Vi börjar väl med de klassiska kategorierna, för ordningens skull:
Årets guldmedaljör: Milan
Årets capocannoniere: Antonio Di Natale, Udinese
Årets Serie A-frisyr: Sirigu, Palermo / Luca Toni, Juventus (delat)
Sedan blir det mer subjektivt!
Årets superfiaskolag: Sampdoria
Kommentar överflödig.
Årets coach: Allegri, Milan
Tajt kategori i en serie med många habila tränare och inga stora legendarer, men Allegri får nog de flestas röst. Milan hade inget mäktigt ångvältslag, utan Allegri fick plocka ihop vad han kunde, och nyckeln till guldet kan ha varit hans förmåga att motivera de äldre spelarna till grinta och lojalitet. Milan vägrade vika ned sig, vägrade nöja sig med oavgjort, vägrade att sluta spela i 70:e minuten som italienska lag annars gärna gör. Särskilt under hösten var det denna förmåga + Ibrahimovic som höll laget uppe.
Årets kult-coach: alltid många kandidater, men min röst går till Mazzarri i Napoli. På bild ser han timid och nästan lite intellektuell ut, nere i tekniska zonen är han rena Joe Pesci.
Årets galnaste president: många att välja på, jag lämnar walk over och låter de som vet mer uttala sig
Årets fiasko-värvning: Veloso, Genoa. Var tänkt som regista i Preziosis senaste Genoa-vision, visade sig vara långsam, oinspirerad och skadebenägen. Bra tillslag på liggande boll, höll jag på att säga, men då dyker straffmissen tidigare i vår genast upp på skärmen. Gjorde inte en enda bra match, och försvinner nog hem till Portugal inom kort.
Årets scen #1: Mazzarri river sönder taktiklappen i frenetisk desperation. Sedan vann Napoli matchen! Nämligen...
Årets match: Napoli-Lazio 4-3. Samma helg spelades även årets näst bästa match, dvs Milans uppvisning modell 1994, eller åtminstone 2007, när man vackert rullade bort Inter med 3-0.
Årets ni skulle spela i Serie B utan mig: Marco Di Vaio, Bologna. Under hösten var Di Vaio så viktig för laget att tränaren gick ut och beskrev detta som ett problem. Ingen typ av utspel man hör så ofta, åtminstone inte i Allsvenskan...
Årets argentinare: Lavezzi. Napolis viktigaste spelare IMO. Kör alltid med gasen i botten, oavsett hur resten av laget spelar, och kan göra saker i högsta fart som är närmast unika. Enormt hjärta, enorm talang. Lite hjärnsläpp ibland, men det är calcio det med.
Årets brasse: Hernanes. Försvann ibland under matcherna, klev sedan tillbaka in i handlingen och gjorde rent magiska saker. Ingen renodlad joga bonito-kille, utan en modern mittfältare med spelförståelse och kyla. Obegripligt att han var kvar i Brasilien så länge.
Årets scen #2: Del Neris fullständigt döda zombie-blick in i kameran efter ännu en Juventus-förlust med tapp i slutet... vilken match var det?
Årets how to lose friends and alienate people: Krasic. Underskattad spelare enligt somliga, t ex mig, men hans förmåga att anpassa sig till Serie A var inget som imponerade direkt.
Årets hemvändare: Rosina, Cesena. Kom in från iskylan på bänken i Ryssland och sprang omkring som en nackad kyckling och dirigerade sin nya klubbkompisar, gjorde ett slumpmål som han firade som värsta Inzaghi, och har sedan dess inte setts till.
Årets kom hem till Italien: Giuseppe Rossi, Villarreal. Italienare ska spela i Serie A, inte i gula ubåtslag i Spanien.
Årets stjärna & ungdomsidol: Cavani. A star is born!
Årets hjärnsläpp vid mogen ålder: De Rossi, som vanligt. Av någon anledning diskuteras detta sällan, men det finns inte många spelare på De Rossis nivå som har så fruktansvärt dåligt omdöme och dålig impulskontroll. Utvisningar för rå-fula saker, ofta vid helt fel tillfälle.
Årets besvikelse och sämsta lagmoral: Palermos vår-säsong
Årets grinta går före talang: Lecces salvezza. Laget såg ut att göra sina olycksbröder Bari sällskap nedåt, men på det mest envetna och gnetiga sätt så knaprade man i sig 1 poäng här och 1 poäng där, och ibland t o m 3 poäng. I matcherna där det behövdes, som derbyt mot Bari, så gjorde Lecce det som krävdes. Rispetto.
Årets mest färglösa: Fiorentina. Bortsett från storklubbarna har man seriens dyraste lag. Det enda som någon orkat säga om Viola 2010/11 är att de startade säsongen uselt och att Mihajlovic borde få sparken. Sedan kammade man till sig lite grann, klättrade upp på mittenplats, och försvann ut i en kompakt tystnad. T o m Genoa väckte större intresse än Fiorentina, efter tränarbyte, Luca Toni-gurgel, och en match som fick Ranieri sparkad.
Årets deppigaste: Ranieris sorti. Var det hans dröm att träna Roma? Det gick åt skogen, och Ranieris sorgsna ögon hängde nere vid hakan mot slutet.
Årets trend: den tillnådertagna tränaren. Ett lag går dåligt, tränaren får sparken. En ersättare kommer in, det går lika dåligt eller sämre. Efter några matcher tas den gamle tränaren till nåder igen. Har hänt i minst 4 elitklubbar om jag räknat rätt. Mindre vanligt i andra toppligor.
Invändningar och alternativa förslag uppskattas. Mer kommer...
- F.G