Asperger syndrom - försenad utveckling

Är kvinna fö.

Jag skrev nyligen om precis detta i en annan tråd, men tyckte det kunde vara värt att ta upp som separat diskussion också. Nämligen huruvida Asperger syndrom (och även möjligtvis ADHD) bör kunna ses som en sorts "senmognad" där utvecklingen av vissa förmågor helt enkelt är försenad.

Jag har själv en diagnos som heter Asperger syndrom med planeringssvårigheter.
När jag t.ex. började grundskolan hade jag väldigt svårt att hitta i lokalerna, jag glömde saker hela tiden och var allmänt efter i undervisningen. Jag var inne i min egna lilla inskränkta värld och upplevde hur de andra hela tiden var så utåt och sociala, och hade så lätt för sig med allt.
I högstadiet och gymnasiet vart jag väldigt ensam men brydde mig inte så värst. Jag höll på med mina specialintressen och det räckte ganska bra. Tjejer kunde jag bli förtjust i men hade ingen aning om vad jag skulle göra med den känslan. Såg inte meningen med att prata om man inte hade något konkret ärende osv. Samma sak hemma där jag upplevdes som väldigt avskärmad. Aspig helt klart. I andra ring i gymnasiet fick jag min diagnos.

Nu har 10 år gått sedan jag fick diagnosen och jag är nu 27 år gammal. Idag är jag en helt annan person. Jag har fått en bättre förståelse för socialt samspel, börjat bli mer utåtriktad och breddat mitt intresseområde väldigt mycket om man jämför med förut. Min förmåga att vara uppmärksam och att planera/organisera har också förbättrats avsevärt.

Samtliga utav de jag mött med diagnosen Asperger har också upplevt mer eller mindre samma sak; de hade alla mycket större problem förr, och just tonåren brukar ha varit värst (ofta pga. mobbning).

Vore intressant att se här hur många av er med egen diagnos som upplever att de värsta svårigheterna och aspigaste egenskaperna har mattats av med åren.

En annan intressant fråga är vad värdet ligger i att få denna diagnos om det ändå blir så pass mycket bättre för de flesta. Kontraproduktiva faktorer finns ju trots allt med en sådan här diagnos; självförtroendet kan sänkas, man känner sig stämplad och tror inte man klarar saker man egentligen kanske visst gör. Detta har jag själv också upplevt. Hur upplever ni det?

Jag skulle vilja påstå att jag har blivit sämre med åren. Fram tills typ två år sedan var jag iofs väldigt aggressiv och utåtagerande, men jag fattade vad folk menade när dom drog ett skämt typ. Nu är jag lugn som en filbunke men har istället inte en susning om folk är seriösa eller skojar om dom är ironiska. Jag brukar iofs fråga vad dom menar, blir lite stämplad som dum i huvudet, men det gör inget.
Jag fattar inte uttryck som jag inte har hört förut, när jag hörde "högt i tak" för första gången för några månader sen tänkte jag typ "jaha ja, det är väl bra med högt i tak på hus".
Min förmåga att läsa av folks ansikten är i princip obefintlig numera, jag kollar på kroppsspråk ist för det är mycket tydligare. Jag har också blivit sämre på att veta om något jag säger är taskigt eller inte, typ "jag gillar inte din outfit" om nån frågar. Vita lögner, vad är det? Min humor är också helt annorlunda, jag kan inte kolla på humorserier, typ Vänner längre för det är alldeles för uppenbart att det ska vara roligt så det blir bara skit istället.
Är skitdålig på att prata med folk jag inte känner också.

Men jag är fett glad ändå

Jag har också märkt att jag, med åren, blivit sämre på att uppskatta folks ålder och att känna igen ansikten. Har också svårt för att läsa av folk, men det har jag trott berodde på att jag flyttat till annan ort och fått börja om från noll igen, kanske är det så att det egentligen är en åldersgrej eller förvärring av min åkomma.
Förr kunde jag hålla tyst men idag kommer ett ÄRLIGT svar mycket snabbare av typen som du säger: Jag gillar inte din outfit.
Har samma uppfattning om humorserier.....

Det du skrev har jag själv funderat väldigt mycket på...är detta vanligt? det kanske tom är nåt att räkna med?

Det är väl nån slax tillbakabildning av hjärnan, haha. Om ett par år sitter vi där, fullblodsautister.

Åldersgrej? Jag är 21 år och om det blir ännu värre sen är det ju inte så roligt. Man vill ju funka någorlunda i samhället, liksom.

Eller så är det så att eftersom jag har flyttat till annan ort så får jag liksom börja om från noll igen och "lära" mig de sociala bitarna omigen.....