Citat:
Ursprungligen postat av
letsdoit
Hur mycket ansvar kan SB anses ha haft - de anhörigas vånda under rättegångarna inräknade? - I brev till en av sina terapeuter (äv. vän och förtrogen) skriver SB i okt 1993 att han funderar på att köpa sig en hund (DJ: MSSL; epub, s. 238f). – SB bodde då i en tvårummare på avd. 37 på Säter. Han planerade att skriva en bok; en diktsamling som skulle handla om hans hjältemodiga kamp för att återerövra sina undanträngda minnen. - Mat, husrum, kanske en hund att ta med på sina promenader, fri tillgång till narkotika, fria samtal med sina terapeuter, tankebefrämjande vallningar i Guds fria natur… Kunde en arbetslös hemmason efter långvarig missbruksproblematik och stora svårigheter att få pengarna att räcka till ha det bättre..? Dessutom – och långtifrån oviktigt - kom han nu i händelsernas centrum; något han alltid haft stort behov av – och har så än i dag. - Kan en tvångsintagen mentalpatient som anses ha haft ”en psykisk störning av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom” anses ha ett ansvar för något han fått för sig att hitta på?JA:s far har i något sammanhang sagt att han betraktar SB som ett offer - men är mycket kritisk mot övriga inblandade inkl. dr GF:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/anhoriga-kraver-nytt-ljus-over-fallet-quick_7394146.svd
Jag tror nog inte att SB 1993 fann livet på Säter så där oerhört lockande som du beskriver den. Snarare tror jag han såg den som ett acceptabelt alternativ till en verklighet han inte trodde sig klara av. Han hade gjort sina försök att driva kioskrörelse och begå bankrån, och det hade inte gått sådär vidare något av det.
Det är också intressant att han valde det livet. Alltså framför att bli en utskriven missbrukare, och framför allt att blir kriminell och hamna i fängelse. Att han sedan hamnade i ett blandmissbruk med tokhöga doser narkotika och tokterapi kunde han inte räkna med.
Men hur var det då med den där djupgående psykiska störningen. Som alltså skulle frånta honom ansvaret för vad han skulle hitta på? Som du påpekar är han eller var han så där särskilt personlighetsstörd. Så nog får han ta på sig ansvar. Att han sedan blev grovt vanvårdad förtar inte det.
Däremot ska man komma ihåg att han är den ende av de inblandade som erkänt sitt ansvar. Så Merckxen, Bohlwinkel, Grisen och de andra behöver inte skrika sig hesa. Det är redan accepterat att SB har ett ansvar i detta. Men det finns andra som också har ett ansvar, som är av en helt annan art.