Är min pojkvän mammig eller utvecklingsstörd?

Ingen fara. Det var rätt läskigt när jag märkte det första gången. Efter ett tag började jag se på honom mer som ett 10 årigt litet barn än min pojkvän. Allt är möjligt, men om det verkligen är så att han bara blir särbehandlad och är så fäst vid sin mamma så är det för mycket för mig.

Vi umgås inte så mycket. Han har saker han måste göra, och jag jobbar ju. Men jag har alltid trott att han bara var lite speciell..

Var hon "speciell" eller bara bortskämd?

jag uppfattar det inte som att han är speciellt utvecklingsstörd. Han kan väl inte rå för att hans mamma beter sig som en idiot. Kikar på punkt 5 och 6 där du skrivit:

5. Hemma hos hans mamma blev han plötsligt väldigt ohygienisk, som att han inte brydde sig om hur toaletten såg hur efter honom. Spolade aldrig efter sig osv.

Han skämdes väl över hur hans morsa höll på att dalta med honom när du var där. Pinsamt för honom som hans morsa håller på med vikta kläder på toan etc. Inget han kan rå för


6. Han blir även väldigt känslig och aggressiv. Han får liksom raseriutbrott och blir som en annan person.

Han hamnar i en situation som är jobbig för han med sin ständigt överbeskyddande morsa som inte fattar att han är vuxen, och han vet inte hur han ska handskas med detta då du är där. Killen måste säja till morsan på skarpen tror jag. Annars framstår ju han som en idiot. Jag tycker morsan får vakna upp ur sin daddaroll.

Okej!

Jag känner att jag måste dela med mig här nu eftersom min sambo har skrivit i tråden och jag ska tala om hur det är/var att leva med en mammagris.

Först och främst vill jag påpeka detta, min sambo har också mer eller mindre alla asperger symptom, men jag vet till 99,9 % att han inte lider av detta. Så jag är faktiskt tveksam till om din grabb skulle ha det.

För det andra skulle jag vilja påpeka det faktum som någon annan skrev, att min sambo har inte haft någon direkt pappa i sitt liv. Han blev misshandlad i yngre dagar (han är 30 idag). Och det är åtminstone här som hans mamma kommer att börja spela in.

När jag träffade honom så blev jag nästan rädd av det jag såg. Vi träffades när han var 24. Hans mamma gjorde allt åt honom. Hon tvättade, handlade mat, lagade mat, städade, dammade and you name it. Det bekom mig inte särskilt mycket just då, men när vi flyttade ihop blev det jobbigt och är ibland fortfarande.

Min sambo är för tidigt född. Jag gissar på att detta gjorde hans mamma ännu mera mammig och allt eftersom hans far betedde sig illa så har hans mamma blivit än mer beskyddande. Han blev ju såklart bekväm i detta. Sen efter misshandeln från pappa, så blev han sjuk. I olika ångester, depressioner osv. Men det har inte med saken att göra, mer än att hans mamma fortsatte göra allt för honom. Istället för att få honom att ta tag i sina problem, så matade hon på och var mammig.

Han har aldrig fått bli vuxen, för hans mamma tillät inte detta. Så kan man milt sagt uttrycka det.

Vad har då jag gjort?
Jag har gett han många sparkar där bak och har fått han på god väg att bli vuxen. Jag har sagt till honom vad jag tycker om att hans mamma alltid var där, gjorde allt osv. Han har faktiskt sagt ifrån till henne om saken. Han vill ju inte bli behandlad som ett barn. Även om han ibland fortfarande är det, men vem är inte det?

Mamma har backat till den mån att hon endast ställer upp om hon behöver. Dvs. när vi ber om det. Annars är hon bara mamma.

Så rådet är: Prata med honom, se till att han faktiskt kan själv, vilket jag iofs hoppas att han kan, och få honom att förstå att man kan inte bete sig som en unge när man är 22 år gammal.

Jag hade inte gett upp, inte än iallafall. Trist om man ska ge upp en människa bara för att det kanske finns bakomliggande problem som går att lösa. Så tänker iallafall jag.

