Eftersom det inte är nödvändigt för vår överlevnad ur ett evolutionärt perspektiv, och eftersom vi inte utvecklat ett mentalt verktyg för att hantera det ännu (bara delvis, i form av språket).
Jämförelse 1: Vi kan bli rädda för och reagera på ett anfallande rovdjur eftersom det är en del av vårt evolutionära arv.
Jämförelse 2: Vi kan föreställa oss saker som inte hänt, exempelvis en bilkrash i rymden, eftersom vi har mentala verktyg (i form av språket) som låter oss tänka abstrakt.
Jämförelse 3: Vi kan föreställa oss hur en atom och dess elektronmoln ser ut (möjligtvis felaktigt och förenklat, men ändå), eftersom vi har mentala verktyg i form av vetenskapliga teorier och terminologi som möjliggör det.
__________________
Senast redigerad av Pseud0nym 2010-07-15 kl. 15:25.
Jag kanske lurar mig själv (eller så har jag pysslat för mycket med 3d-modellering och att tänka i XYZ-axlar) men jag känner inte att jag har några problem att tänka mig en axel som en linje "från oändlighet till oändlighet" så att säga, dvs oavsett var man ställer sig längs linjen så ser man den bara gå från horisont till horisont, aldrig en ände, eftersom det inte existerar någon.
Däremot att föreställa sig denna oändliga linje framför sig som en samlad bild, om det är så du menar dvs att vi ska kunna se HELA det oändliga föremålet framför oss, går ju inte överhuvudtaget eftersom den är just oändligt lång/stor/etc.
Vår syn är ju begränsad till en ändlig yta framför ögonen, och när vi tänker oss att vi "ser något framför oss i huvudet" så använder vi samma ungefärliga referensram för de fejkade synintrycken, dvs en kameras riktade perspektiv mot objektet framför. Eftersom ett oändligt föremål aldrig kan få plats på en ändlig yta, så går det heller inte att föreställa sig detta med bas i enbart synintryck.
Däremot tycker jag att man ändå kan greppa hyfsat i huvudet "hur" det oändliga föremålet existerar, och vad oändligheten innebär, även om man inte kan "se" det?
Jag menade mest på problematiken med att föreställa sig universum som något oändligt, hur man än försöker så går det inte rent imaginärt eller jag kan inte det i alla fall. Jag har länge förklarat det med att människans tankeförmåga är begränsad och klarar inte av att föreställa sig något utan ände. Visst är det lätt att föreställa sig ett snöre som sitter ihop som oändlig om man menar på att man ständigt kommer till samma punkt.
Dock är det mycket problematiskt att föreställa sig universum utan några som helst gränser.......om det nu verkligen är så att den saknar dessa.
Lika svårt som att föreställa sig att något oändligt litet existerar.
För att våra 5 sinnen inte är tillräckliga. Folk verkar leva i illusionen att människan är designad/evolverad (vadfan, är inte evolverad ett svenskt ord? "utvecklad" då, bristfälliga språk) för att kunna lösa universums alla mysterier och hemligheter.
Vi saknar instrument för att kunna fastställa så mycket, och för att fantisera eller föreställa sig saker så utgår man ju ändå från en kombination av sina 5 sinnen.
Det är iaf min mycket spontana tanke kring ämnet, men jag blir mer än gärna tillrättavisad eller agerar bollplank.
Hmm, vi har ju också svårt med det exakta motsatta, att det har en början och ett slut, för vad fanns/finns då?
I grund och botten så handlar det väl om att vi egentligen inte förstår oss på världen, och sedan lägger man till vårat tidsbegrepp och så blir det kaos i våra huvuden.
Vi ser ju på tiden mycket som en linje, å även om jag kan tänka mej att den fortsätter i all evighet, så måste den ju ha haft en början, men samtidigt är det ologiskt att den har haft en början, för vad orsakade då linjen?
För att våra 5 sinnen inte är tillräckliga. Folk verkar leva i illusionen att människan är designad/evolverad (vadfan, är inte evolverad ett svenskt ord? "utvecklad" då, bristfälliga språk) för att kunna lösa universums alla mysterier och hemligheter.
Vi saknar instrument för att kunna fastställa så mycket, och för att fantisera eller föreställa sig saker så utgår man ju ändå från en kombination av sina 5 sinnen.
Det är iaf min mycket spontana tanke kring ämnet, men jag blir mer än gärna tillrättavisad eller agerar bollplank.
Nämen jag håller med, jag tror inte det är "meningen" om man nu ska uttrycka det så att vi ska förstå.
men vad spelar det för roll? en cirkel har ingen ände.
Men är cirkeln verkligen oändlig? Varken tidslig eller formmässig oändlighet är något jag skulle tillskriva en cirkel. Om man nu över huvud taget kan påstå att någonting är formmässigt oändligt.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!