Projekt Mayham - En Metafor För Livet

Efter att ha lyssnat på en radiodokumentär om existentialismens fader Jean Paul Sartre fick jag inspiration till att reflektera på min favoritroman Fight Club ur ännu ett nytt perspektiv. De filosofiska diskussionerna som dokumentären tog upp, kombinerat med en intervju som jag tidigare sett med regissören Werner Herzog, fick mig att fundera på hur vi människor genom historien har använt oss av myter för att beskriva, hylla och inspireras av idealistiska personligheter.

Även om sådan skit lätt kan känna som gammal skåpmat numera och inte direkt något som borde ha en inverkan på hur vi lever i vår moderna tid, började jag ändå med Sartres resonemang kring verkligheten och vår mänskliga uppfattning av den, ifrågasätta våran egen samtid ur ett annat perspektiv. Intervjun med Werner Herzog, känd för bland annat dokumentärfilmen Grizzlyman, var från ett klipp från Henry Rollins show, där Herzog menade att vi måste ändra våran uppfattning kring verkligheten och verklighetsuppfattningen i allmänhet på grund av alla filmer, specialeffekter och virtuella verkligheter som internet exempelvis presenterar idag.
Kombinationen av Sartes filosofi med Herzogs kommentar fick mig att börja fundera på hur vi i vår kultur faktiskt är fullkomligt definierade av våra moderna myter. Filmen påverkar oss otroligt mycket genom de ideal som presenteras på vita duken. Vi vet skillnaden på fantasi och verklighet säger vi självklart, men har vi någon koll på dess inverkan på oss och vår verklighetsuppfattning i allmänhet? Det hela är en annan diskussion, men kombinerat bildades en tanke hos mig.

Jag började fundera på ytterligare en tolkning av Fight Club då den fiktiva karaktären Tyler Durden är något av en modern mytbild för mig personligen. En fiktiv varelse som inom sin fiktiva värld i sin tur är en fiktiv skapelse av historiens berättare och huvudperson. Denna huvudkaraktärs idealistiska fantasi av sig själv så som han hade velat vara om han var fri från hela den kulturella identitet han fostrats till och sedan identifierat sig själv kring.
Jag hade tidigare haft funderingar kring just hur vi som människor lätt identifierar oss inom de kulturella ramar och normer som presenteras och hur exempelvis punken var en slags protest emot detta med do-it-yourself anda, anti-mode och ett allmänt tänk-utanför-gränserna koncept. Detta kraschade såklart i samma stund som punken blev accepterat som koncept eftersom du då kunde ”vara punk” istället för att punken skulle vara en kanal för att uttrycka din egna individualitet.

Tyler Durden är inne på samma spår i Fight Club då han skapar Projekt Mayham och motiverar det genom att säga att syftet med Projekt Mayham är att visa varje man där ute att han är i kontroll över sin egen historia. Att varje man kan ifrågasätta och revoltera emot den kulturella prägel som är satt på oss. En antikultur till kulturen och en protest emot historiens börda på vår nutid. Då själva historien är en fiktiv roman och framförallt en nutida roman blir det lätt att bara läsa den utifrån författarens mening. Men precis som vår gamla tradition av myter anser jag att Fight Club som historia har rätten till sitt eget liv och fri tolkning utifrån de perspektiv den presenterar.

Mina tankar började därför gå in på hur Tyler Durden som en representant för det fria idealet inom var och en av oss och Projekt Mayham som en symbol för livet och vårt sökande efter mening och oberoende. Med den utgångstanken hade Tyler ett direkt budskap i sina regler.


Regel nr 1 – Du ställer inte frågor om Projekt Mayham

Du ska inte ställa frågor om livet, om hur man ska vara, vilka val som är rätt eller fel.

Du ska leva det.


Regel nr 2 – Du ställer inte frågor om Projekt Mayham

För att motverka din kulturella påverkan ska du inte ställa frågor utan istället leta svar. Du ska inte ställa frågor till andra som redan är representanter för kulturen. Andra varken ska eller kan ge dig svaren – bara du kan.

Regel nr 3 – Inga ursäkter

Precis som Sarte menade i sin filosofi går det inte att ursäkta sig för någonting eftersom allting i grunden är ditt eget ansvar. Du har ansvaret för ditt liv och måste kunna bära upp det ansvaret för att kunna leva.

