åtalade.
Faktum är att alla som begått mord oavsett om de sedan döms eller inte är att betrakta som oskyldiga fram tills dess att de blir dömda. Dessa personer har begått mordet oavsett, mordet sker inte när domen faller utan när handlingen begås. En mördare är alltså skyldig till mord från det att mordet begås, men skall betraktas som oskyldig fram tills dess att de blir dömda.
En dom ändrar inte verkligheten. En mördare är en mördare med eller utan dom.

Oskuldspresumtion är alltså inte samma sak som att någon faktiskt är oskyldig.
Det innebär enbart att staten skall utgå från att personen inte är skyldig.
Och det gäller bara staten/myndigheterna.

Ja, naturligtvis förstår i princip alla att domar kan vara fel och att den som frikänns för t ex mord i verkligheten begått det men frias i brist på bevis eller tvärtom att någon fälls för mord men rätten missbedömt bevisläget. Vi är förstås överens om det.

Vad är vi då inte överens om som får dig att attackera mig så hårt tidigare? Låt oss komma fram till vad som eventuellt skiljer.

Begreppen skyldig/oskyldig är juridiska begrepp och när vi diskuterar juridik är det de juridiska begreppen och de följdverkningar de får för en misstänkt vi syftar på. Dessa är förstås i högsta grad verkliga just för att de påverkar personens frihet och ställning i samhället. Däremot är de inte samma sak som den verkliga ultimata sanningen om alla omständigheter som du syftar på ovan. Domstolar avgör som bekant inte sanningen om något.

Det är i den juridiska meningen vi använder presumed innocent i oskuldspresumtionen dvs att vi utgår från antagandet att den som inte är överbevisad om ett brott är oskyldig. Man utgår inte från skuld, vilket vore det motsatta, utan alla är verkligen oskyldiga i verklig (se min definition av verklig ovan) och juridisk mening.

Det oskuldspresumtionen innebär är alltså inte att någon som frias från åtal eller där åtalet läggs ned är oskyldig i absolut mening avseende den ultimata sanningen, men den säger något mycket viktigt, nämligen att den som frias ingår i samma kategori juridiskt och samhälleligt som alla andra som inte heller är dömda för något och som aldrig varit misstänkta.

Detta är det grundläggande med oskuldspresumtionen. Det finns ingen skillnad.

Problemet är att många som inte kan acceptera en friande dom fritt blandar ihop den subjektiva bedömningen i form av vad man själv tror om bevisen och den objektiva bedömningen som rätten gör för att misstänkliggöra en friad som inte helt oskyldig på samma sätt som likt dig och mig öht aldrig varit misstänkt. Men det är alltså fel. Det finns ingen skillnad om man ser det objektivt.

Du vill sträcka ut oskuldspresumtionen utanför rättssalen?
Trots att kräva det ju en hel del för att bli dömd för något, säg att bevisläget är att det 50/50 att någon är skyldig så blir man inte dömd.

Det ändrar inte att det statistiskt fortfarande är 50% sannolikt att personen ändå begick brottet. Att man inte blir fälld ändrar inte det till 0%.

Så att sträcka ut resonemanget utanför rättssalen blir märkligt.

Inte ens inom juridiken håller det för du kan frias i ett brottmål men ändå dömas att betala skadestånd i ett civilmål om samma sak.för att beviskraven skiljer

Statistiken är generell och kan inte appliceras på ett enskilt fall. Vi vet inte med ledning av rättens beslut om frikännandet beror på brist på bevis eller om det beror på att den frikände verkligen är oskyldig.

Jag vill inte sträcka ut oskuldspresumtionen utanför rättssalen i meningen att alla inför en friande dom måste hålla med och tänka på samma sätt om huruvida till exempel någon frikänd för mord i själva verket haft död på vederbörande. Det vore förstås orimligt. Men den som bedömer det hela måste vara klart medveten om att en uppfattning som går emot rättens beslut är subjektiv och inte påverkar den juridiska statusen oskyldig som alla andra som den frikände har.

Att vara oskyldig till ett brott innebär ingen evig juridisk eller verklig status som oskyldig utan man kan som alla andra åtalas för brott och t ex fällas i en resning eller ett civilmål.

Hur menar du att rätten skulle kunna veta det, eller basera den friande domen på en sådan omständighet? I princip krävs extraordinär insyn för att kunna fastslå sånt.

Helt rätt, varken rätten eller någon annan kan veta om den som frikänns i brist på bevis i själva verket inte har utfört handlingen ifråga eller bara frias i brist på bevis. Det är kärnan i oskuldspresumtionen. Det är i princip omöjligt att bevisa sin oskuld. Därför sysslar inte domstolen med den frågan. Men det är också enbart en subjektiv tro att någon är skyldig så länge detta inte visats bortom rimligt tvivel.

Därför är distinktionen mellan att frias i brist på bevis och att frias på grund av ”faktisk” oskyldighet meningslös och vilseledande. Frias man är man oskyldig till brott och inte mer eller mindre oskyldig än någon annan och det är fel att det ”bara” är i brist på bevis. I brist på bevis bortom rimligt tvivel är inte något ”bara” utan den grundläggande distinktionen mellan skyldig och oskyldig.

Jag har med tiden blivit övertygad om att en hel del av problemet med att det blir sådana missförstånd angående oskuldspresumtionen i Sverige beror på den felaktiga översättningen av presumtion, där principen att alla skall förutsättas vara oskyldiga till dess motsatsen bevisats har förvandlats till att alla skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats.

