Egoism i alla våra handlingar?

klart det är skillnad på rationalitet och utfall, inte i intention men i "gynning".

Bill Gates skänker miljardbelopp. Det ter sig osjälviskt. Gör han detta utan tanke på det egna? Absolut inte. Gynnas väldigt många andra? Absolut.

Frivilligt är det som sker av fri vilja. Här skulle vissa mena på att direkt avsaknad av tvång är nog, medan andra (ex. Stirner) även menar att vi måste göra oss av med felaktiga tankefigurer och hjärnspöken för att verkligen vara fria. Jag placerar nog mig själv någonstans i mitten.

Den som vill se egoismen i allt kommer också att se den, personligen så vill jag dock gärna tro på solidaritet och väljer därför att se till direkta intentioner.

Varför skulle egoism stå i motsats till solidaritet? Ligger inte solidaritetens poäng i just det faktum att den är egennyttig?

Det beror som alltid på hur vi definierar orden. Jag väljer att definiera egoism som att prioritera egenintresset före kollektivets intressen och solidaritet som är det motsatta. För att definitionen ska bli någorlunda hållbar så tas ingen hänsyn till intentionalitet av högre ordning än den första, om vi däremot väljer att se till den sammanvävda intentionaliteten så kan det mycket väl stämma att solidariteten i någon mån går hand i hand med egennyttan. Frågan är om vi i det senare fallet kan tala om solidaritet eller om denna blir överflödig och egoismen central, och vägen därifrån till Ayn Rands objektivism blir för mig kort, varför jag valt den definitionen ovan.

Edit: Att det sedan finns många som inte tycker att egoism klingar alls så negativt som jag tycker att det gör innebär givetvis inte att dessa personer nödvändigtvis är mindre solidariska ens enligt min definition, det handlar väl bara om olika synsätt och jag kan tänka mig att många som ser egoism på det här sättet skulle anse att min syn på solidaritet är en naiv romantisering.

Fast en hel del av våra handlingar sker omedvetet eller automatiskt. De flesta normalpsykologiska tänker t.ex. inte när de plötsligt ser en annan människa skada sig; "nu skall jag spela hjälpa till för att få poäng senare". De flesta griper in av ren instinkt.

Vi har således en tämligen diffus social instinkt i oss fortfarande. Där uppstår och förankras en hel del tankar och motiv.

Är det fel att säga att denna "instinkt" hjälper oss välja det som nyttar oss själva som mest?

Ja, i en del fall.

Den kan t.ex. få dig att riskera ditt liv eller din hälsa.

Men på någon nivå borde det vara en gruppevolutionär fördel.

EB, med ovanstående definition av egoism kan aldrig en individ ha egenintresse av kollektivets väl. Kollektivet ställs helt felaktigt emot individen, när hela poängen med (frivilliga) kollektiv är att man trots att man stoppar in får mer ut tillbaka. Dikotomin är således fundamentalt felaktig; ger jag dig 100 kr så är det för att det ger mig mer att ge dig 100kr än att inte ge dig 100kr. Egennyttan råder således alltjämnt. Jag har dock full förståelse för behovet av en motpol till altruism som förklaring på fenomenet som sådant. Men att tala om egennytta blir i min mening alltså helt felaktig. Bättre är då att göra som tidigare nämnt; dvs, att tala om Egoism-egoism och Egoism-altruism där den senare dimensionen just avser det av dig åsyftade. Att detta skulle gränsa till Randism tar jag helt och fullt avstånd ifrån, om inte annat av respekt för Stirner som förtjänar bättre än att bli nämnd i samma sammanhang som denna avart till ideolog.

Jo, det finns inget som hindrar egenintresset från att sammanfalla med kollektivets intressen, definitionen ser bara till hänsynstagandet vid en given handling.

Och just därför tydliggjorde jag att man för att definitionen skulle bli hållbar måste bortse från intentionalitet av högre ordning än den första. I ditt exempel ovan har du inte gjort detta, och därmed så blir kritiken intetsägande. Att bortse från sammanvävd intentionalitet kan däremot mycket väl ses som en brist, men jag förklarade i inlägget du citerade varför jag valde att göra som jag gjorde.

Inte nödvändigtvis, som redan påpekats så är inte alla våra handlingar noga övervägda.

Kan du åtminstone hålla med om att ditt synsätt leder till ett förespråkande av individualism?

My bad, du skrev likväl "prioritera", vilket i någon mening antyder ett nollsummespel och någon slags motsatsförhållande; det utesluter därmed i sig att en prioritering av X de facto kan utgöra en prioritering av Y och vice versa.