Regel nr 4 – Inga lögner

Du kan inte ljuga för dig själv om varför du gör saker. Bara när du är sann emot dig själv och vågar kritisera dig själv inför dina osäkerheter, utmana ditt ego och anledningarna till varför du egentligen vill och gör saker. Bara då kan du skilja emellan vad du tror att du vill ha och egentligen vill ha, samt skillnaden emellan vad du vill ha och egentligen behöver.


Regel nr 5 – Du måste lita på Tyler

Du måste våga släppa behovet efter tryggheten där ute och faktiskt lita på dig själv, på idealet inom dig. Den fria människan, antikulturen, antikonsumenten. För i slutändan är det bara dig själv som du kan förlita dig på där ute.

Thread of the year, poängerna du gör är riktigt bra och jag önskar innerligt att det var jag som kommit på detta och inte du.

Väldigt intressant iaktagelse om ytterligare en dimension på Fight Club. Vad var det för radiodokumentär du lyssnade på? Finns den att få tag i på något sätt?

Jag är inne lite på samma spår som du, men i mitt fall är min "idealperson" Chris McCandless. Jag blev grymt inspirerad av filmen baserad på hans äventyr som vagabond i USA av Sean Penn och insåg hur jävla beroende jag är av allt möjligt.

T.ex är jag en ganska tung rökare, jag har en atletisk bakgrund men tränar inte nuförtiden och är relativt beroende av allt möjligt, internet, dagspress, godis etc. Var dag jag pendlar hoppar jag in på Pressbyrån och köper något gott, även fast jag inte behöver det.

Har kommit till insikt att jag måste skära av alla dessa beroenden, faktum är att jag varit rädd tidigare för att svika mig själv. Vad jag kom på dock är att ifall jag sviker mig själv så kan jag inte låta någon annan tro/lita på mig. Så egentligen finns det bara en utväg; att lyckas skära av dessa beroenden.

Väldigt intressant och tankeväckande tråd.

Att hitta sitt sanna jag i en värld som påtvingar individer en godtycklig norm där vi stupas mer eller mindre i samma form. Inget samhälle är baserat på objektiva grunder utan precis som du skrev, en fiktiv värdegrund. Att inte dela samma samhälleliga syn på många frågor innebär en stigmatisering och risken att bli ostrakiserad.

Precis som skribenten ovan belyste, vikten av att hitta tillbaka till sitt sanna jag. Att veta vad sitt sanna jag är prekärt om inte omöjligt men det går att närma sig kärnan. Att avsäga sig begär som till stor del är skapade av författarna till vår fiktiva värld (etablissemanget) är viktiga steg på vägen. Kommersialismen frodas genom otillräcklighetskänsla och fåfänga. Företagen agerar författare för vår fiktiva karaktär; köp dessa produkter och var dig själv (i en kollektion som säljs till miljontals fiktiva karaktärer världen runt). Att t.ex. dricka en viss kaffesort ger upphov till en viss image. Det är inte du själv som skapar den bilden av dig själv utan produkten som gör det.

Tackar tackar!


Dokumentären kan du hitta här
bland en hel del andra ämnen i BBC In our time serien. Sträcker sig från 2002-2009 så det är näsan löjligt mycket information att gotta sig i...bra skit kort och gott.


Yepp, verkar som vi är inne på ganska liknande tankar. Ironiskt nog började jag röka förra året och det destruktiva klivet öppnade upp möjligheten för mig att prova göra annat. Gav en insikten att man inte dör bara för man gör något "fel," utan istället kan få en ny position att väga rätt och fel inför sig själv - och kan därför göra en bättre bedömning än tidigare. Det fick mig att kunna utmana mig själv inför mer saker som ansågs vara kulturellt fel och verkligen inse att det kan finnas bra skit i all skit. Men då det destruktiva slutade vara ett motiverande verktyg och bara blev ännu en kompensationsfix, då la jag av. Klart man kan ta en cigg någon gång, men precis som med alkholen så är det inget man ägnar sig åt av princip eller rutin. Allt handlar ju egentligen om kicksökande och belöning iform av dopamintillförsel - vilket kan exempelvis kan få av träning med. Så vi är ju alla knarkare, men då kan man ju lika gärna bli beroende av sin egen dopamintillförsel och unna sig andra metoder någon gång sisådär. Att bli beroende av genvägarna rakt av känns bara jävligt slappt


Med risk att låta dryg nu, men seriöst, vars finns behovet av ord som - "ostrakiserad" eller "prekärt" i en sådan här diskussion? Kändes lite väl pretantiöst.

