Etik & Moral, frågor i ett förhållande, bl.a. prostitution

Hej Flashback,

är en ny/gammal medlem och har haft några olika användarnamn sedan cirka 2002 men har inte varit aktiv på ett bra tag.

Jag väljer att skriva här för av alla ställen som jag vet om så är det här det finns flest rövhål och cyniker samlade på en och samma plats.
Ska försöka att inte bli allt för långdragen men det handlar om en fråga om min pojkvän/sambo och hans val av vänner och en del av hans åsikter. Om jag skulle säga det själv så tycker jag att jag har det relativt högt i tak och reagerar inte på särskilt mycket (vilket inte nödvändigtvis behöver vara något positivt så klart.) Men vad jag vill ha reda på är i mångt och mycket om jag överreagerar och om det är fel av mig att tycka att min pojkvän borde ha någon koll på att vissa saker är fel.

Har nu varit tillsammans med min kille i snart fyra år och vi har känt varandra betydligt längre än så. Både han och jag har väl varit rätt så skeva i huvudet och gjort en del korkade/bisarra/felaktiga saker i våra liv. Men det är något som inte riktigt klickar i hans huvud angående vissa saker (enligt mig.)

Han har haft samma umgängeskrets sedan gymnasiet och de är ett gäng killar som jag faktiskt tycker om och har roligt med. De är alla extremt icke-PK och det är självfallet upplyftande att få umgås med lite fria människor. Men i denna lilla krets så verkar det ha blivit något fel i utvecklingen. De har så gott som bara umgåtts med varandra och det är som att de missat vissa saker som man tycker borde vara självklarheter. Utan att jag försöker låta för högdragen så kan man säga att de lider av brist på moral och etik.
Det låter fullkomligt löjligt men jag kan inte säga det på något annat sätt. De har hela tiden velat testa gränserna och har på något sätt missat att vissa saker bara inte är okej.

Ska nu rabbla upp några av hans kompisar:
Vän 1: En halvalkad kille som var tillsammans med en tjej som var något efter, detta poängterar jag inte för att säga att hon var korkad eller för att låta nedlåtande. Men något var fel där, hon var otroligt naiv och som ett stort barn. Denna vän 1 behandlade henne som skräp och han var otroligt svartsjuk mot henne. Han betedde sig riktigt otrevligt mot henne ett flertal gånger och jag kan på sätt och vis förstå att han blev irriterad på henne men han valde samtidigt att fortsätta vara tillsammans med henne. Han kunde smälla till hennes hand om hon ville klappa honom lite på benet och sedan vända sig mot exempelvis mig och le. Man fick lite "the creeps" av honom. Men ingen förutom jag reagerade på att han var ett as, då jag tog upp detta med flera så vågade de väl erkänna att han betedde sig obehagligt. Men självklart vågade de inte själva säga något till vän 1. För ett litet tag sedan fick jag reda på att han slagit sin (nu) ex-tjej ett flertal gånger och även gått så långt som att slänga ned henne för en trappa. Det kom även fram att hon och hennes mamma fått stryk under hela uppväxten av hennes far. Detta vet många om (både tjejer och killar) men alla väljer att tänka bort detta obehagliga och skyller på att vän 1 är ju så snäll och glad och full hela tiden. Var togs folk stake vägen?
Inte ens min kille som känt vän 1 i många år våga nämna eller ens fråga om dessa händelser. Vilket jag tycker är patetiskt - hade en vän till mig gjort något sådant skulle jag fråga om detta för att få höra hans version och var det sant skulle jag be honom fara och flyga. Inte bara skratta bort det. Denna vän 1 har ett flertal gånger frågat om jag har några tjejpolare åt honom och då har jag bara sagt att jag vore ju dum i huvudet om jag tipsade någon vän om honom så som han behandlade sitt ex. Då ler han bara och skruvar på sig. Han har även kladdat på tjejer som däckat.

