Var är sanningen?

Det är väl egentligen ingen definition i ordets rätta bemärkelse, utan snarare en förklaring av hur det är uppbyggt/fungerar. Andemeningen är att man inte får ut något av att försöka tala om enbart medvetande, när man inte har ett "om" där också. Det blir som att tala om möjligheten till medvetande, vilket är något av en oändlig potential till tankar/känslor/mål/drömmar osv.

Man är inte medvetande utan att man är medvetande om något. Ett konstant samspel med omgivning. Och där kanske man kan få in en definition (eftersom det är en process), om man går med på att kalla det något i stil med "resultatet av en kropps interaktion med dess omvärld, på så sätt att kroppen har en förmåga att reflektera över dess handlingar och dess reflektioner". Väldigt enkelt sagt då förstås

I definitionen av medvetandet så ingår intentionaliteter, potentialiteter, (passiva) synteser, stämning, omtanke, omvärld, livsvärld, protentioner, retentioner, och en himla massa andra egenskaper/aspekter. Och, eftersom man kan tala om förändrade medvetandetillstånd och dylikt, så är medvetandet - som det ständigt pågående resultatet av denna multikausala process - formbart inför socio-kulturella situationer.

Att definitionen blir relativt bred är oundvikligt. Riktandet, genom "om"et, är beroende av tid&rum, eller sammanhang om man så vill. Situationerna i vilken kroppen befinner sig (kastad in i världen, existens före varande), är lika mycket del av processen som själva kroppen.

Att definitionen lätt glider in i ett cirkelresonemang kan undvikas genom att använda andra termer, till exempel dasein. Och som vanligt så vill människor kunna förstå dessa termer utifrån andra termer, genom att till exempel stycka upp dasein i subjekt-objekt, eftersom man är vad att tänka på det sättet. Men då missar man hela grejjen liksom.

Det går att härleda från "jag tänker därför finns jag", tanke finns, en tanke finns, ett finns, därav matematik. I matematiken finns algebra dvs 1+x=4 och algebran kan representeras visuellt. En triangel är en algebraisk funktion därmed härledd från "jag tänker". En trevinklig triangel kan uppenbara sig för mig (jag som säger "jag tänker") men vision (observation) har sina begränsningar till skillnad från det som kan ges i uppdrag till visionären (observeraren), t.ex. kan 3=5 sägas och skrivas men en trevinklig form med fem vinklar kan inte finna sig framför observeraren.

Menar du att uppdelningen mellan observeraren (den som observerar triangeln t.ex.) och triangeln (objektet) inte är nödvändig? Separationen är nödvändig, ty ingen observation utan observeraren separat. I varje observation finns separation och i varje observation kan man gå "meta" till sin förra observerare, men då finner man sig som en ny observerare. Oändligt många observerare.

Att det alltid finns en meta-observerare (ingen observation utan observerare) är en egenskap i medvetandet. Bädbetandet (kategorin i vilken ord, tanke finns) innehåller också observerare i ett rum av t.ex. trianglar. Observation är oundvikligt för jaget för om det inte skulle finnas ett jag skulle det inte finnas observation, heller inte separation.

Separationen som är oundviklig i "bädbetandet" är separation mellan tänkaren och tanken, observeraren och objektet.


Är håret och stolen och golvet som är gjorda av atomer detsamma som din kropp? Drar naturen gränser eller är det medvetandet som finner sig i kontroll av en kropp som upplever separation?

Om du tittar i en spegel, vad är det du ser? Dig själv? Du ser dig, du som säger "jag tänker därför finns jag"? Är det saken i spegeln i vilken tanken existerar helt säkert - isåfall hur kan du säga "jag tänker" och titta ut från dina ögon och samtidigt se dina ögon i spegeln?

Det är dina ögon, ditt ansikte du ser i spegeln. Samma ansikte du tittar ut från när du talar med din vän, och du antar att din vän inte ser sitt ansikte när han tittar på dig. Men du ser hans och han ser ditt. Du har, du som säger "jag tänker därför finns jag" möjligheten att yttra din tanke i ord genom att ansiktets läppar rör sig synligt i spegeln. Men du kan även tänka tanken utan någon yttre gest i kroppen. Är du kroppen, ansiktet, hjärnan, organen, cellerna, atomerna som är kroppen eller är du bädbetandet som ges upphov till av medvetandet evolverat lager på lager fortfarande innehållande det första medvetandet, är du tänkaren av tanken: medvetandets funktion? Eller kroppen i vilken molekyler och elektricitet flödar och som kan öppnas med en borr framför spegeln och med ett mikroskop synliggörs cellernas arbete som kan ses med dina ögon, och när det sker pågår hjärnaktivitet. Som tankeaktivitet såsom kan ses i MRI-maskiner (hjärnröntgen som visar att vissa delar av hjärnan arbetar med vissa tankeuppgifter). Är du tanken eller cellerna?

