Asperger syndrom - försenad utveckling

Jag skrev nyligen om precis detta i en annan tråd, men tyckte det kunde vara värt att ta upp som separat diskussion också. Nämligen huruvida Asperger syndrom (och även möjligtvis ADHD) bör kunna ses som en sorts "senmognad" där utvecklingen av vissa förmågor helt enkelt är försenad.

Jag har själv en diagnos som heter Asperger syndrom med planeringssvårigheter.
När jag t.ex. började grundskolan hade jag väldigt svårt att hitta i lokalerna, jag glömde saker hela tiden och var allmänt efter i undervisningen. Jag var inne i min egna lilla inskränkta värld och upplevde hur de andra hela tiden var så utåt och sociala, och hade så lätt för sig med allt.
I högstadiet och gymnasiet vart jag väldigt ensam men brydde mig inte så värst. Jag höll på med mina specialintressen och det räckte ganska bra. Tjejer kunde jag bli förtjust i men hade ingen aning om vad jag skulle göra med den känslan. Såg inte meningen med att prata om man inte hade något konkret ärende osv. Samma sak hemma där jag upplevdes som väldigt avskärmad. Aspig helt klart. I andra ring i gymnasiet fick jag min diagnos.

Nu har 10 år gått sedan jag fick diagnosen och jag är nu 27 år gammal. Idag är jag en helt annan person. Jag har fått en bättre förståelse för socialt samspel, börjat bli mer utåtriktad och breddat mitt intresseområde väldigt mycket om man jämför med förut. Min förmåga att vara uppmärksam och att planera/organisera har också förbättrats avsevärt.

Samtliga utav de jag mött med diagnosen Asperger har också upplevt mer eller mindre samma sak; de hade alla mycket större problem förr, och just tonåren brukar ha varit värst (ofta pga. mobbning).

Vore intressant att se här hur många av er med egen diagnos som upplever att de värsta svårigheterna och aspigaste egenskaperna har mattats av med åren.

En annan intressant fråga är vad värdet ligger i att få denna diagnos om det ändå blir så pass mycket bättre för de flesta. Kontraproduktiva faktorer finns ju trots allt med en sådan här diagnos; självförtroendet kan sänkas, man känner sig stämplad och tror inte man klarar saker man egentligen kanske visst gör. Detta har jag själv också upplevt. Hur upplever ni det?

Nu har jag inte asperger, men jag har beteendemönster som påminner väldigt mycket om asperger. I mitt fall är det samma sak, jag upplever också att jag utvecklas mycket långsammare både fysiskt och mentalt. Jag ser betydligt yngre ut än vad jag är exempelvis. Däremot är det absolut inget fel på mitt intellekt.

Jag minns då jag gick i skolan så var det grejer man lärde sig som jag inte alls begrep ett dugg av. Nu i efterhand så kan jag sätta in det i rätt sammanhang och verkligen förstå det. Detta gäller matte, kemi, fysik exempelvis.

Socialt är jag väl 10 år efter i utvecklingen. Men jag var absolut inte korkad eller efterbliven då jag var 18, jag förstod bara inte vitsen med att göra sig till i den åldern och skapa en "falsk" personlighet. Det har jag fått lida för i efterhand då jag inte kom in i kompisgäng osv. Jag har rätt mycket att ta igen på den biten om man säger så.

Har själv ADHD och fick min diagnos när jag var 12 år och gjorde nyligen en till undersökning i år (21 år) för att kolla hur jag har utvecklats. Jag känner bland annat själv att jag fungerar och utvecklas hela tiden som person, som bland annat disciplin, ansvar och koncentration och motivation.

Jag påpekade bland annat det där med åldern till min psykolog som även gjorde testet med mig om åldern och han sa att de som har ADHD brukar bland annat ligga i snitt 3 år efter i utvecklingen. Vissa brukar ligga mer efter andra, men många brukar bli bättre ju äldre de blir och där måste jag hålla med honom. Trodde aldrig att jag skulle fungera så bra som jag gör idag för 5 år sedan.

Både ja och nej. Nu var det bara ett år sedan jag kom till insikten att själv ha diagnosen, eller åtminstone distinkta drag av den. Detta i samband med ett kritiskt skede i mitt liv vilket inte precis gjort vardagen enklare. Innan dess hade jag byggt upp en fungerande tillvaro i samband med min studietid och kommit över mycket av mina sociala svårigheter. Fasta rutiner och en djupt rotad jargong i gänget tror jag spelade en stor roll i det här. Sedan flytt och ändrade levnadsförhållande kommer jag alltmer tillbaka till noll på den fronten känns det som då man glömmer bort inlärda sociala koder och beteende sätt som för normala personer nog för det mesta kommer av sig självt. Verkar inte hjälpa heller med hur mycket jag lär mig och upplever heller- jag blir inte en intressantare/mer vis eller roligare person för det. Vet inte om det hänger ihop med diagnosen eller om jag bara är deprimerad. Tycks ibland som man är fullkomligt oförmögen att roa mig själv och andra utan någon eller några behöver finnas där som "föräldrar", hålla i hand och bestämma vad jag ska göra. Är 28 nu men mentalt verkar jag fastnat nånstans mellan 15- 19. Blir inte bättre av att jag ser ut att vara en dag över 21 (har f.ö. helskägg)


Risken finns kanske att det blir som en självuppfyllande profetia. Går man runt och förväntar sig att få psykbryt eller av misstag verka otrevlig mot människor är det inte helt sällan just detta inträffar.

