Jag gillar egentligen inte att summera fotbollsrelaterade saker årsvis, likt hur Arsenal-supportrar framhävde att Van Persie typ gjort flest mål i Europa under ett kalenderår. Det är ju säsongsvis man räknar. Men jag vill ändå gör en liten årssummering. Då kan jag dessutom passa på att slänga in en liten utläggning av Lazios höstsäsong, som 4522 öppnat upp för. Lazio anno 2013 har varit den roligaste upplagan jag har följt som laziale, trotts att det (såklart över 12 månader) varit mycket bergochdalbana. Då ska det sägas att jag inte hade fått upp ögonen än under Cragnotti- och Svennis-eran.
Det finaste minnet är givetvis Cupderby-finalen mot Roma som Lazio vann med 1-0. Det är den typen av vinster som alla supportrar suktar efter, som man kanske bara får uppleva en gång i sitt liv. Framförallt numer när fotbollen blivit mer förutsägbar. Wigan vann förvisso FA-cupen ungefär samtidigt, men ni fattar vad jag menar. Jag tror inte heller att Financial Fair Play kommer förbättra saker och ting på Europa-nivå.
Kommer supportrar till lag som Bologna, Sampdoria eller Catania någonsin få uppleva något liknande? Förmodligen inte. Men för dem är kanske vinsterna mot de randiga storlagen tillräckliga. Man anpassar sitt supporterskap efter rådande förutsättningar och lär sig uppskatta det man kan få. Nog raljerat om dagens fotboll.
Jag var inne på Europa-spel och även där gjorde Lazio klart godkänt ifrån sig. Man gick obesegrade i de 12 första matcherna innan man tillslut nådde kvartsfinal mot Fenerbahce. Första matchen var på bortaplan, där man höll 0-0 i 75 minuter innan man åkte på en jävla
pisstraff. Därefter utökade Kuyt till 2-0 (på retur såklart). På Olimpico hade man 1-0 och hade bud på att utjämna dubbelmötet, innan turkarna kvitterade.
Straffen är kanske inte felaktig (dock jäkligt hård), på samma sätt som man får skylla sig själv att man släpper in en kvittering när man jagar. Jag skyller varken på domaren eller att turkarna hade tur, utan nöjer mig med att säga att Lazio gjorde vad man kunde. Man tog sig längst av alla italienska lag, kvartsfinal, efter att ha vunnit sin grupp före Tottenham och slagit ut två tyska lag i form av Mönchengladbach och Stuttgart. Man förlorade bara 1 av 14 matcher.
I förra säsongens Serie A slutade man 7:a. Givetvis till följd av att man satsade på andra turneringar, var nog få laziali som var missnöjda över den placeringen.
Allt gott under sommaren. Därefter har det gått desto tyngre. 4-0 i arslet i Supercoppa-matchen mot Juventus på ett kokande Olimpico. Jag missade matchen och har fortfarande inte sett målen...
Den här Serie A-säsongen har varit en holmgång. Petkovic hyllades stort efter Cupfinalen, men det har övergått till spridda buvisslingar på Olimpico. Han verkar så gott som klar som förbundskapten för Schweiz efter VM och det har märkts på lagets prestationer. Även om jag tycker att spelare ska prestera max oavsett vad så kan jag förstå att det blir en konstig känsla i gruppen när ens tränare har tankarna på annat håll.
Med det sagt så gillar jag vad Petkovic har uträttat, men eftersom det uppenbarligen inte funkar så är det dags att lämna. På de 12 senaste matcherna i Serie A har Lazio 2 vinster, båda hemma mot bottenlag. Det är inställningen som verkar saknas. Det är bra att han får lämna redan nu och att man tar in en bekant och erfaren räv som Edy Reja.
På spelarfronten har det spekulerats i att Hernanes vill lämna, vilket jag givetvis inte hoppas. En gudabenådad spelare. Givetvis är det hemma VM i Brasilien som är målet. Problemet med att byta till en annan (bättre) klubb är att han riskerar bänken. Konstigt att han inte valde att dra i somras om nu ryktena stämmer.
Candreva har jag tokhyllat för dennes inställning, trotts en väldigt tuff start i Lazio. Här har vi sett det klassiska långtidskontraktssyndromet: Så fort 5-årskontraktet kom fram har han börjat spela som skit. Nu är ju framtiden säkrad så varför anstränga sig mer än nödvändigt på planen? Äh, nu är jag kanske hård.