Vän 2: Är dock inte en särskilt nära vän och detta är en av de som jag har verkligt svårt för (också den enda som jag vägrar träffa eller ens tilltala och låtsas vara trevlig). Något står inte riktigt rätt till i hans huvud och han jobbar med bl.a. psyksjuka och det gör mig livrädd om jag skulle hamna hos en sådan känslokall människa. Låt oss hoppas jag inte hamnar på hispan! Det finns många exempel på hans våldsamhet och brist på empati men detta är en händelse:
Denna kille hade berättat i härlig höhö-grabbstämning att han satt på sin styvsyrra då hon var cirka 13 år. Han var då kanske 18-19 år. Han hade garvat och berättat att han lagt sig ned i hennes säng och knullat henne i röven och sagt "Så här gör alla…" Detta berättade min kille för mig och garvade själv och jag som lyssnade uppmärksamt på något jag trodde skulle vara en kul, halvgalen historia, frös bara till. För hur cynisk/svart humor jag än har så är det där inte roligt. Det är våldtäkt och fullkomligt vidrigt. Jag poängterade detta till min pojkvän och han sa att "Ja.. det är det ju nog… Det har jag inte ens tänkt på." Jag vill verkligen inte få det att låta som om min pojkvän är efterbliven, för det är han ju inte (trots mina tvivel ibland.) Men min pojkvän tycker ändå att denna vän 2 är en "helcrazy" kul kille som han gärna chattar med på msn och träffar på krogen. Detta trots (!) att jag förklarat att jag känner otroligt obehag inför denna människa. Vilket jag kan lägga till antagligen till stor del har med att göra att jag var med om något ofrivilligt och hemskt som ung tonåring. Detta vet min kille men polarna går ju först. Och eftersom han inte vågat fråga vän 2 om detta för att få reda på "hela sanningen" så väljer han helt enkelt att tyst acceptera det.

Vän 3: Ja, han är ett kapitel för sig. En otroligt karismatisk och rolig person. Någon jag faktiskt tycker om och har väldigt kul med måste jag erkänna. Men denna person saknar helt hämningar och det kan ju vara lite lustigt till en viss gräns. Man häpnas mest och garvar åt det hela. Men denna person har i vilket fall som helst köpt prostituerade i de flesta kontinenter av världen och har väl mer eller mindre erkänt att han testat allt som går att testa - tänk kiss, olja, flera tjejer, killar, underåriga etc. (Jag återkommer till ämnet prostitution då det är något jag bråkat med min kära karl om.)
Denna person har säkerligen haft ihjäl djur på plågsamma sätt och han skämtar om det och man vet inte riktigt om han skojar eller inte. Sarkasmen går så långt att man inte riktigt vet vad som är sanning eller bara skoj. Han är en väldig kameleont och kan inte ens stå för sin tjej om vad han gjort tidigare (kanske gör fortfarande) så någon stans tycker han själv att det inte är okej. Han kan inte ens stå för sin tjej att han är den person som mig veterligen runkar mest till porr i vår umgängeskrets. Han är feg och lömsk. Skulle kunna skriva ett långt inlägg om bara honom men detta räcker.

Vän 4: En väldigt speciell man som kort och gott inte fungerar som alla andra. En liten detalj är att han tänder på våldtäkter och har en rätt skev bild av sex i allmänhet. Och det kan man väl få ha, men jag skulle inte släppa min dotter (eller son) ensam i samma rum som honom i alla fall. Han berättade med uppspärrade ögon att han höll på att dö av kåtslag då han såg våldtäktsscenen i "Män som hatar kvinnor". Då jag poängterade att det var en våldtäkt och faktiskt en väldigt äcklig scen (i en kass film) så var han väldigt frågande och hade inte alls förstått att det var en våldtäkt. Jag är införstådd med att både män och kvinnor kan tända på någon sorts fantasi av våldtäkt.

Ska tilläggas att vän 3 och vän 4 var i något baltland och hade "hand" om en antagligen väldigt ung flicka och man kan bara tänka sig att de utnyttjade henne rätt grundligt.

