Eftersom snacket om helgens matcher ännu inte kommit igång så gick jag tillbaka till Vivolis inlägg ”
Var det bättre förr?”.
Citat:
Ursprungligen postat av Vivoli
Var det bättre förr?
Nej, det var inte bättre förr. Mycket var sämre. Det fanns ett vansinnigt kannibal-system där man bara fick ha tre utländska spelare vilket gjorde att storklubbarna dränerade de mindre på spelare. För att kunna bibehålla sin status som topplag var man tvungen att "äta upp" de mindre eftersom det fanns begränsade möjligheter att förstärka utifrån. När Milan köpte Ibrahimovic så blev det svårare för Fiorentina att vinna ligan men samtidigt blev ligan bättre. Hade Milan köpt Montolivo skulle det varit helt omöjligt för Fiorentina att vinna & ligan blir inte bättre.
…
När Bosman-domen kom försvann bla den här idiotin. En bidragande orsak kan ha varit att Silvio Berlusconi med all tydlighet visade vilket vansinne det rörde sig om. Dejan Savicevic stod i skuggan av Dragan Stojkovic. När Röda Stjärnan vann CL & Stojkovic krånglade ut sig i periferin så var Savicevic istället Europas mest eftertraktade spelare tillsammans med Stojkovics klubbkamrat i Marseille, Jean-Pierre Papin. Milan hade sina tre flygande holländare & dominerade stort. När Berlusconi ändå köpte både Papin & Savicevic stod det klart för alla att man nu inte bara värvade spelare för att stärka laget utan även faktiskt köpte på sig spelare för att slippa möta dem. När även Marcel Desailly kom från Marseille så hade man ersättare till alla tre holländarna.
…
Det märkliga med den tiden var att lagen ofta fick tydligare profiler. Trots att det bara var tillåtet med tre utlänningar.
Jag har skrivit om det tidigare, och valde då säsongen 1989/90 för att åskådliggöra Calcio. Dvs då Bigones Napoli körde sydamerikanskt (Maradona, Careca och Alemao), Sacchis Milan körde holländskt (Gullit, Rijkaard och van Basten) och Trapattonis Inter körde tyskt (Matthaus, Klinsman och Brehme). Medan Sampdoria litade på sina egna stjärnor som Vierchowod, Mancini och Vialli.
I gemelli del gol.
Dino Zoffs Juventus körde en splittrad europeisk stil. Roma satsade halvhjärtat på tyskar (Berthhold och Völler), men litade på Conti, Giannini & co. Fiorentina hade sydamerikanarna (Dunga och Dertycia), men framförallt hade man Roberto Baggio. Atalanta körde samba med (Evair, Caniggia och Strömberg).
Lagen som var konsekventa dvs främst Milan, Napoli, Inter men även Sampdoria, belönades med framgång.
Vacker lista över de som gjorde flest mål det året: van Basten (19 mål), Baggio (17) och Maradona (16).
Juventus var vilse efter att de stora inhemska stjärnorna som Tardelli, Scirea, Cabrini osv slutat och ingen hade lyckats fylla Platinis skor. Men de kunde trots allt trösta sig med att besegra Fiorentina i UEFA-cupfinalen.
Medan Milan försvarade sin titel i Europacupen och Sampdoria vann Cupvinnarcupen. Milan vann dessutom Supercupen och Interkontinentalcupen.
Samma år så förde Ranieri Cagliari till Serie A, utan en enda utlänning i truppen.
Visst fan var det bättre förr.
Cagliari har annars haft en skön kärleksaffär med Uruguay. Francescoli, Herrera, Fonseca, Abeijon, O'Neill och inte minst Lopez som ju var kapten före Conti. Samt tränare där Tabarez står ut.
Det enda spåret i dagens trupp är talangen Ceppelini, som jag hoppas ska kunna ta större plats nästa år.
Rent kulturellt står Argentina och kanske ännu mer Uruguay, nära Italien. Vilket såklart underlättar…