Just det, tåls att påpeka att han har en yngre bror som inte blev utsatt av sin far på något sätt. Mamma var/är inte likadan mot honom som med gubben här. Dem har alltså inte haft samma daltande. Och min gubbe har tics.. :P

Hoppas mitt inlägg inte är alltför luddigt. Och jag finns på PM

Lycka till

Vad arg jag blev av att lasa det forsta inlagget i denna trad. Jattearg. Vad illa jag mar. Varfor finns manniskor som dessa?

Jag tror inte han är efterbliven, bara jävligt bortskämd. Morsan har väl gjort allt för honom så att han inte behövt göra något själv.

Se till så att han inte försöker ge dig samma roll

Bra skrivet!

Nu förstår jag inte riktigt. Vem syftar du på?

Instämmer med att det var väldigt bra skrivet. Tycker att du var stark som stod ut med det och hjälpte honom. Jag känner också att jag vill hjälpa min "gubbe".. Men det är svårt då han är så himla sluten så att jag ibland inte vet vad jag ska ta mig till.

Då jag inte haft någon som helst insyn i hans barndom så vet jag inte. Kanske är det för att hans pappa inte var närvarande. Jag lutar starkt åt att det är Aspergers men även om det inte är det, så har hans mamma en alldeles för stor roll i hans liv. Jag är helt säker på att om hans mamma hade velat att han skulle göra slut med mig så hade han gjort det utan att blinka. Det är skrämmande, men tack för det mycket hjälpsamma svaret.

Ja att konkurrera med den mamman är ju knappast någon ide. Hon skulle göra mkt kan jag tänka mig för att hindra att han växer upp. Ingen värdig svärmor mao
http://www.youtube.com/watch?v=RWVa1WMLdDM&feature=related

Man tackar för det

Jag kan absolut förstå att det är svårt för dig att förstå vad som är fel. Allra helst om han inte vill öppna sig för dig. Det gjorde inte min sambo heller, och det var väl det jag fick börja jobba med.

Det kan ju absolut vara aspergers, även om jag kanske är tveksam till det. Men jag hade nog frågat han rätt ut vad som är hans problem alt. kanske ställt lite ultimatum. Jag hade nog försiktigt försökt och få ut något ur hans mamma också. Men det kanske är svårt om ni bara setts en gång och du kanske inte fått känna av ur hon är (mer än att hon behandlar sin son som en 2-årig pojke). Det kan ju trots allt vara känsligt för henne om det bara är "mammighet" och kärlek för sin son som kommer från hennes sida. Men om det är något bakom så kan väl jag se det nästan som en skyldighet att du får veta detta, från din pojkvän eller hans mamma.

Sen kan väl alltid risken finnas att om det nu skulle vara typ aspergers så kanske dem själva inte fattat detta och därav finns heller ingen diagnos. Det gör ju allt lite klurigare.

Men som sagt, jag hade verkligen gått på din pojkvän först, ställt lite ultimatum. Jag hade definitivt inte varit rädd för att ställa raka frågor och kräva raka svar, annars får det vara. Men det lär inte hjälpa att göra det en gång utan man kanske får kämpa på ett par gånger. Att han är så sluten kanske kan handla om tillit till andra människor. Och ibland får man ju jobba för att få den.

Det är ju helt upp till dig hur mycket du känner för denna killen och hur långt du är beredd gå för att få reda på saker och ting. För att sedan ta dina beslut därifrån.

Man får ju verkligen inte vara rädd för en möjlig konflikt i ett förhållande.

Hoppas det kanske ledde dig lite mer på rätt spår


Edit: Ang. konflikter i förhållandet så tog det ett tag innan min sambo faktiskt förstod att hans mamma var ett problem. Tror ibland att han fortfarande inte förstår. Det var en del konflikter där. Det var ju trots allt hans mamma som jag började gnälla om. Men han lyssnade på mig och förstod att det var ett problem. Det gick inte att lösa på en dag men det går.

Edit nr 2: Just nu är nog inte ditt största problem hans mamma, det är väl trots allt bara där hemma som hon visar sig vara problemet? Eller har jag missförstått det hela? Jag tror ditt största problem med honom just nu är att han är tillsluten och det är nog det du får jobba på.