Sett till hänsynstagandet vid en given handling hur dömer du ett agerande som ser till sig själv för kollektivets bästa som skild från ett agerande som ser till kollektivets bästa för sitt eget väl. Och vari ligger den faktiska, praktiska skillnaden?


Min kritik var en kritik av förhållningssätt inte av argumentation. Varför lura sig själv genom ett selektivt förhållningssätt? Vilken är nyttan?


Självklart inte, men jag är inte säker att det har någon betydelse så länge vi talar om rationalitet och inte utfall; självklart fattar vi alla oigenomtänkta beslut, men medför det i sig att vi också fattar beslut utifrån annat än egenintresse? (även om nu handlingen ex post visar sig vara allt annat än gynnsam).




Nej. Om inte annat pga. kognitiv dissonans då jag har en förkärlek för det kollektiva. : )

(dessutom skulle jag rimligtvis motsäga mig själv, då min vanföreställning av Stirners egoism snarare skulle betrakta det hela som Egoism-individualism kontra Egoism-kollektivism även om en sådan uppdelning medför vissa svårigheter, särskilt om vi ska blanda in Stirner).

I viss mån är det nog sant som du säger, dock är det viktigt att poängtera att solidaritet och egoism inte är absoluta begrepp, därför kan det mycket väl vara så att både individen och kollektivet prioriteras, fast i olika utsträckning. Här är det också avgörande and man skiljer på intention och utgång, jag menar att huruvida en handling bör bedömas utifrån de intentioner en individ har då den utför en given handling, och inte från den faktiska utgången. Alltså uppstår ingen konflikt i det att en individ som utför en solidarisk handling också gynnas av handlingen.

Jag kan omöjligt bedöma den typen av motiv till ett handlande eftersom jag själv valt att begränsa mig till intentionalitet av första ordningen. Om jag trots detta ställs inför ett sådant problem så kan jag hålla med om att indelningen egoism-egoism kontra egoism-altruism kan vara klokare.

Det jag vill göra är att bedöma när en handling är solidarisk eller egoistisk och om jag väljer att se till längre intentionala kedjor kommer det närmast oundvikligen vara så att uppdelningen egoism kontra solidaritet är otillräcklig, men då det är just en sådan uppdelning jag vill försöka mig på är alltså begränsningen en nödvändighet.

Varför skulle det vara en nödvändighet? Här ligger bevisbördan på dig.


Okej, då är det för mig personligen som ett sådant problem uppstår.

Huvudsaken är att perspektivet inte medför att en mer egoistisk handling är en mindre solidarisk dito (givet att vi med egoism avser Egoism, egenintresse. För en analys av denna typen så är det helt klart intentionen som är avgörande, då utfallet ligger utom rationalitetens räckhåll. Tyvärr är i regel förhållandet i verkligheten det motsatta; intentionen ligger bortom observationens räckhåll och utfallet är det vi ser. Men men, C'est la vie.


Men; riskerar du inte därmed att dra felslut om just intentionen? Givetvis förstår jag poängen i göra separationen som sådan; inte minst för att vi existerar och verkar i den faktiska världen. Men vill vi faktiskt förstå handlingen gör vi nog oss själva en björntjänst om vi betraktar -egoistiska handlingar som fundamentalt annorlunda än -altruistiska, eller för den delen solidariska (även om jag helt klart föredrar egoism-solidaritet framför egoism-altruism, då den förstnämnda åtminstone har någon typ av förklaringsvärde).

Inte säker på att jag tolkat dig rätt men here goes:

Därför att allt vi har att utgå från är just den egna kompassen. Beslutsmekanismen är således densamma; det som förändras är de ingående parametrarna vi har att ta ställning till. Med andra ord: Beslut kan vara förhastade, ogenomtänkta och överilade, men de kan aldrig annat än dikteras av annat än just egenintresset. Inte nödvändigtvis det "optimala", likt den rationalitet som betecknas Homo Economicus, och kanske inte heller "optimala" i termer av satisficing, eller minimizing. Men likväl optimala utifrån de parametrar vi för stunden tar hänsyn till i beslutsmomentet; den kontext som beslutet tas i. Det som just då är att betrakta som bäst, där bäst helt enkelt är ett mått på överenstämmelse med egenintresse.

Vad är alternativet? En fri vilja baserad på val i strid med intresse? Det om något medför bevisbörda.


Säkert inte, skulle nog tro att det är jag som är det svarta fåret i det avseendet. Dels i bemärkelse av avvikande, dels i bemärkelse av vantolkare :- )

Stirner lär säkerligen klassas som individualistisk. Men frågan är väl i grund och botten om diskussionen individualism kontra kollektivism tenderar att falla i samma typ av fälla som egoism kontra altruism. Jag är nog benägen att hävda det.