Du hittar inga tankar när du tittar innanför den skalle av ben du rör med dina händer, inte ens när du tittar med världens bästa mikroskop. Samtidigt kan kemikalier tilläggas (droger) till cellsamlingen som är hjärnan och medvetandet påverkas, jaget som säger jag upplever sig påverkad då. Hur kan en fysisk drog påverka medvetandet genom att påverka hjärnaktivitet?

Om hjärnan evolverat, låt oss tänka på en samling molekyler som reproducerar sig dvs har en sådan form att de samlar omgivande molekyler i havet till en likadan molekylsamling som i sin tur reproducerar sig och dess avkomma reproducerar sig. Någonstans måste någon dö. Mutation (förändring, nästa generation är inte exakt densamma som den förra, om reproduktions"fel" inte hade skett hade livet förblivit simpelt förevigt) sker i varje generation. De som överlever överlever. Och parar sig, får avkomma varav de som överlever överlever. Det är evolution och en sensor (som reagerar på ljus) evolverade, en sensor som reagerar på tryck (fysiskt tryck) evolverade, organismerna med dessa överlevde till att reproducera sig och deras ungar hade fler sensorer. En större hjärna för att blanda samman informationen och skapa en liten världsbild (bädbetande) i vilken en organism rör sig i en värld representerad såsom organismen representerar världen. Lyckade representationer ledde till överlevnad och mutation och de mest överlevande överlevde och hjärnan växte genom ödlor, däggdjur, apor, människor och här är vi med en hjärna av atomer. Samtidigt utvecklades bädbetandet och jag finner mig som ett djurs bädbetande: resultat av medvetandet/hjärnan. Både medvetandet och hjärnan har haft samma evolution, hjärnans funktion är medvetandets funktion. Hjärna och medvetande är två olika koncept i bädbetandet, i det ena finns fysiska atomer och i det andra abstrakta lager som skickar information till varandra.

Det är medvetandets/hjärnans koppling. Den är densamma som mellan programkoden som bestämmer vilka logiska portar som ska öppnas och stängas i en dator dvs hur elektricitet ska flöda. Elektricitetsflödet och programmeringen är desamma, de är två olika koncept pekandes på samma fenomen: operativsystemet.

I bädbetandet finns koncept, beskrivning, färg, känslor, tanke, jag, observeraren och objektet och kunskapen om att vissa observationer kan uttalas i språk men kan ej ske framför observeraren i visuell beskrivning.

Vad är "Verkligheten"? Vad är utanför bädbetandet? Bortom sensorerna? Det som krockar i sensorn och ger upphov till vision, som för övrigt inte är det största som kan ses (vi står på en planet i en galax och vår sol är en av 100 000 000 000 stjärnor, vi har sett lika många galaxer som det finns stjärnor i en galax) och heller inte det minsta (vi är gjorda av organ som är specialiserade maskiner som är gjorda av vävnad som är gjord av celler som var och en innehåller hela DNA-kedjan men läser bara en liten del av den vilket bestämmer cellens funktion - huruvida det blir en skinncell eller levercell eller hjärncell, en cells funktion bestäms av dess uppbyggnad av molekyler, t.ex. är cellskalet en hinna som en plastpåse gjord av två lager molekyler vars ena sida är rädd för vatten som finns både innanför och utanför cellen, i detta lager finns proteiner som fungerar som portar och ändrar form när specifika andra molekyler träffar dem och genom bidningar atomer utför interagerar. Molekyler bildar proteiner, en proteins funktion kan t.ex. vara att klyva DNA-kedjan, en molekyls funktion består av dess uppbyggnad av atomer. Atomerna i sin tur är så små att vi aldrig kommer se dem eftersom ljus (fotoner) är i storleksordningen atomens delar, ändå vet vi att atomen innehåller protoner (positiva laddningar i kärnan), neutroner och elektroner. Vi kan alltså zooma in långt in, i vår kropp t.ex. Vi kan zooma lika mycket ut. Medvetandet har möjligheten att zooma in och zooma ut, se helheten och delen. Integralen och derivatan.

