Citat:
Ursprungligen postat av frulortig
Okej!
Jag känner att jag måste dela med mig här nu eftersom min sambo har skrivit i tråden och jag ska tala om hur det är/var att leva med en mammagris.
Först och främst vill jag påpeka detta, min sambo har också mer eller mindre alla asperger symptom, men jag vet till 99,9 % att han inte lider av detta. Så jag är faktiskt tveksam till om din grabb skulle ha det.
För det andra skulle jag vilja påpeka det faktum som någon annan skrev, att min sambo har inte haft någon direkt pappa i sitt liv. Han blev misshandlad i yngre dagar (han är 30 idag). Och det är åtminstone här som hans mamma kommer att börja spela in.
När jag träffade honom så blev jag nästan rädd av det jag såg. Vi träffades när han var 24. Hans mamma gjorde allt åt honom. Hon tvättade, handlade mat, lagade mat, städade, dammade and you name it. Det bekom mig inte särskilt mycket just då, men när vi flyttade ihop blev det jobbigt och är ibland fortfarande.
Min sambo är för tidigt född. Jag gissar på att detta gjorde hans mamma ännu mera mammig och allt eftersom hans far betedde sig illa så har hans mamma blivit än mer beskyddande. Han blev ju såklart bekväm i detta. Sen efter misshandeln från pappa, så blev han sjuk. I olika ångester, depressioner osv. Men det har inte med saken att göra, mer än att hans mamma fortsatte göra allt för honom. Istället för att få honom att ta tag i sina problem, så matade hon på och var mammig.
Han har aldrig fått bli vuxen, för hans mamma tillät inte detta. Så kan man milt sagt uttrycka det.
Vad har då jag gjort?
Jag har gett han många sparkar där bak och har fått han på god väg att bli vuxen. Jag har sagt till honom vad jag tycker om att hans mamma alltid var där, gjorde allt osv. Han har faktiskt sagt ifrån till henne om saken. Han vill ju inte bli behandlad som ett barn. Även om han ibland fortfarande är det, men vem är inte det?
Mamma har backat till den mån att hon endast ställer upp om hon behöver. Dvs. när vi ber om det. Annars är hon bara mamma.
Så rådet är: Prata med honom, se till att han faktiskt kan själv, vilket jag iofs hoppas att han kan, och få honom att förstå att man kan inte bete sig som en unge när man är 22 år gammal.
Jag hade inte gett upp, inte än iallafall. Trist om man ska ge upp en människa bara för att det kanske finns bakomliggande problem som går att lösa. Så tänker iallafall jag.
Just det, tåls att påpeka att han har en yngre bror som inte blev utsatt av sin far på något sätt. Mamma var/är inte likadan mot honom som med gubben här. Dem har alltså inte haft samma daltande. Och min gubbe har tics.. :P
Hoppas mitt inlägg inte är alltför luddigt. Och jag finns på PM
Lycka till
Jag känner att jag måste dela med mig här nu eftersom min sambo har skrivit i tråden och jag ska tala om hur det är/var att leva med en mammagris.
Först och främst vill jag påpeka detta, min sambo har också mer eller mindre alla asperger symptom, men jag vet till 99,9 % att han inte lider av detta. Så jag är faktiskt tveksam till om din grabb skulle ha det.
För det andra skulle jag vilja påpeka det faktum som någon annan skrev, att min sambo har inte haft någon direkt pappa i sitt liv. Han blev misshandlad i yngre dagar (han är 30 idag). Och det är åtminstone här som hans mamma kommer att börja spela in.
När jag träffade honom så blev jag nästan rädd av det jag såg. Vi träffades när han var 24. Hans mamma gjorde allt åt honom. Hon tvättade, handlade mat, lagade mat, städade, dammade and you name it. Det bekom mig inte särskilt mycket just då, men när vi flyttade ihop blev det jobbigt och är ibland fortfarande.
Min sambo är för tidigt född. Jag gissar på att detta gjorde hans mamma ännu mera mammig och allt eftersom hans far betedde sig illa så har hans mamma blivit än mer beskyddande. Han blev ju såklart bekväm i detta. Sen efter misshandeln från pappa, så blev han sjuk. I olika ångester, depressioner osv. Men det har inte med saken att göra, mer än att hans mamma fortsatte göra allt för honom. Istället för att få honom att ta tag i sina problem, så matade hon på och var mammig.
Han har aldrig fått bli vuxen, för hans mamma tillät inte detta. Så kan man milt sagt uttrycka det.
Vad har då jag gjort?
Jag har gett han många sparkar där bak och har fått han på god väg att bli vuxen. Jag har sagt till honom vad jag tycker om att hans mamma alltid var där, gjorde allt osv. Han har faktiskt sagt ifrån till henne om saken. Han vill ju inte bli behandlad som ett barn. Även om han ibland fortfarande är det, men vem är inte det?
Mamma har backat till den mån att hon endast ställer upp om hon behöver. Dvs. när vi ber om det. Annars är hon bara mamma.
Så rådet är: Prata med honom, se till att han faktiskt kan själv, vilket jag iofs hoppas att han kan, och få honom att förstå att man kan inte bete sig som en unge när man är 22 år gammal.
Jag hade inte gett upp, inte än iallafall. Trist om man ska ge upp en människa bara för att det kanske finns bakomliggande problem som går att lösa. Så tänker iallafall jag.
Just det, tåls att påpeka att han har en yngre bror som inte blev utsatt av sin far på något sätt. Mamma var/är inte likadan mot honom som med gubben här. Dem har alltså inte haft samma daltande. Och min gubbe har tics.. :P
Hoppas mitt inlägg inte är alltför luddigt. Och jag finns på PM
Lycka till
Jag måste säga att jag blev iväldigt mpad av ditt inlägg.
Du är ett föredöme!
Det är få tjejer som skulle göra det du har gjort. Att ha genuin empati och kämpa så för den man älskar på detta sätt.
Din pojkvän är lyckligt lottad som har dig måste jag säga.
