Citat:
Ursprungligen postat av BaalZeBub
Distinktionerna mellan de svenska fenomenen som anhållan och häktning är ju också så provinsiella, att det mest vettiga är att bara skratta åt dem, och använda något som de kan förstå även i andra länder: arrestering.
Det existerar inte, och kommer aldrig att existerar, någon europeisk anhållningsorder
Ännu mer surrealistiskt ska det bli på måndag, när representanten för svenskt rättsväsende ska förklara hur JA egentligen inte är 'charged'. Inte så där formellt 'charged' som man är i England. Inte så där misstänkt att det ens finns några misstankar. Utan lite informellt sådär, att det kanske skulle kunna bli en misstanke. Kanske. Om man bara fick arrestera lite först. Vilket inte alls är att häkta någon, oh nej, vi har minst fyra termer för samma sak, och vi använder någon av de andra.
Den stora mentala kollisionen sker mellan de svenska tjänstemännen och en rättspraxis som tar sina paragrafer på allvar. Om nu inte den brittiska domstolen helt enkelt hänvisar till att det är det svenska rättsväsendets angelägenheter och inte UK:s sak att överpröva det.
Det märkligaste är att JA häktats alls. Jämför inlägget av ett helgon:
https://www.flashback.org/sp28372899 som hänvisar till denna dom:
https://lagen.nu/dom/nja/2007s337.
HD:s text är ytterligt intressant av flera skäl.
Notera initialt att
Citat:
HD instämmer i domstolarnas bedömning att L.O.K. är på sannolika skäl misstänkt för grovt skattebrott, bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll.
Det är en första skillnad, men inte det jag vill sätta fingret på.
Notera att Föredraganden har skrivit ett förslag till dom, medan HD meddelar en annan dom och att motiveringen, det är det väsentliga, har en helt avgörande skillnad. Föredragande skriver:
Citat:
De närmare skälen för att åklagaren inte har föranstaltat om förhör på annat sätt än genom personlig inställelse har inte framkommit. L.O.K:s upprepade förslag om att han i stället skall tillställas frågor per telefon eller brevledes får emellertid anses bemötta av åklagaren genom att denne fortsatt att kalla honom att inställa sig personligen till förhör på samma sätt som tidigare. Av detta följer att åklagaren uppenbarligen ansett att L.O.K:s personliga inställelse är erforderlig. Det finns med hänsyn till brottsmisstankarnas art och omfattning och L.O.K:s inställning till dessa inte skäl att ifrågasätta åklagarens bedömning i denna fråga
.
Men HD klurar en stund på den där proportionalitetsprincipen, och skriver:
Citat:
I målet har inte förebragts tillräckligt underlag för slutsatsen att förhöret av utredningstekniska eller andra skäl inte skulle kunna genomföras per telefon eller genom skriftväxling. Om detta kan ske skulle det stå i god överensstämmelse med principen att ingen i onödan bör drabbas av kostnader eller olägenheter på grund av förundersökningen (23 kap. 4 § första stycket RB). Under dessa omständigheter får det anses oproportionerligt att i nuvarande läge besluta om häktning av L.O.K.
Men notera att den helt avgörande skillnaden, som gör att slutsatserna blir helt olika, är hur man bedömer en åklagares
påstående.
Referenten menar att eftersom åklagaren säger att hon måste ha den tilltalade häktad så är det väl så. HD säger - egentligen ytterligt självklart - att det får åklagaren vara så vänlig att bevisa först.
Och här sker den stora kulturkrocken. Åklagare är inte alls vana vid att behöva leda sånt här i bevis vidare noga. Den juridiska praktiken ligger mycket långt från den ideala. I en sådan kultur skulle detta påstådda uttalande faktiskt ha kunnat uttalas:
Citat:
Ursprungligen postat av Aleksanterinkatu
- The fact that we have issued a European arrest warrant is sufficient to request extradition, or else we wouldn’t have done it, says Karin Rosander, speaking for the Swedish Prosecution.
(ur
detta inlägg).