Varför kan inte människans fantasi föreställa sig något utan ände?

Du tänker nog på strängteorin och andra teorier om subatomära partiklar. Det kan mycket väl vara så att det finns 10 eller 26 dimensioner på subatomär nivå, men så små objekt fungerar inte på samma sätt som saker vi är vana vid i verkligheten. Därför är det nästan helt omöjligt att föreställa sig hur den subatomära världen fungerar i tre dimensioner, så tänk bara hur svårt det skulle vara i 26...
Vill du läsa lite mer rekomenderar jag wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Str%C3%A4ngteori Men försök inte få in någon logik i teorierna, det är så komplicerat att inte ens fysikerna som jobbar med teorierna knappt förstår allting.

Men, rent teoretiskt skulle det kunna finnas en femte dimension som den fjärde dimensionen skulle kunna vara krökt i, precis som den tvådimensionella havsytan är krökt i en tredje dimension och den tredimensionella rymden är krökt i en fjärde. Naturligtvis skulle det kunna vara så, men det är svårt att bevisa eftersom vi totalt saknar förmåga att föreställa oss den. En fjärde dimension kan man föreställa sig genom ett sånt exempel som jag använt tidigare, men det går inte med en femte dimension eftersom man då måste vara bekant med den fjärde dimensionen (och det är vi ju som bekant verkligen inte).
Vill man ändå få en liten känsla av hur en eventuell femte dimension skulle kunna se ut kan man jämföra med en endimensionell värld.

Nu blev det ett riktigt rörigt inlägg, men jag hoppas att det går bra att läsa ändå.

Mycket intressant, tack. Ditt exempel gav en viss insikt i hur det skulle kunna se ut ännu en gång. Jag antar att den femte, och förmodligen även den fjärde dimensionen i sådana fall skulle vara något som sker i samma rum som vi befinner oss i, men på en annan våglängd som vissa har kallat det. Känner du till fenomenet astral projektion? Astralplanet skulle kanske kunna vara den fjärde?

Jaså? Ändå känns det som att du missade poängen.

Om jag föreställer mig oändlighet måste tanken vara rörlig och "följa med" in i oändligheten.

Det är bara att följa med...försöker jag fixera oändligheten i ett abstrakt begrepp, skiter det sig direkt, då är det inte oändlighet längre.

Måste betyda att oändligheten är i ständig rörelse...och det måste jag också vara för att uppfatta den, eller? Det vill säga direkt upplevelsebaserad. Testa själva, stämmer det för er?

Har alltid haft svårare att föreställa mig motsatsen - att t.ex. universum skulle ha ett slut(rent optiskt).

Hur skulle det se ut? Vad skulle finnas där? En vägg? En mur?

Javisst, är ju helt omöjligt att föreställa sig en mur och varför skulle den ens behövas?

Jo, utanför cirkeln så tar det ju slut?

Man kan inte föreställa sig något som man inte känner till. Jag kan föreställa mig jorden, stjärnorna, planeter, kosmos, osv. Men jag vet inte vad som finns längre och längre bort, och vart det tar slut. Eftersom jag inte vet detta, kan jag inte föreställa mig detta. Så enkelt är det.