Haha ja exakt, vilken kaffesort eller ringsignal ska definiera mig som person? Det hela övergår sedan till klädstil, klasstillhörighet, härnkomst och liknade större saker som hela tiden har en inverkan på hur vi ser på oss själva. Självklart kan man aldrig undvika dem alla, men bara insikten kring själva processen öppnar ju upp möjligheten för oss att välja och fatta egna beslut. Exempelvis bryr sig mig personligen inte speciellt mycket över ettiketen svensk men är samtidigt väldigt glad över att bo i Sverige med tanke på alla möjligheter landet erbjuder. Men fri sjukvård och skola är inget jag kommer definiera min karaktär över eller som "deaner" menade - inget man egentligen borde bli beroende av på så vis att man ser det som självklarheter. Jag gör det inte, men anser mig samtidigt leva i symbios med samhället kring sådana saker och jobbar därför gärna för att exempelvis få sådana fördelar plus verktyget för att i övrigt bättre få kontroll över mina möjligheter - alltså pengar.

-----------

Håller på att utveckla en större filosofisk tolkning av hela Fight Club som story och kommer posta den här senare då jag blivit klar. Tack för responsen!

Precis, slappt var ordet. Det enda problemet med att ha värderingar av denna stil är att det är socialt oacceptabelt. Alltså, att man bekänner sina beroenden och värdesätter det goda med att bli kvitt dem. Alla skulle bara sagt "Amen sluta, man är ju bara människa och att man inte ska vara så kinkig". Kommer på mig själv ibland med att se ner på mina egna vänner, lite tragiskt kanske.

"A man is rich in proportion to the number of things which he can afford to let alone."


Thoreau

Btw, såg nu i trådnamnet att du stavat Mayhem fel. Sorry for being an arse

Hoppas att jag förstått dig rätt men om det är som jag tror så håller jag med dig till fullo! Tex. så har jag vid flertalet tillfällen avstått godis och läsk vid biobesök, mina kamrater har då ofta blivit nästintill provocerade av mina val att tex. dricka vatten eller något annat i den stilen. Det är nästan som att det är en slags tradition att ära popcorn eller godis på bio, något som kommer ifrån själva bioindustrin, och då är vi där igen; på bio äter man popcorn, så är det bara. Men vad är inte det om inte just en fiktiv identitet. Och när den inte följs blir folk provocerade, eller kan det bero på andra saker? Just detta och saker som att man "måste belöna sig själv" (ovanligt ofta med godis tycks det) har jag väldigt svårt att förstå, således tycker jag också att det är intressant. Det kanske inte alls var sådant här du menade, dock undrar jag hur du själv brukar göra, följer du de fiktiva idealen och således inte provocerar dina vänner eller bryter du de sociala reglerna?

Förövrigt, bra trådstart och en självklar tumme upp till allt som har med Chris McCandless

Grejen med den "socialt oacceptabelt" stämplen handlar som jag ser det bara om perspektiv och prestation. Om man presenterar sig själv som högfärdig och "duktig" som minsann har koll på sina svagheter och ser ner på andra som inte har det, då kommer folk bara tycka att man är dryg. Om man sedan även anser sig ha den rätten för att man verkligen tycker man är bättre, då har man trampat ner i cynismen och blivit rättfärdigat överlägsen.
Då ÄR man dryg...

