"Tattare" har från början inget alls med zigenare att göra utan var benämningen på människor som var lite mindre noga med att passa in.
Dvs under 1800-talet tex hade dessa kanske lämnat hatten hemma,
de kanske var lite udda, de levde inte enligt de normer osv man hade i samhället.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Resandefolket
Svenska Tattare har mest gemensamt med resandefolk (ej zigenare då) från Irland.
Men mest har man nog använt ordet som skällsord och för att bli kallad tattare var man inte alls tvungen att resa runt, under 18 & 1900-tal räckte det att man var annorlunda, man hade betydligt hårdare krav på hur man "skulle vara" då så det räckte med att vara lite special.
Jag tror att det ofta var människor som hade en annan syn på hur man skulle leva,
Det var viktigt för Sverige att få folket att följa regler och lagar, man var rädd för "arbetsskygga", och på den tiden fanns ingen FK, ingen AF.. Så man försökte kalla dem tattare, man tog deras barn och satte på barnuppfostringsanstalt, man kunde sätta dem på institution för sinnesslöa och vi hade läger dit man förde de arbetsskygga.
På den tiden var staten och sjukvården på jakt efter dessa, man ville få dem att skärpa sig. Många av patienterna på våra mentalvårdsanstalter beskrevs inte alltid med den benämningen att de hade en diagnos, utan ofta kan man läsa att personen/patienten var oäkting, var lösaktig, var arbetsskygg, var oresonlig och/eller rätt och slätt var "av tattarsläkt".
Ingen ville bli kallad tattare, det var ett ord som levde kvar ända till de båda världskrigen var över. Då blåste positiva vindar över landet och man blev generösare mot även dessa & framförallt fanns det jobb.