Vän 5: Har köpt prostituerade och pratar numer om medmänsklighet och om religion. Patetiskt är ordet. Väljer en religion som tror på förlåtelse. Som att saker man gjort tidigare i livet bara kan tänkas bort för att det var ett tag sedan det skedde. Gjort är gjort och det får man stå för resten av livet är min mening.

Även det att detta kompisgäng hade en ytterligare vän 6 som blev riktigt drogberoende och detta var något som de till viss del bidrog till och hetsade till. Då han skulle testa allt som fanns, sett en del sjuka videos. Var som taget från någon amerikansk high school-film. Vän 3 har även fått vän 6 att utföra sexuella handlingar med honom trots att vilken människa som helst förstår att vän 6 är väldigt psykiskt instabil.

Så åter till min pojkvän. Han och jag är väldigt lika på de flesta plan, då det gäller politiska åsikter, film, musik, humor, cynism o.s.v. Vi är väl båda vad man kan kalla väldigt liberala och kan skratta åt det mesta och är ingen av oss särskilt (det nu uttjatade uttrycket) politiskt korrekta.
Men det kommer till en gräns och jag vet att det jag ska skriva kommer låta väldigt klyschigt och fånigt till viss del men ska försöka göra uttryck för vad min poäng är.

Då det kommer till prostitution är jag inte så PK att jag bara avfärdar det som hemskt eller att kvinnan alltid är ett offer. Så ser inte verkligheten ut och jag är trött på att kvinnor alltid ska betraktas som offer, speciellt av feministlobbyn.
Men man kan inte utesluta att kvinnor råkar väldigt illa ut inom sexbranchen. Trafficking, tvång och våldtäkter. Jag tror inte de flesta som köper sex frågar och eller tänker efter om det står några större grupper bakom hela verksamheten. Tänk maffian, stora kriminella verksamheter etc. Kvinnor tvingas till att sälja sig själva och så ser ju verkligheten ut. Det är hemskt och kommer nog aldrig kunna försvinna helt men det hindrar ju inte till att man tycker att det är fel? Några slags ideal måste man ju sträva efter och någon jävla moral måste man väl ha.
Män som köper sex frågar nog inte tjejen om hur gammal hon är, vilka känslomässiga problem hon har, tidigare övergrepp, om hon är tvingad… ja listan kan göras lång. Om man nu INTE VET att tjejen är en s.k. "lycklig hora" - hur kan man då köpa en annan person? Nu för att inte uppröra några jämställdhetsmänniskor så är det självklart lika fel om det är kvinnor som köper män som tvingas sälja sig själva. Eller barn för den delen.

Men min pojkvän tycker dock att i ett liberalt samhälle ska man få välja om man vill sälja eller köpa sex för är man vuxen ska man få göra sitt val. Vem utnyttjar egentligen vem? Och det köper jag. Vill man av egen fri vilja, även om man så varit påsatt av sin far hela barndomen så kan man inte omyndigförklara en vuxen person som gör vissa val. Hur skulle samhället då se ut. Men den som då köper är ju ändå en låg person i mina ögon.
Hur kan man vara ett sådant egoistiskt svin att man inte tänker sig in i den andra personens situation? Det är ju ingen rättighet att få knulla och man kan ju faktiskt dra hem och runka om man nu är så okontrollerat kåt och bestämt kan tänka sig betala för sex. Porr är dessutom gratis.

