Citat:
Ursprungligen postat av
Flaskbacck
:
För dig som oinvigd är väl Känn Ingen Sorg för Mig Göteborg ett bra exempel; varenda ton i den låten känns så jävla självklar. Nu är det ju så med de flesta av hans låtar (tycker jag), så jag är väl kanske för partisk.
:
Du inser väl dock att din frågeställning är lika (o)relevant för vilken artist som helst? Springsteen, han har ju ingen talang alls när det gäller låtskriveri. Vad är det som är så speciellt? Samma sak kan sägas om Dylan, Beatles, U2, Jay-Z, Tupac, SHM, Bieber, vem som helst. Vad förväntar du dig för svar? Lyssna på musiken och bestäm dig sen själv om du tycker om den eller inte, ingen annan kan övertala dig.
För att börja bakifrån så visst var jag lite provocerande då jag ville objektifiera det här med musiksmak. Men jag har haft väldigt svårt för Hellströms låtar, vilket irriterat mig, eftersom jag gillat honom som artist och person. Och det är ju en utmaning att ändå försöka konkretisera det här med tycke och smak, och jag tycker att jag fick bra svar från dej och andra.
Men för att göra ett försök på att ändå sätta ord - låt oss ta just "Känn ingen sorg". Och låt oss ta refrängen:
Känn ingen sorg för mig i Göteborg (inga problem så långt, helt normal refrängslinga, text hänger med)
Och singoalla tror att (Helt ok, logisk fortsättning på text och melodi)
om himlen finns är jag förlorad (förlo-o-rad och allt spricker. Lite vacker prosa som trycks in i ett versmått)
Skall inte förneka att jag kanske är banal, men jag tycker om då text, låt, budskap sitter som ett spett. För att ta ett exempel från en gammal låt som inte är så märkvärdig, men som har en rad som är typiskt anti-Hellström, från Sheryl Crows "All i wanna do"
Until the sun comes up over Santa Monica Boulevard
Padang, och man ramlar sen rakt in i mellanspelet. Hellströms känns för mig mer som en musikalisk smet, lite prosa som trycks in till lite melodi.
Eller för att ta en artist som också gör lite mer visaktigt, Ulf lundell.
Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med johannesört
Pam parapa pam parapa pam parapa pam parapa. Allt sitter där.
Är det så Hellström skall avnjutas, att man mer ser det som en slags tonsatt prosa, och där inte takt och versmått spelar så stor roll?