Beteendevetare+undersköterska -> psykoterapeut?

Inte säkert men oftast är det fallet, vilket jag har många kollegor som intygar när de har gått steg 2 utbildningen. Förkunskaperna skiftar mycket mellan psykologerna och de övriga yrkeskategorierna, inte minst när det gäller allmänpsykologisk kunskap och vetenskapligt förhållningssätt.

Jag är uppenbarligen inte helt informerad. Kan vem som helst kan göra steg-1 (grundkursen) utbildningen nu?

Mycket märkligt i så fall. Jag skulle inte vilja att en mentalskötare eller en undersköterska skulle ha terapi med mitt barn tex.

Grundutbildningen hos ex.vis SAPU är öppen för den som är behörig till högskolestudier och har minst 150 undervisningstimmar i psykologi, sociologi, pedagogik och/eller psykiatri samt arbetar inom ett människovårdande yrke. Öppen för många skulle jag säga...

Det är olagligt att behandla barn under åtta år om man saknar legitimation för yrket - kan vara bra att veta.

Vad är en grundutbildning enligt dem då? Är det en utbildning som ger behörighet för steg-2 utbildning? Låter jävligt tveksamt tycker jag..

SAPUs antagningakrav är bara ett exempel. Andra har liknande eller samma villkor. Beroende på inriktning och kvalitet ger grundutbildningen behörighet till steg 2. Kolla på olika utbildares antagningsvillkor om du är intresserad av att veta mer. Notera att det för antagning till steg 2 även krävs en akademisk utbildning, vilket alltså inte är ett krav för grundutbildningen.

Jag tror jag har ganska bra koll. Är snart färdigutbildad psykolog och har en grundläggande psykoterapiutbildning (KBT).

Vilket är ditt "yrkesområde"?

Tror du kan undkomma det dilemmat om din handledare ansvarar för behandlingen. Har nämligen en vän som jobbar på BUP. Hon är sjuksköterska med steg-1. Har alltid undrat hur detta kan tillåtas, men har inte "vågat" konfrontera henne.

Tror dessa personer är väl införstådda med att de inte kommer få legitimation. Men eftersom SAPU med flera lever av att personer betalar kommer de alltid befinna sig i en situation där inkomst måste vägas mot behörighet (min tolkning).

Ja, går själv en steg-1 där flertalet av deltagarna inte har en enda akademisk poäng.

Personligen tror jag på nuvarande system, som har tre vägar att gå för dig som vill jobba terapeutiskt; läkare/psykiater, psykolog eller psykoterapeut. Både psykolog och psykiater är relativt låsta på det sättet att du inte själv kan påverka innehållet i dina studier. Du går ett eller flera program där vägen är utstakad. Urvalet till dessa utbildningar är begränsat till de mest intellektuellt begåvade.

Psykoterapeut å andra sidan har fram till idag varit en möjlighet för dig som senare i livet eller av någon orsak själv vill välja ingång eller bas till utbildningen att bli terapeut. Du kan vara tandläkare, socionom, arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare eller ännu bättre: själv plocka ihop dina akademiska poäng till en akademisk examen. Därefter kan du läsa in den grundläggande kliniska kompetensen på en så kallad steg-1 utbildning med fördelen att du kan välja mellan de otaliga institut och inriktningar som finns. Allt från bildterapi till existentiella inriktningar. Gemensamt är dock att alla grundutbildningar har en psykodynamisk- eller KBT-grund. Därefter får du återigen välja vilken inriktning på steg-2 du vill läsa.

Personligen tror jag att en psykoterapeut som gått hela vägen genom åtta års utbildning (kanditat: 3år, steg-1: 3år, steg-2: 2år (medveten om att steg-1-2 är halvfart)) är mer än väl lämpade till att jobba med människor. Dessutom har de i runda slängar 125 timmar egenterapi och runt 120 handledningstimmar.

[GISSNING] Genom att, som utredningen föreslår, begränsa den psykoterapeutiska utbildningen till några få yrkeskategorier kommer urvalet av människor att lakas ur och vi kommer få den uber-stereotypa terapeuten där antingen KBT eller psykodynamiskt perspektiv dominerar. Andra terapeutiska förhållningssätt kommer tyna bort och försvinna samtidigt som dess förespråkare, som oftast är kreativa och frispråkiga, kanske inte kommer orka plugga den utstakade vägen. [/GISSNING]

Titta bara på den stereotypa bilden av en läkare. Klart det inte alltid stämmer, men det är förvånansvärt ofta den faktiskt gör det (tycker jag).

Dt råder något av ett rättsligt vacuum.
Det ingår i antagningkraven till psykoterapeututbildningarna att den sökande skall ha några slags grundkunskaper och lämplig arbetslivserfarenhet. Problemet är att de grundläggande utbildningarna inte finns definierade någonstans och heller inte vad som krävs av arbetslivserfarenheten i någon detalj.
Saken lämnas till utbildningsanordnaren att väla själv. Frågan lyftes i utblidningsdepartementets senaste utvärdering av de då legitimationsgrundande psykoterapeututbildningarna.

Begreppen steg-1 respektive steg-2 är obsoleta. De härrör från en äldre numera utgången lagstiftning. Det finns alltså inget sådant.

Ett krav är ett visst minimum av studier på högre nivå. Och det kan inte vara vilken inriktning som helst - även om den saken alltså är flytande.
USK eller mentalskötarutbildningarna är inte "högre" i den akademiska meningen. Det är alltjämt gymnasiala yrkesutbildningar, även om de finns som komprimerade kurser för dem som redan gått gymnasiet. Det räcker alltså inte som antagningsgrund.

Bakgrunden är att en stor del av numera yrkesverksamma leg. psykoterapeuter fick sin legitimation efter legitimationen infördes, på utbildningsmeriter som härörde från urtiden. Nästa vilka kurser som helst gick att ekvivalera. Det var sådan nöd på psykoterapeuter helt enkelt. När beslutet om en särskild psykoterapeutlegitimation togs så var utbildningsanordnarna alls inte i fas med den nya juridiska verkligheten och nästan vilken kursanordnare som helst kunde hålla utbildningar som Socialstyrelsen sedermera lade till grund för att bevilja legitimation.

Följden blev en lång rad psyoterapeuter utan någon sm helst akademisk skolning och med minst sagt dubiöst kliniskt tänkande.

Jag lyfter på hatten för den analysen....:-)

Den legitimationsgrundade utbildningen kommer att göras om igrunden. Den grundläggande psykoterapi behörigheten kommer att tas bort och bakas in i grundutbildningen till Socionom och psykiatrisjuksköterska. Nu är det endast psykologer som har det på så vis och läkare som specialiserar sig.

Du kommer alltså behöva vara socionom, psykiater, psykolog, eller psykiatri sjuksköterska om du kan tänkas bli antagen på psykoterapeutprogrammet. Deras kunskaps nivå i psykoterapi kommer således att likställas, och ingen grupp anses vara bättre lämpade än någon annan. Trots psykologförbundets tröstlösa malande om motsatsen.

Utbildningen kommer även vara på 180 hp mot dagens 90 hp. Det kliniska momentet kommer bli poänggivande, vilket det inte är idag.

Tre års heltidsstudier alltså, eller sex år på halvfart? Hur är det tänkt, speciellt som många inte får göra detta på arbetstid, eller endast får studieledigt begränsat ed tid?

Källa? När planeras detta ske?