Då jag poängterade för min pojkvän att jag INTE tycker det är okej att köpa sex, speciellt inte i hans vänners fall då de utan tvekan köpt flickor/tjejer/kvinnor som varit tvingade. De har alltså köpt utomlands i länder som inte direkt har rykte om sig att ha högt människovärde. Jag känner obehag inför att träffa dessa personer. Min pojkvän anklagar mig då för att vara extremt icke-liberal, moralkärring och den värsta kristdemokrat.
Jag tror inte att lagar kommer ta bort sexhandel men det kanske poängterar att det inte är "okej" (i de flesta fall.) Det kommer självklart alltid att finnas men även om man inte tror på att det ska vara olagligt så måste man väl kunna fördöma folks handlingar och val här i livet? Det är inte okej att sätta på en ofrivillig prostituerad eller en person som man inte vet har för bakgrund och kanske är otroligt självdestruktiv. Nu tror jag inte alla prostituerade är olyckliga och jag tor inte a l l a är offer, men en stor andel. Och hur vet man helt säkert att de inte är det?

Jag tycker inte det är okej att ha gjort som hans vänner har gjort och hade det varit någon av mina vänner så hade jag sagt upp bekantskapen med dem. Och jag är faktiskt rätt arg på mig själv som tappat så mycket stake och inte står för att jag ser ned på många av min pojkväns närmaste vänner. Hade det varit för några år sedan hade jag bett dem dra åt helvete. Men det har jag nu inte gjort, mycket i respekt av att det är min killes vänner.

I allt som ser ut som det gör i världen och hur mycket hemskt som händer och hur lite man nu för tiden reagerar på saker och ting så måste man väl någonstans sätta ned foten och ha några medmänskliga ideal. För jag tycker att inte säga sin åsikt och att inte stå för några ideal alls eller moral, och där med inte säga emot då någon gör "fel" är nästan lika illa som att göra det. Man godkänner det i tysthet. Man säger att ett visst handlande och åsikter är okej. Skulle folk våga stå på sig så skulle ju mycket av världens hemskheter i form av krig och olika slags förtryck inte ha skett.

Kort om min pojkvän är att han knappt haft några hämningar heller och det är en hel del jag har svårt för men försöker att inte döma för mycket och tänkt helt enkelt bort saker (För att jag självfallet tycker om honom.) Så tänker inte gå in på allt för mycket om allt det, men kan tilläggas att han nästan legat (de var på god väg) med sin styvsyrra som han växt upp med. Och nu tycker han att jag ska se henne som en syster för honom. Vilket jag tycker han är korkad om han tror att jag ska kunna göra. Detta berättade han som en rolig anekdot och det verkar som att det inte alltid riktigt står rätt till i hans lilla huvud.

Sedan har han den otroligt bekväma och nästintill katolska synen på livet att det man gjort förut innan man träffades spelar ingen roll för det var ju då och inte nu. Medan jag tycker att man får stå för sina handlingar resten av livet (nu pratar vi om allvarligare saker, inte som om man snattat och dylikt) och inte mjäka om det. Jag hade aldrig blivit tillsammans med honom om han köpt sex eller liknande (vilket han säger att han inte är ett dugg intresserad av att göra.) Handlingar och val man gjort förut gör ju inte allvarliga saker "mindre" betydelsefulla bara för att tiden går. Har man gjort något så har man det.

Så kära ni här på Flashback. Är det mig det är fel på - överreagerar jag? Eller är min pojkvän en omogen omoralisk tölp som inte förstår?
Och hur i helsike ska jag få honom att förstå mina poänger utan att han attackerar mig med löjliga påhopp, som t.ex. att jag är en moralkärring. Är medveten om att man lätt kan dumförklara mig för att jag är tillsammans med min kille men jag tampas lite med åsikten att var och en har rätt till sin åsikt - till vis mån.

Wow, först och främst gratulerar jag till det längsta inlägget i alla fall jag någosin sett på Flashback.

Det låter som att din pojkväns kompisar är notoriska lögnare som gör allting för att imponera på både varandra och på din pojkvän, du ska nog ta allt de säger med en nypa salt. Antingen det eller så tror jag för mycket gott om alla människor jag möter. Frågan är, är din kompis ensam med dig när han säger att allt hans kompisar säger att de gjort är okej, eller säger han detta medan ni är i samma rum som dem?