Vad mer kan medvetandet göra och vad är det som blir beskrivet? Vad är denna natur som är så liten och samtidigt så enorm? Varför befinner vi oss i mitten av storleksskalan? Varför existens, varför molekyler på en planet som reproducerar sig och blir människor vars varje förfäder överlevt till att reproducera sig, inkl. mina föräldrar. Varför denna 3.8 miljarder år långa evolution (vi har hittat 3.5 miljarder år gamla mikrofossiler) på en planet vars ytan stelnade 4.5 miljarder år sedan? Varför galaxer som är så stora men ändå föreställbara i bädbetandet som om de vore som apelsiner som flyger isär så långt vi ser, och vi kan veta att vilken apelsin vi än föds på upplever vi samma sak: galaxer flyger iväg åt alla håll från alla galaxer.

Varför denna verkligheten som var tät och het 13.7 miljarder år sedan, 13.3 miljarder år sedan var galaxerna så tätt ihop (vi kan räkna hur snabbt de flyger iväg idag och när de var alla "här"). Varför denna verkligehten som var tät och het 13.7 miljarder år sedan på atomnivå: protoner fanns inte utan deras beståndsdelar tillsammans med kraften som idag håller dem tillsammans som en proton, vars utspridda och obundna. Så mycket massa, alla de 100 miljarder galaxer vi sett. Så mycket rymd, vi ser inte dess gräns och frågar oss vad som finns "längst bort" som om vi visste att det fanns ett "längst bort".

Varför existens, exsitens av en beskrivare i vilken tanke finns som hjärnan i en kropp vars föräldrar hade lustar även vi fötts med för att evolutionen placerat dem där. Varför denna massas storleksskala, varför existensens kontinuerliga storleksskala och varför verkar naturens lagar vara annorlunda i det mycket lilla (protonernas värld) och det mycket stora (galaxer som inte ser ut som solsystem trots att de är gjorda av detsamma och finns i samma stora rymd). Varför denna variation i gravitation och våra beskrivningar när vi zoomar in och ut, varför denna värld vi ser som är mittimellan?

Varför har pi oändligt många decimaler? Varför börjar den med 3.14 och inte 5, varför relaterar inte en cirkels diameter till omkretsen exakt 5 gånger? En sådan cirkel är otänkbar lika otänkbar som en triangel med fem vinklar. Varför är 3=3 och inte 3=5 trots att 3=5 kan ges som uppdrag till det visuella men resultatet blir att tre ting ej är fem ting. Varför dessa beskrivningar som är korrekta men frågan om varför de är korrekta är obesvarad.

Det är ett antagande, "jag tänker därför finns jag". Utgår man däremot att uppdelningen subjekt-objekt är en social konstruktion (vilken den är eftersom man kan se att man inom flera andra kulturer inte har samma uppdelning), så försvinner det postulatet och argumentet faller.

Eftersom det inte finns ett objekt att observera utan någon som observerar så är det som observeras och den som observerar oskiljaktiga. Lika mycket som ett äpple inte kan observeras utan att det finns någon som observerar äpplet, kan det inte finnas någon som observerar äpplet utan att det finns någon som observerar ett äpple.

Medvetandets uppbyggnad, dess Själv, är beroende av det Andra. Det finns inget medvetande utan att ha något att vara medvetande om. Medvetandet är, lika mycket observerare som det är det som observeras.

Separationen är, en illusion, en godtycklig kategorisering.

Det finns ingen naturlig gräns för när kroppen slutar och andra objekt tar vid. Inom flera afrikanska kulturer ser man Självet som en del av andra subjekt, andra objekt, genom tid och rum, så när man blir sjuk, kan man se ett orsakssamband till en släkting som gift sig med fel person, eller en förfaders ande som misstycker om ens handlingar. Fenomenologen Alfred Schutz talade också om den blinde mannens käpp, hur käppen blev en del av den blinde mannens kropp, en förlängning. En koppling kan också göras till blodsband, och frågan huruvida man blir någon procent etniskt afrikan om man får en blodstransfusion från en svart person, eller om man blir någon procent mindre svensk om man blöder på marken, eller om marken blir en del av ens kropp när man blöder på den. Jehovas Vittnen tror att man har bara en viss mängd blod. Men det är ju bara metaforer, inte något med en representation utanför den sociala världen, inte något som kan korreleras med den objektiva verkligheten. Magiskt tänkande.