Att man valt verbet betraktas har lett många till att felaktig tro att det hela bara handlar om hur man från rättsväsendets sida skall se på frågan om skuld och oskuld hos den enskilde, vilket för tankarna till att det handlar om ett val mellan olika synsätt, medan oskuld i själva verket existerar som objektivt juridiskt tillstånd och att detta tillstånd skall förutsättas föreligga.

Märk väl, för att förebygga det vanliga missförståndet, ett objektivt juridiskt tillstånd av oskuld, med dess inbyggda osäkerhet, inte den objektivt verkliga sanningen där man från en allvetande guds perspektiv med hundraprocentig säkerhet vet huruvida någon är skyldig till ett brott eller inte.

Alltså, man förutsätts till dess motsatsen bevisats vara juridiskt oskyldig till det brott man anklagas för, det är inte så att det enbart handlar om hur betraktaren i form av rättvisan skall se på den anklagade och hans skuld.

Det som ger översättningen betraktas är säkert verbet considered vilket iofs väl kan översättas med betraktas, men snarare här med anses, vilket stämmer bättre med förutsättas, förmodas och presumeras.

Vidare kan man på engelska skilja på de binära tillstånden guilty - not guilt och innocense och reservera begreppet innocense för ett verkligt tillstånd av faktisk oskuld. Medan på svenska betyder oskyldig både not guilty och innocent.

Jag frågar dig igen om du med ålder och ökad vishet bättre förstår oskuldspresumtionens kärna?

Jag tänkte (med lite hjälp av Chat GPT) ge mig på ett nytt försök till förklaring - förhoppningsvis en bättre - till ditt problem med oskuldspresumtionen och att dess innebörd att den som inte är dömd för ett brott är oskyldig till det.

Vi har två motsatsförhållande som är logiskt skilda från varandra, men berör samma slags sakförhållande och som överlappar varandra i vad för ämne de behandlar. Det är därför lätt att förväxla olika aspekter av dem och blanda ihop den på fel sätt och det är då missuppfattningar och terminologiproblem uppstår.

Dessa motsatsförhållanden är separata och binära. Vi har dels motsättningen mellan verkligt skyldig och verkligt oskyldig, frågan om den verkliga materiella skulden, skulden i ontologisk mening. Vi har å andra sidan frågan om juridiskt skyldig kontra juridiskt oskyldig, frågan om den formella, juridiska skulden i processuell mening.

En rättegång kan då givet detta ge fyra möjliga utfall:

1. Juridiskt skyldig i och verkligt skyldig. Korrekt fälld. Sanningen och juridiken stämmer överens.

2. Juridiskt oskyldig och verkligt oskyldig. Korrekt friad. Sanningen och juridiken stämmer överens.

3. Juridiskt skyldig men verkligt oskyldig. Justitiemord. Dömd felaktigt. Ett stort misslyckande.

4. Juridiskt oskyldig men verkligt skyldig. Bevisbrist. GM går fri då bevisen är otillräckliga.

Vad den här debatten främst handlat om är punkt 4. Är man oskyldig och bör kallas oskyldig i detta läge. Svaret är alltså ett uttryckligt ja, om vi talar om juridik och juridika bedömningar.

För vad oskuldspresumtionen säger är att ingen kan befinna sig i både läget juridiskt oskyldig (0) och juridiskt skyldig (1) samtidigt. Ingen kan heller sväva i ett tillstånd mellan dessa lägen. De är binära tillstånd.

Eftersom man inte är juridiskt skyldig till dess man är fälld måste man logisk sett fram till dess vara oskyldig.

Om man påstår att man bara betraktas som oskyldig urvattnar man därmed principen för oskuldspresumtionen och öppnar dörren för att betrakta människor som halvskyldiga, vilket är precis vad principen är till för att förhindra.

Vi kan i den övervägande delen av fall inte ens med en noggrann utredning veta säkert om någon är ontologiskt skyldig eller oskyldig. Juridiken påstår därför av princip aldrig att den med absolut säkerhet slår fast någonting. Och det den slår fast är inte heller en sanning som skall gälla därefter utan en temporär sanning som åtminstone teoretiskt och i princip kan ändras över tid och då ge resning och en ändrad dom.

Istället för ett påstående om absolut sanning strävar rättvisan numera vad gäller ett påstående om att någon är skyldig efter något som efter vår bästa förmåga är en temporär relativ sanning som är bevisad bortom rimligt tvivel. Vilket i förbigående sagt i praktiken är tveksamt om juridiken förmår i många fall.

Då det ofta är omöjligt att bevisa något negativt, att något inte ägt rum och då det är ett omöjligt krav på försvarets begränsade resurser i en rättegång så har vi oskuldspresumtionen som slår fast att man om inte skuld bevisats bortom rimligt tvivel är oskyldig. Det förutsätts, presumeras, att man är det, och det är då alltså inte ett absolut påstående om den ontologiska skulden. Det har dock ändå bäring på den eftersom både den juridiska skulden och den verkliga skulden hör ihop på det sättet att de behandlar samma sakmateria, men helt åtskilt och med olika förutsättningar. De utgör båda sakerna omdömen om samma handlingar och samma sak, dock med en ytterligare viktig komplikation i det att skyldig och oskyldig i juridisk mening inte återgår direkt på handlingen utan på brottsrubriceringen, dvs vad handlingen betyder i juridisk mening.

Eftersom juridisk sanning alltså inte handlar om ontologisk sanning utan är relativ och temporär uppkommer inget problem som du beskriver där ett påstående om brott skulle innebära en falsk anklagelse. Det ryms inom osäkerheten som är en förutsättning för den juridiska sanningen.