Sen tycker jag du ska veta att när man blir tillsammans med någon så följer ofta kompisarna med på köpet. Detta behöver inte betyda att du behöver vara vänner med dem. Vägra följa med nästa gång han ska hänga med dem så kanske han till slut förstår att du helst inte har något att göra med dem och kanske börjar se dem med nya ögon, dina ögon. Någon gång mognar väl alla och tappar de rebelliska åsikter man gärna lägger på sig när man är ung och dum.

Hur du ska övertyga din pojkvän om vad du tycker annars är en svår fråga eftersom vi inte vet hur hans personlighet är uppbyggd. Kolla på Lilja Forever eller någon annan av de hundratals filmer som finns i ämnet med honom och fråga sådär i förbifarten om han tycker att det är okej hur de behandlar henne i filmen. Eller konfrontera honom, sexstrejka eller vad som helst.

För mig låter det som sagt som att hans kompisar är notoriska lögnare som hänger på HARDs extremforum och dikterar upp alternativa sanningar som tar över deras annars tråkiga liv. Och om det inte är så så är det kanske så du måste se på dem. Låtsas att de hittar på allting, de försöker trots allt bara bygga upp en "rolig historia" som kompisgänget kan garva åt. Om ni är såpass liberala som du skriver att ni är så kan du säkert se det roliga i en fiktiv historia av den sorten?

Intressant dilemma! Ser fram emot uppföljning.

Seriöst skaffa dig ett liv med egna vänner.

Ja, jag vet. Mitt inlägg var helt otroligt långt men det blev så. Skrev väl till viss del för att få det ur mig. Saken är den att visst kan vissa saker vara påhittade men i det stora hela är det mesta sant.
Min pojkvän tycker Lilja Forever är en patetiskt film för att den är gjord av Moodysson. Problematiken är väl att min pojkvän har en väldigt cynisk, hård och kall syn på människor. Det kan både vara tröttsamt och sorgligt.

Sedan tycker jag att tänka bort det och inte säga något är som att tyst acceptera det. Och det är ju just det som jag tycker är fel.
Sexvägra vill jag inte alls göra, varför ska man göra något sådant? Poängen är inte att min kille ska säga upp bekantskapen med en del av sina vänner utan att han ska tycka att en del saker är fel att göra och att man kan ha någon sorts moral att leva efter.

Förstår din poäng men jag har ju mina egna vänner som jag umgås med. Men eftersom jag känt min kille långt innan vi blev tillsammans har vi väldigt många vänner och bekanta gemensamt. Och vi umgås allihopa. Eller menar du att jag ska göra slut?

Jag hoppas att din kille aldrig lyssnar på dig, gör han det så är det garanterat slut mellan er inom en snar framtid.

Du menar då att han skulle göra slut för att han skulle ändra sina åsikter eller tänka till? (Vad hans åsikter nu är, han är mest apatisk till det mesta.) Men sedan är han inte särskilt bra på att lyssna heller men det är ju annan sak.

Du är nog inte så smart som du försöker få oss att tro. Jag tror inte du vill ändra på din kille till att bli mjukare eller vad det nu är. Du hade tappat attraktionen för honom då även om du inte tror det.

Men du verkar bara vara en jävlig tråkig och ensam människa.

Varför skulle jag vilja få er att tro att jag är smart? (Om jag nu är det eller ej, det får fortsätta vara en gåta för er.) Jag la bara fram mitt dilemma. Attraktionen till min kille är stark oavsett och jag vet inte om kyla direkt är det som mest attraherar människor?

Jag är nog väldigt tråkig i dina ögon och det är jag glad över. Ensam är jag inte, vad det nu har med saken att göra.

Dumpa honom då! Det kanske är det du egentligen vill göra? Du har ju hittat ett "allvarligt" fel på honom nu. Gör slut! Han verkar faktiskt vara dum i huvudet.

Fast riktigt så enkelt är det ju inte. Är ju otroligt kär i honom och älskar honom. Sedan är han inte alls dum i huvudet, snarare avstängd?