Jag ser en reflektion av mig själv. Jag är inte vänsterhänt som min reflektion är. Så det är inte "mina" ögon jag ser.

Jag kan inte tänka på något utan att ha en kropp att interagera med en omvärld, för jag kan inte tänka på något utan att ha något att tänka på. Det går med andra ord inte att separera kroppen från medvetandet, eftersom medvetandet är beroende av en kropp som interagerar med en omvärld.

Eftersom medvetandet är resultatet av en kropp som interagerar med en omvärld så påverkas medvetandet av förändringar i omvärlden (i vilken kroppen också tillhör, eftersom man inte kan separera objekt från subjekt).

Ingenting (eftersom vi alltid upplever tolkningar, inte rådata) och allt (eftersom separationerna är kategoriseringar som vi skapat).

För att vi säger att det är så. För tusen år kunde man ha frågat "Varför är jorden platt", idag kan man istället fråga "Varför är jorden rund/oval". Det är en skapad verklighet, inte en objektiv realitet.

Argumentet faller inte för tänkaren då han alltid kan säga "jag tänker därför finns jag", dvs så fort det finns ett jag kan det jaget härleda att jaget existerar: resonemanget lyder: om jag skulle felaktigt tro... alltså finns jaget införstått redan i början. Fortsättningen lyder: ...att felaktigt tro är att tänka alltså tänker jag, jag finns, jag tänker och jag finns och kallar denna slutsats "jag tänker därför finns jag". Så för mig är denna bit kunskap sant utan tvivel, jag kan återvända till den närhelst jag vill och varje gång kommer resultatet (då det finns ett jag som ställer frågan) vara att jag vet att jag finns. Jag finns för mig, eftersom det fanns ett jag som ställde frågan huruvida jaget existerar eller ej kunde jaget härleda sin egna existens. Jag finns för mig: bädbetandet bekräftar sig egen existens. Medvetandets funktion är sådan att den kan bekräfta att den finns förutsatt att den finns som ställare av frågan.

"Jag tänker därför finns jag" är medvetandet observerandes sig själv. Om allt som finns i bädbetandet är beskrivning och jag och observerare och separation så är observartion också del av detta bädbetande i vilken ord är del av det, tanke är del av det, bädbetandet är det som finns i bädbetandet. Detta med tanke på att det som finns utanför sensorn inte kommer in. Samt att våra beskrivningar av det som orsakar sensation är beskrivningar dvs tanke dvs bädbetande. Jag vet att jag finns för mig, jag ställde frågan som började med: "vad kan JAG veta helt säkert", och innan det första ordet var sagt fanns ett jag som är oundvikligt så fort ord och tanke finns.

Argumentet att jag finns för mig är sant i bädbetandet dvs för mig. Att jag skulle påstå att jag inte finns vore som att påstå att tanke inte finns, att härledning inte finns, att jag inte vet att jag tänker trots att en allsmäktig demons trick till att bedra mig med all sin kraft skulle innebära att jag finns och tänker. "Jag existerar" är säker kunskap för mig, jag som säger "jag" såsom i "jag tänker därför finns jag".

Vi kan inte bortse från detta faktum och glömma "jag tänker därför finns jag". Oavsett vad slutsatsen blir kommer jaget alltid kunna härleda sin existens.

Om nu separation inte finns, varför skulle då två distinkta kategorier såsom "ingenting" och "allting" finnas separata? Om dessa två är en enda "verkligheten" så måste vi i resonemangens värld, i vilken tanke och jag finns ha beskrivningen att "Sammanflätningen" är oobserverbar som följd av resonemanget att det allt är del av går ej att observera då observeraren måste vara del av den. Dvs i visionernas värld i vilken trianglar uppstår på beställning kan beställningen "en femvinklig triangel" beställas i språk men föreställningarna misslyckas. Likaså i en observation utan separation; en observation som saknar observeraren (jaget). Om verkligheten är det allt är del av är verkligheten oobserverbar. Dock beskrivbar som sådan i språket, vi kan hantera logik utan föreställningar. För jag kan ju säga "3=5" eller "det allt är del av" eller "verkligheten" eller "ingenting sammanbundet med allting" eller "separationslöshet" eller "kategorilöshet".