Har provat på båda och ingen av dem gav fan någonting annat än att folk ansåg en vara dryg och att man kände sig totalt isolerad från andra människor. Jag vill inte att folk ska vara som mig, anser mig inte vara någon slags ideal eller någon förebild för någon "rätt" väg i livet. MEN, jag har tillräckligt stor koll på mitt liv för att kunna göra ett val kring hur jag vill leva. Gick ofta runt och dömde ut folk som idioter förut, men man insåg efter tag vilket jävla tragiskt beteende det blir i längden.
Vem är jag, liksom?
Nej, grejen är snarare att vända på det och tänka - "om JAG kan, vad är grejen med de andra?" De är uppenbart inte idioter, väldigt få där ute är i grunden riktiga idioter - men däremot beteer de sig ofta idiotiskt och vet inte ens varför. Det är exempelvis en jävla skillnad på att köpa en 40tums-TV för att man verkligen gillar film och har det som intresse, än för att man känner sig som en sämre människa om man inte har en. Om man MÅSTE slå ner någon för att visa sin ställning som man, då den andra redan visat sig vara en idiot genom att börja mucka oprovocerat. Då man agerar för att förbättra sin egen otillräcklighet med prylar eller andra statussymboler som brudar eller pengar, utan att ens kunna granska sig själv och sin egen otillräcklighet för en sekund.
Då beter man sig som idiotiskt utan att för det behöva vara en idiot. Då låter man sin kulturella programering styra en och det är där de rätta perspektiven behövs som jag ser på det. Eller framförallt då man går omkring och klagar, gnäller och verkligen frodas i sitt martyrkomplex och offer-anda, utan att för det försöka hitta några lösningar på problemet. DÅ bör man fan bli förbannad eftersom då folk beter sig så gör de sig själva till offer och förolämpar sig själva, sin potential, som satan - utan att ens inse det.
Anser mig inte förstå allt, men jag säger fan till då jag tycker något är idiotiskt och då med de bästa argument och de bästa perspektiven jag kan - och då alltid med utgången på att förstå den andra och själv bli förstått. Att "vinna en diskussion" blir lite absurt om man tänker efter eftersom man då vara vill ha rätt och känna sig som en segrare. Den egoboosten borde man kunna hämta från andra utmaningar där man bara belastar sig själv.

Det är detta beteendet som jag kan kritisera, på samma sak som jag ser ner på svagheter som rasism, fördomsfullhet, homofobi, avundsjuka, svartsjuka osv. Jag hatar svagheter och försöker minimera mina egna så gott det går, men att hata en annan människa är att slösa mer energi på idioter än de förtjänar. Så var förbannad men som Henry Rollins menar - använd vreden på rätt sätt och hata med stil och kreativitet.

Så i fallet med dina vänner hade jag väl hellre tänkt det som att först granska sig själv om du först och främst känner dig i behov att ha "rätt" för att sedan tänka om du verkligen lever som du lär, för att sedan anse att de såklart har rätten att leva precis som de vill, om de trivs med att vara kulturellt programerade så fine...låt dem vara det. Brukar gå efter tankesättet "I dont want you on my side man, I want you on you´re side - no fucking army." Men om de sedan inte ens vet vilken sida som är deras, där går det ju alltid bra att peta lite, utmana dem med bra perspektiv men även försöka vara hjälpsam i de lägen då de faktiskt begränsar sig själva med sin så-här-gör-jag-bara-för-det-är-så-man-minsann-ska-göra programering och då presentera alternativ. Om de då inte börjar bete sig som rättfärdigade offer...sådana människor har då inte jag iallafall tänkt vara vän med, en reaktion de själva får ta ansvar inför...


haha, ingen fara, det verkar vara en omöjlighet för mig att stava rätt i rubriker på forum. Mitt svar kan säkert tolkas som kritiserande ändå, så vi blir väl kvitt där hehe

haha roligt att du tar upp bio som exempel då jag för det mesta brukar gå ensam på bio - vilket är kulturellt oacceptabelt. Men eftersom alla sådana här förprogramerade beteenden är ett sätt att känna trygghet brukar folk som kritiserar snabbt bli tysta efter bra argument och perspektiv.
Jag gör såhär eftersom jag inte bryr mig, eftersom jag är trygg i mig själv. Ungefär som att gå själv på krogen, du kan antingen bli sedd som en looser, eller totalt obrydd och beundransvärd, beroende på hur du lägger upp det. Tycker man på sätt och vis ska vara stolt och nöjd med alla beteenden som bryter emot de sociala normerna, utan att för det bli mallig eller tro man är bättre. Men ja, varför begränsa sig själv, liksom?

Jag spelar gärna martyr. Att äta onyttigt och skada min hjärna med alkohol är ett pris jag betalar - för att citera Patrick Bateman - "I just want to fit in".

Jag vet med mig att min levnadsprocess är onödig och felaktig men känner också att jag i princip inte har ngt val: alla idioter till människor har lett mig till att vilja vara en ödmjuk trampdyna.

Så länge jag vet med mig att jag fortfarande har egna rationella och okonventionella tankar så kan jag gärna lida lite mellan varven.

Eller vad säger du?

Hey man, if you like the cock then grab it!