Är min pojkvän mammig eller utvecklingsstörd?

där har du svaret.

pojkar som inte har sin far i närheten som kan beskydda dem från mammans daltande och omhändertagande blir lata morsgrisar som bor hemma tills dem är närmare 30 (om dem inte mot alla odds skaffar flickvän) och ofta vet dem varken hur man lagar mat eller tvättar kläder.
Allting bottnar i att många äldre kvinnor känner sig skyldiga till att deras barn är så kallade skilsmässobarn och tar om hand om dem för mkt och ska beskydda dem från den så onda verkligheten.
många pappor som bara träffar sina ungar varannan helg bygger ofta upp en kompisrelation till ungen istället för att vara en fadersfigur.

jag tror att din kille bara är en lat unge som har vant sig vid att få tuggad mat av sin mor, om jag var du skulle jag fly nu istället för att vänta tills du blir hand nya morsa. För hur skulle det kännas att mata och klä på killen tills du en dag mördar honom?

Förlåt mig TS, men jag ser inga klara utvecklingsstördbeteenden. Det där med handduken förstod jag inte alls? Vadå handduk över din handduk? Är det något helt bananas, eller är det något jag missat? Det låter snarare som att hon är lite mammig, det är inte så ovanligt, kanske t.om än mer när ens son har flyttat hemifrån. Man tycker helt enkelt om honom så mycket att man liksom smörar.

Du låter lite lite svartis, till och med. Jag skulle ju älska om min morsa gjorde så!

Jag tror att du är en Florence Nightingale-typ. Du vill hjälpa alla och just nu är det denna kille. Jag har varit likadan- och har lång livserfarenhet- därför ger jag dig detta råd- ta dig ut ur förhållandet! Visst kan det göra ont, men tiden läker såren och ha inte dåligt samvete! Du har endast ett liv! Sök killar som är intelligenta och som har självförtroende! Sluta agera som om du måste hjälpa alla med problem! Jag gjorde det i 30 år,och det blev inte bra, men till sist vågade jag satsa på en som jag tyckte då var alldeles för bra för mig. Det blev fullträff till slut!

Men...haha. Har jag blivit tokig? Jag tycker verkligen inte att det är något normalt beteende när mamman väljer ens kläder när man är 22 år gammal. Nåväl, vi alla är olika.

Ska träffa honom på Fredag och berätta om vad som besvärar mig. Även om han lär bli ursinnig så har jag fått det sagt.

Gör hon det varje dag så är det uppenbarligen något tokigt i pallet, men gör hon det ett par gånger om året för att vara snäll när han är på besök skulle jag inte kalla honom för utvecklingsstörd.

22 är ju trots allt inte lastgammalt.

Som många andra här får jag asbergervibbar.
Om det ska fungera krävs det tålamod.
Se till att ni pratar och lär er var ni har varnadra, lär Er förstå varandras behov.
Uppfostra honom lite. Det går. Har han inte fått chansen så är det inte så lätt, inget man lär sig bara över en natt hemifrån. Det tar tid.


Om han har asberger, läs på (inte på aftonbladet eller forum), det kanske blir lättare om du förstår honom. kanske kan du underlätta lite för att få honom att förstå dig (det har asbergeragre svårt med)


Angående hans mor är det hela rätt så vanligt. Man har en roll när man är själv och blir en annan när man är hemma hos mamma. Möjligen besvärande men inte så mycket att lägg vikt vid.

DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA DUMPA


Gör det, annars bli det bara värre

Jag hade ju lätt tagit hans mamma i 2an. För att visa vem det är som bestämmer!

Man åker tillbaka till gamla vanor när man som äldre kommer hem och bor hos sina föräldrar i ett par dagar.. Antar att de sitter i huvudet.

Jag tycker dom flesta både kompisar och flickvänner har och haft konstiga föräldrar på något sätt när man kommit familjen nära, alla har sitt sätt att leva och vissa mer extrema och andra mindre. Det finns mer mammor som är mer beskyddane/skämmer bort sina ungar och andra mindre precis som barnen är olika mogna och omogna så de jag försöker säga är att det enda du kan göra är att prata med honom och förstå varför om det är något viktigt för dig att reda ut. Det har säkert sin förklaring som det mesta annat.

Alla familjer är olika och svårt att ändra på rutiner och beteende efter så lång tid och det viktiga är ju hur han är med dig eller? Hade han varit utvecklingstörd och du inte förstått det ännu så kan man ju undra över dig med Men jag gissar att du syftade på psykiskt sjuk.

Men visst låter det inte normalt men ni är 22 och det ändras säkert. Känner ytterst få 22åringar som jag skulle kalla vuxna utan de flesta är fortfarande barn oavsett vad man själv vill tro

TS: känner du igen dig i det här klippet?

http://www.youtube.com/watch?v=l8orUaCJ0GY

Din pojkvän är bad news.