En oobserverbar verklighet är det min kropp och medvetandet det ger upphov till är del av. Tittandes mot skyn med sensorer i ögonen som ger upphov till beskrivning i vilken en oundviklig observerare gömmer sig. Seendes oändlighet: oändlig rymd och miljarder galaxer flygandes isär. Med 100 miljarder stjärnor i varje galax. Och om evolution gett upphov till ett medvetande i en annan galax måste det som är sant för mig vara sant för det medvetandet också: om han kan säga "jag" kan han veta att han finns, han kan se beskrivning om han har sensorer, han finner sig som ett medvetande i en kropp på en planet krestandes kring en stjärna i en rymd där Periodiska Tabellens atomer finns både här och där. För honom är det löjligt med illusioner i vilken observeraren glöms och verkligheten tros ses från "utanför" trots att rummet är oändligt och meningen "utanför rummet" är löjlig. Vi är alla del av verkligheten.

Visserligen är det sant att mening är bädbetande och att en katt eller snigel knappast ser objekt. De ser visserligen objekten men vad kan man se om man bara har en sensor? Samma verkligheten vi beskriver, samma objekt men inte som ett objekt med distinkt mening och ord/namn till objektet/konceptet. Om vi är hitlagda av evolutionen måste det vara så att vår referensram: ett djurs medvetande inte är den korrekta och objektiva. När vi ser tandborstar vet vi vad de gör, vi ger dem mening som inte finns där förutom för oss i oss av oss. Beskrivning, mening, ord, tanke, observeraren finns i bädbetandet alltså är objekten i synen inkl. kroppen vars ansikte jag får syn ur, bädbetande för bädbetande av bädbetande i bädbetande...

Men ändå överensstämmer beskrivningen som ges upphov till av båda ögona var för sig och tillsammans samtidigt: det är en enda verklighet som blir beskriven. Om en rymdvarelse från en fjärran galax skulle infinna sig på jorden skulle den inte sväva igenom äpplet i min hand och säga att han inte beskriver samma verklighet. Han skulle se samma äpple fast kanske med 20 ögon eller en enda sensor. Det är en enda verklighet som blir beskriven men allt vi har är beskrivningar. Allt som finns i tänkarens världs är tanke: allt som finns i bädbetandet är bädbetandet.

Fast ändå överensstämmer signalerna från olika sensorer av olika karaktär. De ger upphov till vision i vilken andra människor, djur, insekter och tankeexperimentets rymdvarelser tycks beskriva detsamma. Vad är det som blir beskrivet - vad är verkligheten? Hur definerar vi ordet?

Om verkligheten är dellös såsom tycks av att energi (rörelse) kräver massa (någonting som rör sig) och rörelse/massa kräver tid och rum, och att inget av dessa kan existera utan det andra. "Ingenting" kan inte existera utan Allting ty dessa är sammabundna av att rum (tom rymd) är det min kropp ockuperar som massa med rörelse.

Om verkligheten är ett ord och ord är bädbetande i bädbetandet liksom observeraren, och dess observerare. Om medvetandet är evolverat lager på lager och innehåller fortfarande sensorn (det första medvetandet) och ger upphov till "bädbetandet" i vilken orden "jag tänker därför finns jag" finns och existerar utan tvivel måste det finns två olika X i vilka olika påståenden är sanna.

Att verkligheten är en och kategorilös och att observation och därmed separation finns går inte att förena utan införseln av ett helt nytt koncept: två olika "platser" varav den ena inte kan besökas av observerare eftersom observation innebär separation och denna "plats" är dellös. I denna plats är det sant att dellöshet finns, att mänskligt värde är arbiträrt och icke-existerande, att tanke inte finns skild från icke-tanke, att ingenting och allting är sammanflätade till en enda verklighet som allt är del av. I den andra platsen, som är del av den första, är det sant att oundviklig observation finns - därav förblir dellöshet oobserverad. I denna plats finns tanke, jag och logik och språk och ord som härleder tankens existens och tänkarens existens: denna plats av tänkaren och tanken kan defineras och kallas "bädbetandet" liksom allt annat som påträffas i denna plats av separation.

Var brister min logik eller är det sant att dessa två olika platser är nödvändiga för att effektivt kunna resonera kring objektiva sanningar härledda som om vi för en stund kunde placera vår observerare i Verkligheten såsom den verkligen är: utan observerare.