På vilket sätt upplever du då att din diagnos har hjälpt dig rent praktiskt? fått Ritalin/concerta t.ex.?

Har inte Aspie men det har funnits små tendenser åt det hållet ändå när man var yngre. Däremot fattar jag inte det här med att vara intresserad i detaljer när jag är allt anant än. Sen det här med brudar kan jag hålla med om. Jag är var varken bra då eller nu på att ragga brudar, förstå subtila signaler på intresse, eller att prata om med brudar såvida det inte gäller något specifikt. Men sånt lär man sig.

Sen vet jag inte om jag kan hålla med om att man mognar sent, det kan vara tvärtom. Alltså väldigt individuellt. men jag har ju inte renodlad Aspie heller så...

Käkade Ritalina i början, men slarvade rätt så ofta med tiderna man skulle ta dem, så jag gick över till Concerta. Minst biverkningar och fungerar enligt mig bäst.

Men det är inte pillrena som hjälpt mig till hur jag funkar idag. Disciplin, helt enkelt och börja lära sig mer konsekvenshandlingar.

Jag tror en hel del barn, i unga år, kan ha ett väldigt aspigt beteende, utan att för den sakens skull ha autistiska kommunkationsproblem. Jag var väldigt tillbakadragen, nästan schizoid, som liten, och hade en mängd specialintressen i den unga skolåldern. Var rutinbunden osv. MEN på samma gång sportade jag som ung, och hade inga problem med grovmotoriken alls, samt kunde avläsa sociala signaler - iaf någotsånär. Nu, som vuxen, finns varesig specialintresserna eller rutinbundenheten kvar, utan det enda som fortfarande är utmärkande är min tillbakadragenhet, men den tror jag mer är kopplad till introversion och social fobi än AS. Många som i unga år är gränsfall, blir som äldre nästan fullt återställda. Kan det rentav vara så att svåra fall av SF, schizoid PS osv lutar åt autismspektrum, men ändå inte är autismspektrum. Botas AS:en med åldern, så är det nog inte AS man har haft från första början, utan något som ytligt påminner om AS.


Riktiga AS:are, med kliniska besvär även i vuxen ålder, är sällsynta. Tror raderandet av AS-diagnosen, som väntas i den kommande DSM-V, kan vara en bra grej. Högfungerande autism skulle lättare sålla agnarna från vetet så att säga. Då skulle det vara mycket enklare att särskilja verkliga autisterna från de socialt hämmade, udda personligheterna.

Ja det kan ju ligga något i det. Håller med rätt mycket där.
Dock är det väl lite svårt att säga vilka som är "riktiga AS:are" och vad det egentligen ska innebära. Vart gränsen ska dras så att säga.

Jag anser mig fortfarande ha AS till en viss grad. Tvångsproblem jag tampas med till och från, har fortfarande lite svårt att vara naturligt social, att strukturera osv.
Frågan är ju dock om personer med min grad utav AS egentligen bör få diagnos (och särskilt med tanke på hur förbättringsprognosen ser ut för de flesta) om det ändå är så pass lätta bekymmer att man fortfarande klarar att arbeta och bo själv utan större problem.
Gränsen kanske bör ses över och det antar jag att den också gör mer och mer i de diagnostiska kriterierna och utredningarna.

Alltid när jag frågat folk hur gammal de tror jag är så har de sagt 20-21 år (fast jag fyller 28 nu snart).
Inte helt fel att se ung ut dock
Lite intressant det där med yngre utseende. Har tänkt att det kanske hänger ihop med att den mentala/totala mognaden också ofta är allmänt försenad hos personer med AS.

En skribent i tråden skrev att många av dessa sk rutinberondeen kan försvinna vid hög ålder, är nog väldigt individuellt. Är inte speciellt ung, och tycker fan jag bara blir mer och mer rutin bunden för varje dag som går. Något direkt special intresse har jag inte heller. Och har väll aldrig haft direkt.

Men jag ser fan mycket yngre ut än vad jag är.

Precis. Kan vara skönt ibland med folk som tror det då man slipper känna lika mycket press över att "nu måste jag agera min ålder" samt ångest över att inte vara som andra jämnåriga. Också får man allt som oftast köpa ungdomsbiljett.